RICHARD SÖRMAN: Evert Taube lät svenskar vara svenskar i mötet med andra

IDÉ OCH KULTUR Evert Taubes status av nationalskald hänger nära ihop med hans kärlek till vår svenska sommar och vår svenska natur. Men det finns ett annat spår i Taubes verk som också bidrog till att han kunde framstå som en talesperson för Sverige och det svenska: Hans figurer reser ständigt ut i världen. Det finns en dimension av ”mångkultur” i Taubes verk, men mångkulturen finns alltid där ute. Den svenska identiteten verkar bara stärkas av mötet med de andra. Taube iscensätter en svenskhet av stolthet och friskt humör som vi behöver mer än någonsin.

Hur blir man nationalskald? Antagligen genom att uttrycka något som många människor i ett land kan känna igen sig i. Det är också bra att kunna kombinera konstnärlighet med tillgänglighet. En nationalskald måste kunna göra konsten folklig och folket till konstnärer. Det kunde Evert Taube (1890-1976).

Det går inte att underskatta Evert Taubes kvaliteter i den genre han verkligen behärskade: den tonsatta dikten. Man behöver inte läsa Taubes texter utan musik för att göra honom rättvisa som ”författare” (ordet känns otillräckligt). Det är när ord och musik kompletterar varandra som resultatet blir enastående.

Snart är sommaren 2020 här. Musikmässigt tänkte jag personligen låta den gå i Evert Taubes tecken. Jag är trött på monoton popmusik. Jag vill ha klarhet i tanke och sinne, jag vill ha livskraft istället för lojhet. Då passar det bra att gå tillbaka till Evert Taube. Det går att återupptäcka honom nu på Spotify där en mängd mindre kända inspelningar lagts ut och väntar på att avnjutas.

Men hur blev Evert Taube egentligen svensk nationalskald? Tillgängligheten är som jag redan antytt ett svar. Evert Taube gör poesi och högstämd idealism tillgänglig genom att han är både aristokratisk och folklig och genom att orden får liv i de lättillgängliga melodierna. Men det handlar också om de teman han tar upp i sitt skrivande. Och här tänker jag framför allt på hans kärlek till den svenska naturen och den svenska sommaren. Men intressant nog finns det samtidigt en stark ådra av reslust hos Taube. Han tar med sig Sverige ut i världen, och han tar världen hem till Sverige. Och det här är också en förklaring till att hans texter ger ett så starkt intryck av ”svenskhet”.

Den tidigare delen av Taube författargärning domineras av sjömansvisorna. De ska inte uppfattas som kvalitativt underlägsna det han skrev senare. Deras formella enkelhet speglar väl den ungdomlighet och friskhet de ska uttrycka.

Sjömansvisorna handlar om människans lust att segla, att bryta loss från det trygga, att hitta nya jaktmarker. De emellanåt storartade melodier, ofta inspirerade av marschmusik, som ackompanjerar texterna uttrycker exakt den trotsiga energi som ska finnas i en ung människa som bryter upp från hem och hemland för att söka sitt öde ”uppå havet” som Geijer skriver i sin dikt ”Vikingen” som jag kommenterade nyligen i en annan krönika.

Den första visa, ”Karl-Alfred och Ellinor”, vi hittar i Taubes allra första diktsamling, ”Sju sjömansvisor och Byssan lull” från 1919, framstår nästan som en modern variant av Geijers dikt om den unge vikingen som lämnar sin moders stuga för livsäventyret ute på havet:

En ung sjöman, Karl-Alfred var hans namn
Han for så vida, ifrån hamn till hamn.
Han var så lycklig med sitt fria liv,
Han hade ännu ej förälskat sig.

Som lättmatros förtjänte han sitt bröd,
Hans moder levde, men hans far var död
Han skrev så kärt till modren allt ibland
Och sände penningar från fjärran land.

Kärleken till resandet, till de öppna haven och till de hamnar som väntar därute blir sedan ett dominerande tema i Taubes tidiga produktion. En av många underbara passager i denna diktning är första versen i ”Min farfar var en jaktlöjtnant” (från 1924) där energin i texten får extra fart av den kraftfulla tonsättningen.

Min farfar var en jaktlöjtnant, en sjökapten min far,
på sjön gå mina bröder alla fyra
och själv jag seglat jorden runt i mina unga dar
och än kan hända att jag tar en hyra.
Den tanken blåser in från sjön den tränger sig uppå,
när jag på stranden står och ser hur fartygen de gå
för ånga och för segel ut på böljorna de blå.
Ja, hemma är nog bra, men det är härligast, ändå,
att ung och fri mot fjärran länder styra.

Andra visor i sjömansgenren som måste avnjutas om man inte gjort det är ”Fritiof Andersson”, ”Eldarevalsen”. ”Vals ombord”, ”Fritiof Anderssons paradmarsch” och ”Möte i monsunen”.

De här visorna minner om en tid då världen var något som vi svenskar åkte ut i, men inte nödvändigtvis behövde bjuda hem till oss själva. Världen fanns därute. Den var rik och intressant, full av äventyr och erövringar.

Jag tror att den status av nationalskald som Evert Taube fick genom sina visor till viss del förklaras med detta att han så ofta framställer svenskars möte med världen där ute. När den unge sjömannen Fritiof Andersson har rånats och hotas till livet efter en våt natt i Buenos Aires heter det i visan som heter just ”Fritiof Andersson”: ”Då drar han av sig tröjan, så gör en svensk sjöman / och slåss med dem som bråka vill i land.” Världen må vara stor och farlig, men en svensk sjöman viker inte undan för några rånare utan visar att han är gjord av det rätta virket.

Det finns alltså ett slags nationalism hos Taube som framträder när svenskar ger sig ut i världen och visar sitt värde. Det här temat kulminerar i den nästan abstrakta ”Fritiof Anderssons paradmarsch” (som introduceras på följande sätt: ”En sång för det svenska humöret, för friheten och kamratskapet”) där svenskhet blir detsamma som frihet, mod och ständig rörelse framåt. Likt äldre tiders vikingar rör sig den ”här” som visan lite mystiskt handlar om runt hela världen och tar den naturligtvis med storm samtidigt som den är ständigt beredd att ”gå hem till Söder”. Andra versen lyder:

Sultanen av Arabiens land, vid Röda flodens krök,
Ja, tänk vad han blir glad ibland!
Hej, mina lustiga bröder!
Han eldar under oxarna, han väntar vårt besök.
   Hej, om du vill,
   säg bara till,
   så går vi hem till Söder!
O, bugen beduiner i burnus och baldakin
Och ställ er här på sidorna och bjuden oss på vin.
Där går en här som fös och svalt men segrade ändå,
Den går med sång, den går med spel till Spanien och Bordeaux.

Ingen rädsla för exotism här alltså, ingen rädsla för chauvinistisk nationalism heller. Hela världen väntar på den här av svensk manlig kamratskap som visan verkar handla om och som vi får anta paraderar i takt med visan själv. (Se gärna Cornelis Vreeswijks roliga video till den inspelning av visan han gjorde till sitt Taube-album.)

Jag tror att jag har citerat det sista versen av Fritiof Anderssons paradmarsch förut här på Det Goda Samhället. Men vi tar den en gång till eftersom den är så enastående bra:

På vägarna vi vandra och på böljorna vi gå,
Vi gå med spel, vi gå med sång!
Hej mina lustiga bröder!
I alla sorters väder som Vår Herre hittar på!
   Hej, om du vill,
   Säg bara till,
   Så går vi hem till söder!
O, buga dig du brusande Biscaya där vi gå!
Vårt skepp är själva Friheten, besättningen är blå!
Den seglade och frös och svalt, men segrade ändå,
Den går med sång, den går med spel till Spanien och Bordeaux.

Kanske blev Evert Taube vår nationalskald för att han mer än någon annan skapade en bild av att vi svenskar kan marschera genom livet sjungandes och spelandes tillsammans. Kanske blev han också vår nationalskald för att så tydligt skapar en svensk gemenskap genom att låta svenskar konfronteras med det icke-svenska. ”Svensken blir till i mötet med de andra” skulle en nutida kulturvetare ha sagt, och det ligger kanske något i det. Inte för att svenskar inte fanns tidigare, men för att självkänslan kan stärkas i mötet med det som inte är vi.

Huvudspåret i Evert Taubes verk, och speciellt i de visor som lever kvar, är onekligen kärleken till den svenska sommaren och naturen. Men det här mötet med världen där ute är också en viktig del av den svenskhet som hans verk förmedlar. Det är en frisk, stolt och glad svenskhet. Det är en svenskhet som intresserar sig för världen som finns därute, som gärna reser ut och lär sig hur världen fungerar, men som ändå är fast förankrad i en identifikation med det egna. Det är en svenskhet som vi behöver mer än någonsin. Vart tog den vägen?

BILD: Tavlan är målad av Evert Taube och daterad 1919: Motiv från Skagen.

Richard Sörman