Det finns något hämndlystet och djuriskt i mig som skulle vilja skylla allt ont på Folkhälsomyndigheten. Det är kanske för att jag aldrig begriper hur myndigheten tänker och för att dess representanter är oklara som orakler i sina uttalanden. Jag känner mig nedlåtande behandlad när jag inte får veta hur myndigheter som jag hjälper till att försörja inte visar mig respekt nog att sätta mig in i deras resonemang. Det kan förstås vara så att myndigheten inte har något resonemang och det gör mig ännu argare.

Den enda logik jag kan rekonstruera när jag betraktar och lyssnar till myndigheten är att den i verkligheten faktiskt gör det som den förnekar att den gör, nämligen att försöka åstadkomma flockimmunitet. Den myndighet som vill satsa på flockimmunitet ska naturligtvis inte försöka stoppa smittspridningen utan tvärtom uppmuntra den vilket kan vara en nog så god tolkning av de svenska myndigheternas beteende inför coronat.

Konceptet flockimmunitet känns intuitivt övertygande på en amatör som jag. När nästan alla människor haft smittan och blivit immuna har viruset ingenstans att ta vägen och dör därför. Tanken går att ta till sig.

Frågan är vilka andra mekanismer som kan tänkas göra slut på smittan om det nu varken finns vaccin eller fungerande mediciner.

Ett sådant alternativ är strategin att kväsa viruset med hjälp av ansiktsmasker, social distansering, tester och smittspårning. Den teorin går också, i någon mån i alla fall, att tro på. Om alla människor stod alldeles stilla med tre meters lucka i två månader så kan man tänka sig att viruset försvann. Det är något sådant kväsastrategin försöker åstadkomma.

Om jag har förstått tidigare och nuvarande statsepidemiologer rätt så tror de inte på kväsastrategin. Förre statsepidemiologen Giesecke har tydligt framfört uppfattningen att det egentligen inte spelar någon roll för antalet dödsfall om myndigheterna försöker kväsa smittspridningen eller om myndigheterna inte gör något alls eller bara mycket lite som i Sverige (medan kväsastrategin enligt Giesecke gör desto större skada på ekonomin än den svenska strategin – i den mån det finns någon, vill jag lägga till). Så fort myndigheterna lättar på nedstängningen kommer viruset att vädra morgonluft och starta attackerna på nytt.

Det är för mig ett bestickande resonemang. Jag tror inte västerlandets befolkningar är förmögna att uppvisa den återhållsamhet och disciplin inklusive ansiktsmasker och frivillig distansering som skulle behövas för att förhindra nya utbrott när de av staten påtvingade spärrarna lossas. Möjligen håller ostasiatiska länder som Singapore, Taiwan och Sydkorea på att lyckas med detta. (Det är märkvärdigt att vi inte talar mer om de himmelsvida skillnaderna i antal döda per miljon invånare mellan dessa länder och västländer som det nedstängda Storbritannien och det öppna Sverige. I Europa är det normalt med många hundra coronoadöda per miljon medan asiaterna ligger på någon enstaka död per miljon invånare. Oavsett strategival i västerlandet har vi klarat oss långt sämre än asiaterna, i varje fall hittills.)

Nu, när lockdown-länderna börjar lätta på spärrarna och gradvis släppa folk lösa – vilket nog inte så mycket beror på myndigheternas överväganden som att folk blir tokiga och helt ostyrbara om de förnekas möjligheter att försörja sig, särskilt i länder där de styrande inte är så rundhänta med andra medborgares pengar som de svenska politikerna – så kommer sanningens minut. Om smittan blossar upp igen så vinner Folkhälsomyndigheten. Om inte kommer sådana som Giesecke och Tegnell att framstå som Dr Josef Mengele, som i tyska koncentrationsläger genomförde hänsynslösa experiment på människor.

Om Giesecke har rätt och kväsastrategin inte fungerar – vilket vi ännu inte vet – så verkar det som om vi med automatik glider ned i flockimmunitetsstrategin. Då kan vi räkna den andel av befolkningen som har antikroppar och därför har genomgått sjukdomen och blivit immuna och göra oss föreställningar om hur många ytterligare som måste bli smittade för att flockimmuniteten ska inträda. Eftersom den andel av befolkningen som uppvisar antikroppar ligger så långt under vad Tegnell optimistiskt förutsagt kan man i så fall vänta sig väldigt många döda innan flockimmunitet inträder. Då ser det bistert ut även om Folkhälsomyndigheten räddar sitt hotade rykte.

Nu inträder ett obeaktat faktum i denna rafflande berättelse om samhällenas kamp mot viruset. I alla länder har antalet döda nått en topp och börjat gå ned (vilket jag förutsade redan den första april, ursäkta skrytet). Då kan Tegnell et consortes säga att visst, det beror på nedstängningarna, men vänta bara tills viruset blossar upp igen.

Men det märkvärdiga är att antalet döda minskar på ungefär samma sätt i Sverige som inte haft någon lockdown. Se bilden ovan. Hur ska man förklara det? Ingen lockdown och ingen konstaterad flockimmunitet och ändå går dödstalet tydligt nedåt.

Jag har funderat mycket på detta och gradvis kommit fram till det självklara som alla redan visste, nämligen att smittsamma sjukdomar alltid tar slut innan alla blivit smittade enligt flockimmunitetsprincipen. Vad detta beror på vet ingen (i varje fall ingen som jag frågat). En del människor tar helt enkelt inte emot smittan och sjukdomen upphör långt innan alla fått tillfälle att bilda antikroppar. Smittsamma sjukdomar verkar helt enkelt förprogrammerade att ta slut, eventuellt efter några återkommande försök att göra sig gällande.

Tänk om det faktiskt ligger till på det sättet att coronaviruset varit förutbestämt att avklinga oberoende av alla beskäftiga åtgärder som människorna vidtar. Och att vi som så ofta inte begriper någonting av det som sker omkring oss, besatta av galna gudar eller förryckta teorier som människor alltid har varit – bortsett från att enstaka snillen till sin egen förvåning uppfinner penicillin eller motsvarande underverk som mänskligheten oförtjänt får avnjuta.