Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Den handlar om hur politikerna och den svenska offentliga sektorn hanterar ovanliga utmaningar med utgångspunkt i  hittillsvarande erfarenheter av coronat. Men den hade antagligen lika gärna kunnat handla om tsunamin, Estonia, skogsbränderna och troligen även mer alldagliga politikområden som brottsbekämpningen och skolan.

Den sextonde mars sa WHO:s generaldirektör så här till världens alla regeringar:

Vi har ett enkelt budskap till alla länder – testa, testa, testa. Alla länder bör kunna testa samtliga misstänkta fall. Man kan inte slåss mot pandemin med förbundna ögon. Utan tester kan sjukdomsfall inte isoleras och infektionskedjan inte brytas. Strategin ska vara att identifiera de smittade och sätta dem i karantän. Den strategin har fungerat i Kina, Sydkorea och Singapore.

Generaldirektören sa också att det var bekymmersamt att många länder begränsat testningen till gamla människor med underliggande sjukdomar och vägrat att testa andra med mildare symtom som trots det kan sprida smittan.

Hela idén med testningen var alltså att identifiera smittade människor och isolera dem. I idealfallet borde man därför testa alla människor varje dag (som man numera gör i Vita Huset där Donald Trump bor). Man testade alltså för smitta. Det där med att testa för antikroppar, för att se vilka som genomgått sjukdomen, kom senare.

Hur skulle då detta genomföras i Sverige? Vem skulle genomföra testningen? Vilka skulle testas? Vem skulle ha ansvar för hela detta nationella projekt? Vem skulle se till att det fanns testutrustning och testpersonal på plats? Om jag hade varit hälsominister så skulle jag ha slängt allt annat åt sidan och koncentrerat mig några dagar på att få alla dessa bitar på plats.

Efter två veckor, den trettionde mars, gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ”skyndsamt ta fram en nationell strategi” för att öka kapaciteten att göra coronatester. Två veckor för att be om en plan när coronat brinner i knutarna! Om jag hade varit regeringen så skulle jag begärt en plan till i morgon bitti klockan åtta.

Efter ytterligare en vecka, den sjunde april, sa Karin Tegmark Wisell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten, att ”den primära gruppen som kommer att testas är de som är sjuka. Vår förhoppning är att vi kommer att kunna bygga upp det här rejält. Inom några veckor vill vi kunna testa 100 000 personer i veckan”. Jaha, skulle jag ha sagt, vadå förhoppning? Har ni beställt testutrustning och från vem och när ska det levereras?

På en pressträff den sjuttonde april, en månad efter WHO:s uppmaning, tillsammans med statsministern och Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson sa hälsominister Lena Hallengren att ”det handlar om att nå 50 000 – 100 000 provtagningar per vecka. Svårt att ge en exakt prognos när vi kan vara upp i de siffrorna, det kommer att ta veckor”. Hur kan det vara svårt att ge en prognos, vet du inte när grejorna kommer? hade jag sagt. Förresten undrar jag varifrån de kommer och vem som ska ta emot dem och vad som händer sedan. Tror du att sådant går med automatik, Hallengren?

Samma dag, den sjuttonde april, presenterade Folkhälsomyndigheten den första versionen av sin plan för hur testningsprojektet skulle genomföras – Nationell strategi för utökad provtagning och laboratorieanalys av covid-19. Där presenterades en pedagogisk illustration över i vilken prioritetsordning testningen skulle ske:

Vilka som ingår i Prioritet 4 ”Övriga relevanta delar av samhället” är oklart men prioritetsförteckningen visar att hela filosofin bakom WHO:s rekommendationer hade kastats överbord. WHO:s tanke var att fånga alla smittade personer och isolera dem för att förhindra smittspridning. Den svenska modellen tycks vara att bara försöka förhindra smittspridning inom vården vilket är avsevärt mycket mindre än WHO-chefens rekommendationer. Fast om man inte har tillräcklig testkapacitet måste man naturligtvis begränsa sig. I den nationella strategin vill Folkhälsomyndigheten öka testkapaciteten:

För att säkra att målen uppnås är det Folkhälsomyndighetens bedömning att analyskapaciteten för covid-19 i ett första steg skulle behöva ökas till 150 000 prov per vecka.

Den sjätte maj säger Hallengren triumferande att ”nu finns laboratoriekapacitet att analysera 100 000 coronatest i veckan i Sverige, och det är upp till kommuner och regioner att se till att kapaciteten används”. Det mål som Folkhälsomyndigheten presenterat i början av april var alltså uppnått.

Det visar sig emellertid att laboratorierna inte av sig själva tar sig till äldreboendena och sjukhusen för att genomföra testerna. Sådant måste organiseras. Logistiken måste fungera och folk måste veta vad de ska göra. Det verkar inte som om de ansvariga tänkt på det eller ens dragit slutsatser och vidtagit åtgärder när den installerade kapaciteten för det mesta står outnyttjad. Skillnaden mellan kapacitet och faktiskt genomförda tester noterades redan i den nationella strategin. Bilden avser perioden tjugofjärde februari till tjugosjätte april.

Så har det fortsatt. Hallengren hävdar numera att det finns kapacitet för 100 000 tester i veckan men så sent som vecka 21 – Kristihimmelsfärdsveckan – genomfördes bara 28 800 tester enligt Dagens Nyheter (den tjugosjunde maj). Det betyder att de som ansvarar för svensk coronapolitik har varit medvetna om det grova underutnyttjandet av testkapaciteten i mer än tre månader och ändå inte lyckats göra något åt saken.

Någon probleminsikt måste regeringen dock ha haft ty den åttonde maj tillsattes Harriet Wallberg som ”testkoordinator” för att ”samordna dialogen med regionerna för storskalig testning av pågående infektion för covid-19”. Det hjälpte i alla fall inte på två veckor att döma av statistiken men det vore kanske att begära för mycket.

Lena Hallengren blir förvånad att testandet inte går av sig självt. Hon säger att hon ”naivt trott att det skulle bli huggsexa” om testmöjligheterna nu när de fanns till hands. Hon menar att det är regionerna, det vill säga landstingen, som inte gjort sitt jobb.

Folkhälsomyndigheten vill otippat minska testandet. Dagens Nyheter skriver:

Och nu backar Folkhälsomyndigheten från målet som sattes i månadsskiftet mars – april när smittspridningen var som högst. ”Det är fortfarande viktigt med en hög målsättning. Men däremot ser vi med den sjunkande sjukligheten att det inte är relevant med ambitionen 100 000 – 150 000 tester i veckan. Det viktiga är att de som behöver testas får testas”, säger Karin Tegmark Wisell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten.

Organisationen Sveriges Kommuner och Regioner har under de senaste dagarna ryckt upp sig och tagit ”ett samordningsansvar”, uppenbarligen på eget initiativ, för att det inte fanns någon annan som tog tag i frågan. ”Vi har inte lyckats få klarhet i vilken myndighet som skulle ta det statliga ansvaret”, säger Marie Morell, ordförande i SKR:s hälso- och sjukvårdsdelegation. ”Det finns ju ingen sådan struktur ute i landet så därför har regionerna gjort bedömningen att man klarar av det här.”

(Det finns visst en statlig ”struktur” i hela landet i form av länsstyrelserna. Men jag tror i och för sig inte heller att organisationer som leds av avdankade politiker och motsvarande personer som behöver en reträttplats skulle klara en så knepig uppgift som att få igång coronatestning.)

Men även Marie Morell förutser svårigheter när det gäller att testa folk utanför själva hälso- och sjukvården, alltså regionernas egna organisationer. Hon undrar också vad dessa tester ska vara till för: ”Det som varit ett av de stora bekymren är att identifiera vad testen ska användas till”.

Tio veckor efter det att WHO med eftertryck manat till testning och förklarat varför undrar alltså de samordningsansvariga varför man ska testa. Karin Tegmark-Wisell ”håller med SKR om att det funnits otydligheter kring ansvaret för testerna”. I och för sig instämmer jag i Morells undran. Jag vet inte om man testar för smitta eller för antikroppar. WHO:s teststrategi verkar delvis överspelad när smittan är så allmänt spridd att man ändå inte kan fånga in, isolera och smittspåra alla som testar positivt för smitta. Det frenetiska pladdret om testning – som ändå inte motsvaras av så mycket praktisk hantering – verkar rituellt. Det är som om de ansvariga trodde att testerna var fungerande mediciner.

Tacka sjutton för att Sverige inte kan släcka några skogsbränder utan till sin nesa får tåla att det kommer hit polska brandmän för att göra jobbet. De svenska ledarna verkar inte ens ana att det är deras egen oföretagsamhet som är orsaken till debaclen. Testkoordinator Harriet Wallgren skyller på ”den splittrade svenska ansvarsmodellen”:

När vi befinner oss i en kris, i en pandemi, så har det decentraliserade systemet medfört att det varit svårare att få till systemet snabbare. Det är en orsak till att det gått långsamt.

Snicksnack. Problemet har inget med statens organisation att göra utan beror på att vi inte har några ledare med erfarenhet och kompetens att leda. Om man placerade vilken ICA-handlare som helst på Hallengrens plats så hade han klarat det galant eftersom logistik och organisation är företagares jobb.

Jag blir bara uppgiven när jag betänker vilka odugliga pladderpersoner som utsetts att styra mitt land. Observera att detta inte handlar om att ledarna har olämpliga politiska idéer, vilket de har, utan om att de inte ens är förmögna att ta itu med problem som de själva erkänner.