BITTE ASSARMO: Socialstyrelsens avdelningschef frustrerad över avslöjandena – inte över missförhållandena inom äldrevården

Får coronasmittade på äldreboenden samma vård som andra coronasjuka? Det var en av frågorna i söndagskvällens Agenda. I studion intervjuades först Thomas Andersson, vars 81-årige far Jan Andersson var nära att dö av covid-19 – enbart för att han förvägrades behandling och istället ordinerades palliativ vård.

Att lyssna på Thomas Anderssons berättelse gör ont i både hjärtat och själen. Alla vi som haft, eller har, anhöriga äldre vet hur otroligt utlämnade de är åt vården även i de fall där det finns engagerade anhöriga som har tid och resurser att finnas där. Och de flesta av oss tror – eller vill i alla fall tro – att vården sker med de äldres bästa i fokus. Men i coronatider har det visat sig att så inte alltid är fallet. Tusentals äldre dör i onödan för att de nekas den vård de har rätt till, och har bekostat med sina skattepengar under decennier.

I Jan Anderssons fall började det med en kraftig hosta, som pågick under ett par veckor i början av april. Han blev därefter allt svagare och hade svårt att äta, och kunde heller inte ta sin medicin. När sonen kontaktade den ansvarige läkaren, eftersom han var orolig för att fadern skulle dö av uttorkning, fick han veta att dropp var uteslutet då det sannolikt skulle orsaka vätskeansamlingar i lungorna. Istället borde han besöka sin far för att ta avsked, för nu var döden nära.

Att få ett sådant burdust besked är svårt nog nog – att dessutom mötas av en far som är så påverkad av morfin att han inte ens är kontaktbar är ännu värre. Men det värsta av allt är att fadern ordinerats palliativ vård utan att ens blivit läkarundersökt och utan att han själv eller de anhöriga informerats. Vårdapparaten hade helt enkelt beslutat att 81-åringens liv inte var mer värt än att det kunde offras.

Tack vare att Jan Andersson har en handlingskraftig och stark familj kunde hans liv räddas. Men det krävdes både mejl, telefonsamtal och kontakt med medierna för att vårdande behandling skulle sättas in – och se, under över alla under, Jan dog inte. Det blev inga vätskeansamlingar i lungorna utan tvärtom ett tillfrisknande. Ett streck i räkningen för ansvarig läkare, kanske? Det kan man med fog fundera över.

Hittills har, enligt de siffror som angavs i Agenda, drygt 1700 av de omkring 4000 dödsfallen av coronaviruset i Sverige skett på äldreboenden. Av dessa 1700 personer har endast 10 procent vårdats på sjukhus när de dog. Fallet Jan Andersson är alltså inte unikt.

Enligt Yngve Gustafson, professor vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering på geriatriska enheten, händer detta på närmast regelbunden basis. Själv har han fått emotta hundratals mejl och telefonsamtal om liknande livsöden. I vissa fall har de anhöriga lyckats vända situationen – i andra fall har de tvingats se på när deras anhöriga dött i palliativ vård utan att någon ens brytt sig om att försöka rädda dem.

Delvis har det berott på att man tagit för givet att de gamla som fått feber och hosta, och andra coronasymtom, drabbats av covid-19 och därför underlåtit att kontrollera om det kan röra sig om en annan infektion. Dels – och kanske i ännu högre grad – har det med synen på palliativ vård att göra, menar Yngve Gustafson. Den palliativa vården är nämligen så kostnadseffektiv att den ofta ordineras på bristfälliga grunder. Överdödligheten på äldreboenden är därför inget nytt. Den har bara synliggjorts genom coronakrisen.

Det här är ingenting som Socialstyrelsens avdelningschef Thomas Lindén vill kännas vid. Trots hyfsat tuffa frågor från Agendas programledare vidhåller han att de allra flesta äldreboenden fungerar alldeles utmärkt. Och när han får frågan om hur han tänker när han hör Thomas Andersson och Yngve Gustafson dela med sig av sina erfarenheter, som anhörig respektive läkare, visar han prov på den arrogans som blivit ett kännetecken för svenska myndigheter.

– Jag blir bekymrad över den beskrivningen och överlag är äldrevården mycket bra i Sverige. Utmaningen är ju att… eh… att eh… alla äldreboenden ska bli lika bra som dom bästa. Jag tycker, vi får ändå ha proportioner i diskussionen och när jag hör uttalanden som att det är en dödsdom att skicka sina äldre till särskilda boenden och att det skulle vara någon form av dödshjälp där man håller på med…

Programledaren griper in:

– Det har inte jag sagt, åtminstone.

Thomas Lindén tar till orda igen, med ett överlägset leende och grötmyndigt tonfall:

– Det har varit i diskussionen här med Yngve bland annat… eh… under dom senaste dagarna. Men jag tycker då har man tappat proportionerna i… eh… debatten här att… på dom flesta ställen så sker äldrevården på ett alldeles utmärkt sätt. Det är klart att det blir fel ibland och utmaningen är ju att få alla… äldrevård överallt att bli lika bra som där den fungerar som bäst.

Karlen sa samma sak inte bara en gång utan två. Och ändå sa han ingenting alls. Det är en prestation, det. Det enda sättet på vilket han förmår bemöta Thomas Andersson och Yngve Gustafson är med dösnack om ”beskrivningen” av situationen (lite som politiker som hellre pratar om ”bilden av Sverige” än om Sverige, ni vet) och om ”proportioner”. Men vad vet egentligen Thomas Lindén om ”proportioner”? Vad vet han om de äldre individer som nekas behandling – om de anhöriga som tvingas kriga för att deras nära och kära ska få den vård de har rätt till – om de livsberättelser som Yngve Gustafson tar del av dagligen och stundligen?

Sannolikt inte mycket. Förmodligen ingenting alls.

Att en avdelningschef på socialstyrelsen tar så lättvindigt på vittnesuppgifter om hur de gamla diskrimineras i vården är skrämmande. Visst är han frustrerad, men inte över det som sker i äldrevården, utan över att det avslöjats för allmänheten. Den frustration han känner rör alltså inte de liv som offras på kostnadseffektivitetens altare utan de obekväma röster som lyfter frågan.

De gamla och sjuka har slitit ett helt liv för att bidra till samhällets uppbyggnad. Nu, när de inte längre orkar slita, blir de diskriminerade inom vården. Är det ett sådant Sverige vi ska ha? Jag tycker inte det. Frågan är vad regering och riksdag tycker. Finns det verkligen ingen som kan ställa sig upp, slå näven i  bordet och helt enkelt förklara att det är dags att göra rätt? Eller ska man helt enkelt börja stämpla alla vittnesmål om åldersdiskrimineringen inom vården som fejk news?

Erfarenheten säger det sistnämnda. Men jag tror inte att det går att skrämma människor till tystnad längre. Jag tror att de flesta av oss respekterar och älskar våra äldre alldeles för mycket för att låta arroganta politiker och myndighetsrepresentanter sätta ribban för hur diskussionen ska se ut. Och därför tror jag, hur mörkt det än ser ut just nu, att de äldre förr eller senare kommer att få upprättelse och att de skyldiga kommer att få krypa till korset. Frågan är bara hur många liv som ska förspillas innan det sker.

Bitte Assarmo