En av marxismens poänger är att kulturen i ett land säger något om vem som sitter på resurserna. Det kanske inte rymmer hela sanningen, vi är ju även andliga, sökande och irrationella varelser – men i många sammanhang är materialismen en bra förklaringsmodell. På den tiden jordägande var liktydigt med välstånd stod till exempel bondekulturen högt i kurs. Islamiseringen av väst hade knappast varit möjlig utan ett eldorado av oljekällor i bakgrunden. Min egen uppväxt sammanföll med det kanske tydligaste exemplet av alla: ”amerikaniseringen”.

Förutsättningarna var goda. I botten fanns både kulturella likheter och blodsband, själv har jag till exempel ett hundratal släktingar spridda över USA. Men den avgörande punkten var förstås att USA var världens starkaste ekonomi, tillika militärmakt. Efter några år med amerikanska TV-serier, actionfilmer och populärkultur föll det sig naturligt att glida omkring i gymnastikskor och använda uttryck som ”Fuck” och ”Shit”.

Islamiseringen (som skedde något halvsekel senare) gick trögare. Här var förutsättningarna maximalt ogynnsamma. Inga kulturella likheter fanns, inga svenskar hade släktingar i arabvärlden och muslimsk tradition gick på tvärs mot det mesta som svenskarna gillade; alkohol, individuell frihet, jämlikhet, demokrati, sekularism och sexuell tolerans.

Ändå lyckades den! Idag är Sverige ett av de mer islamvänliga länderna i Europa. Ramadan beskrivs i media som en svensk högtid, böneutrop tillåts i flera kommuner och rättsväsendet har börjat tillämpa något som för tankarna till hädelselagar. Många skulle säga att det beror på invandringen, men då tror jag man blandar ihop orsak och verkan. Medan USA utövar sin kulturimperialism med hjälp av media, propaganda och kapitalistiska produkter, sprider Islam sin kultur genom invandring, politisk lobby och dawah (mission). Inget av detta hade varit möjligt om inte västvärlden varit medveten om vem som håller i oljekranen.

På senare år har Kina seglat upp som en motor i den globala ekonomin. Nästan alla elektroniska prylar kommer från Kina och kinesiska företag köper på bred front upp konkurrenter, bland annat i Sverige. Volvo är bara ett exempel. Enligt Marx borde alltså samhället i någon mån ”kinifieras”.

Men det är sällan man hör någon citera Konfucius. Få väljer mandarin som tillvalsspråk i gymnasiet. Senaste gången jag såg en kinesisk film på bio satt bara tio andra i salongen. Jag har heller aldrig hört en politiker nämna ett ord om att vi har en kinesisk minoritet i landet, trots att de är mångdubbelt fler än till exempel palestinierna.

Kan det vara så att kinifieringen tar sig andra, mer skrämmande uttryck? Kina är ju inte bara en kulturnation med mångtusenåriga anor, utan också en stenhård diktatur. Världens mest avancerade bevakningssystem, med ansiktsavläsning och kameror i varje gathörn kartlägger landets 1,4 miljarder undersåtar. Via ett bonussystem kan tämligen banala handlingar resultera i premier eller bestraffning, beroende på om de anses gynna eller missgynna staten. Inget land på jorden har kommit närmare den framtidsvision som George Orwell målar upp i sin roman 1984.

Fast Sverige rör sig i samma riktning, även om vi har en lång väg kvar innan vi når kinesisk standard.

– Inskränkningar i yttrandefriheten har gjorts, och fler diskuteras.
– Staten får numera placera spionprogram i medborgares datorer och mobiler.
– Att sprida negativ information om Sverige utomlands kan uppfattas som ett brott.
– Det verkar gå en direktlinje mellan regeringen och de stora mediabolagen, för snabb nedstängning av konton på sociala medier.
– Presstödssystemet används för att skapa en statskontrollerad och lydig mainstreammedia.
– Enligt många bedömare har SvT lämnat objektivitetskravet och blivit en statlig propagandakanal.
– Statlig ”licensiering” av journalister har diskuterats.
– Dissidenter riskerar att förlora sina jobb, nekas medlemskap i fackförbund, får problem att boka offentlig lokal etc.
– Det talas alltmer öppet om fördelarna med diktatur.

Och så vidare…

Kanske är det orättvist att skylla alla totalitära tendenser på Kina, men en sak känns i alla fall typiskt ”kinesisk” – den underdåniga behandlingen av regeringschefen. Vilka klantigheter Stefan Löfven än gör sig skyldig till, behandlas han med närmast ”konfuciansk” respekt. Han får inga svåra frågor och ställs aldrig mot väggen, i varje fall inte av journalister. Samma servila hövlighet visas Anders Tegnell. Hur fel han än haft när det gäller smittspridning (som borde vara hans kompetensområde), köper vi hans förklaringar och går bugande ut ur rummet. Andra politiker kan hudflängas, förtalas och kastas åt vargarna, men aldrig ”våra ledare”.