IDÉ OCH KULTUR Vår svenska sexköpslag har diskuterats mycket på sistone. De som kritiserar den hänvisar till vuxna människors rätt att ingå vilka avtal de vill: om två fria individer bestämmer sig för att utbyta sex mot pengar är det upp till dem. Men är det verkligen bara så enkelt? Är det inte rimligt att samhället försöker skydda människor från uppenbara självskadebeteenden? Vem önskar sina egna döttrar en framtid som prostituerade? Sexköpslagen kanske inte är en lösning på de moraliska problem som prostitutionen aktualiserar, men den debatt som förs förenklar problemen å det grövsta.

Jag vet inte vad jag tycker om sexköpslagen. Frågan är sammansatt och rör det mesta vi försöker förstå om människans egenmakt och självbestämmande. I princip borde allt vara enkelt: vill två vuxna människor komma överens om att den ena ska utföra en sexuell tjänst mot betalning så är det upp till dem. Men är det verkligen så enkelt? ”Människan vet vad hon gör och bestämmer över sig själv.” Punkt och slut och punkt och slut igen. Inga konstigheter. Så bra!

I grova drag tror jag så här: frihet och ansvar är mer komplicerat än vi tror. Men om vi inte låtsas att människor ansvarar för sina handlingar blir det omöjligt att upprätta regler och ställa människor till svars när de brutit mot reglerna. Tron på frihet och ansvar har alltså en praktisk funktion: den möjliggör ett rättssamhälle. Men den bidrar också till att stärka vår antagligen begränsade möjlighet att utöva viljestyrka och egenmakt. Genom att tro på frihet och ansvar stärker vi vår förmåga till frihet och ansvar.

Men samtidigt som vi bygger vårt rättssystem på principen om frihet och ansvar kompromissar vi i realiteten hela tiden med vår oförmåga att verkligen vara rationella och ta ansvar. Vi låter gärna nåd gå före rätt. Vi ser gärna till förmildrande omständigheter. Vi förstår nämligen att det ligger i människans natur att inte alltid kunna leva upp till det perfekta ansvarstagandets ideal. Och den verkliga frågan är inte om vi ska ursäkta vissa beteenden med hänvisning till vår bristfälliga mänsklighet – för det gör vi hela tiden – utan i vilken omfattning vi ska göra det. I Sverige har vi länge betonat det här med förståelse och förlåtelse. Det fungerade så länge Sverige var Sverige. Men när Sverige nu inte är Sverige längre blir detta alltmer ohållbart. Snart kommer det säkert börja ropas efter dödsstraff. Men det är en annan historia. Tillbaka till frågan om prostitutionen.

Frihet, egenmakt och ansvar är alltså vackra ideal som vi kan odla för att försöka bli så rationella och ansvarstagande som möjligt. Det betyder emellertid inte att allt mänskligt agerande har sin grund i frivillighet och ansvarstagande. Redan Aristoteles (300-talet f. kr) skriver i Den Nikomachiska etiken att ”de frivilliga känslorna och handlingarna blir föremål för beröm och klander, medan de ofrivilliga får förståelse, ibland tom. medlidande på sin lott”. (Tredje boken, 1 kapitlet) Ofrivilliga handlingar alltså, ofrivilliga handlingar. Och dessa ofrivilliga handlingar kan ibland bli föremål för andra människors förståelse och medlidande. Förståelse och medlidande.

Ofrivillighet har enligt Aristoteles framför allt med tvång att göra. Tvång handlar om att man agerar på basis av omständigheter man själv inte valt. Här uppstår naturligtvis en glidande skala för vad som är tvång och inte tvång. Något kan ha en starkt påverkande karaktär utan att utgöra ett
hundraprocentigt tvång. Vissa skulle hävda att ett tvång som inte är absolut inte är ett tvång, men det känns som en ganska autistisk slutsats. Har du en procents chans att stå emot en impuls är det rimligt att säga att man inte är fri att välja att stå emot den. Aristoteles nämner också ”okunskap” som en källa till ofrivillighet. Ofrivilligheten består då inte i att agera under tvång, men i att inte förstå vad som ligger i ens intresse eller vad som är ens mest grundläggande vilja. Och här talar Aristoteles till och med om ”fördärvade individer” (vilket underbart begrepp). ”Varje fördärvad individ, skriver han, är emellertid ovetande om vad han bör göra och vad han skall avhålla sig från, och det är på grund av just detta misstag som människorna blir orättrådiga och helt enkelt onda.”

Principen att vi alltid kan hållas ansvariga för våra handlingar, och att vi alltid har tillgång till friheten att verkligen välja våra handlingar, kompliceras alltså, enligt Aristoteles i alla fall, av att vi ibland kan agera under tvång, det vill säga utifrån omständigheter vi själva inte valt, och dessutom av att vi kan agera på grundval av okunskap. Och när det gäller okunskapen tillåter sig Aristoteles alltså att tänka att en människa faktiskt kan vara ”fördärvad”, det vill säga trasig, nedbruten, sjuk, oförmögen att leva upp till våra naturliga och hävdvunna ideal om vad en självständig människa värd namnet är för något.

Låt oss ta det hela ur ett annat perspektiv.

Föreställ dig, kära läsare, att du är en man på 30 år som får en liten dotter som du älskar över allt annat på jorden. Du älskar också dotterns mamma. Ni får några lyckliga år tillsammans när dottern är liten och springer i gräset under solen på somrarna och skrattar åt livet. Ni drömmer om att hon ska få ett lyckligt liv med studier, karriär, kärlek och egna barn. En dag har du och din fru oturen att frontalkrocka med en lastbil. Ni omkommer omedelbart båda två. Dottern är hos sin farmor så hon klarar sig undan. Ett halvår senare dör dock farmodern i en hjärtattack och den lilla flickan på sju år står helt utan anhöriga som vill hennes bästa och kan hjälpa henne ut i livet. Då blir hon placerad av de sociala myndigheterna i ett familjehem. Sorgligt nog visar det sig att pappan i fosterhemsfamiljen tillåter sig att i hemlighet utnyttja flickan sexuellt. Det här pågår i flera år utan att någon anar någonting och utan att någon kan skydda flickan mot pappans övergrepp. Han har hotat att döda henne om hon berättar något så hon håller allt för sig själv. Men hon sover inte om nätterna. Hon ständigt ont i magen. Hon isolerar sig på sitt rum eller flyr hemmet. Hon kan inte koncentrera sig i skolan. Hon får inga vänner och det kan gå dagar utan att hon varken äter eller dricker. När hon är fjorton börjar hon skada sig själv genom att skära sig i armarna och dunka huvudet i väggen. Hon har också börjat röka hasch för att döva sin ångest. Eftersom hon behöver pengar till sitt drogmissbruk och eftersom hon är van vid att utnyttjas sexuellt är steget inte långt till att börja sälja sex. Från det att hon är sexton säljer hon sin kropp till vuxna män. Hon fortsätter även efter att hon blivit myndig och kunnat lämna sin fosterfamilj. De sociala myndigheterna gör vad de kan och tar in henne på tvångsvård ibland, men hon klarar inte av att bryta med sitt missbruk och sitt självskadebeteende. Hon säljer det dyrbaraste hon har för att kunna köpa droger och domna bort från allt. Det var det liv som väntade din lilla dotter som sprang i solen och jagade fjärilar medan mamma och pappa fotograferade och bad till Gud att inget ont skulle få hända henne.

Vad har detta med frivillighet att göra? På vilket sätt skulle det vara relevant att tala om två självständiga individer som upprättar ett kontrakt och vars beteende vi inte har någon rätt att moralisera över när den unga flickan låter sig utnyttjas i en bil av en äldre man? Vad har den unga flickan valt själv? Tvingades hon inte in i en destruktivitet av omständigheter hon inte på något sätt valde själv? Är hon inte ett bra exempel på hur en ”fördärvad”, det vill säga trasig människa är oförmögen att fatta rationella beslut? När Lena Andersson och Henrik Jönsson var och en på sitt sätt kritiserar sexköpslagen tycker jag att de är för abstrakta med sina teorier om kontrakt och frivillighet. Naturligtvis ska vi bejaka frihet, självständighet och ansvar. Men vi ska också bejaka värdighet och medmänsklighet. Det handlar inte bara om att människor kan ”göra misstag” som Henrik Jönsson säger, de kan till och med ägna sig åt konsekventa självskadebeteenden. Och det spelar ingen roll hur många så kallade ”sexarbetare” som talar sig varma för bordeller och kontrollerad prostitution. Jag tror inte på dem. Jag tror inte att de innerst inne vill vara prostituerade. Jag tror inte att deras föräldrar drömde om att de skulle bli prostituerade.

Jag vet att det finns problem med överdriven moralism. Det kan vara ett uttryck för dubbelmoral, hyckleri, sexualfientlighet, kontrollbehov och maktutövning. Sexualiteten går dessutom inte att kuva eller att kontrollera. Den är en väg ut mot transgressionen, begäret och friheten. Jag förstår allt det där. Men vi kan heller inte leva utan moral. (Och vilken moral ska överskridas förresten om vi inte har några förbud?) Vilket samhälle existerar utan moral? Ska vi inte ha en idé om det goda livet? Ska vi inte sträva mot mer värdighet? Mer mänsklighet?

Jag är inte säker på vad jag tycker om sexköpslagen. Jag är bara trött på att den kritik som riktas mot den är så enkelspårig. Det kanske en bra idé att inrätta kontrollerade bordeller så att de som har som ambition i livet att få verka som sexarbetare kan göra det under kontrollerade former. Jag vet inte. Jag vet bara att debatten känns futtig. Och den moralism som styr den och som antagligen har motiverat inrättande av sexköpslagen verkar handla mer om att kontrollera manlig sexualitet än om att skydda människor som gör sig själva illa.