Jag får ofta frågan vad jag ser som svensk kultur. Eftersom jag är en av de där otroligt jobbiga människorna som inte bara hävdar att den svenska kulturen existerar utan att den också är värd att bevara, brukar frågan ställas med hån och sarkasm. Jag förmodar att de som frågar helt enkelt hoppas att jag ska bli svarslös och börja stamma. Istället brukar jag fråga dem om de har tid en timme eller två – alternativt tid att läsa en uppsats på så där 40 000 tecken – eftersom det är minimigränsen för den tid och det utrymme jag behöver för att förmedla vad som är svensk kultur för mig.

Mest intressant är det när frågan kommer från utlandsfödda svenskar med ursprung i länder som Finland, Polen och Kroatien, där den inhemska kulturen är särdeles högt värderad. Det förvånar mig storligen att de alls ifrågasätter vår kultur när de så ivrigt framhäver sin egen. Å andra sidan har indoktrineringen pågått så länge att inte ens alla svenskar längre inser att de har en kultur, så vad kan man begära av människor som kommer utifrån?

Det där med synen på svensk kultur var ständigt närvarande i Katolska kyrkan. Där mötte jag människor som aldrig någonsin bevistat en svenskspråkig gudstjänst (förutom möjligen om kardinalen firade mässa, för då satte hierarkihysterin in och det blev synnerligen viktigt att delta) och som högdraget förklarade att de aldrig tänkte göra det heller. Präster som, efter tiotals år i Sverige, knappt hade lärt sig tala svenska begripligt. Andra präster som vände ryggen åt svenska katoliker för att de hellre ville tala med sina landsmän. Lekfolk som bestämt hävdade att svenskar inte är ”riktiga” katoliker eftersom de flesta har konverterat.

Fördomar grundade i den djupt rotade tanken att Sverige inte har någon kultur och att man därför inte heller behöver bemöta svenskar med samma respekt som man bemöter andra med. Fördomar underblåsta av svenska politiker och mediehus sedan decennier tillbaka.

Kultur kan, i korthet, beskrivas som levnadssättet hos ett helt samhälle, som inkluderar seder och bruk, beteendemönster, normer för lagar och moral – sådant vi alla känner igen utan att nödvändigtvis kunna sätta ord på det. Att någon överhuvudtaget kommit på tanken att detta inte existerar just i Sverige är både fascinerande och skrämmande. Att med alla medel försöka hindra ett helt folk från att värna sin kulturella särart är direkt illvilligt, inte minst eftersom samma människor som gör det ofta hyllar andra kulturer. Så varför i hela friden har det blivit så här?

Jag tror att den ständigt pågående kampanjen mot den svenska kulturen bottnar i idén om att ett kulturlöst folk är lättare att styra. Socialdemokraterna må ha byggt ett folkhem, men folkhemmet var ett experiment som hade och har sina baksidor. Välbehövliga reformer ja visst – men också en fruktansvärd indoktrinering med budskapet att allt det gamla var förkastligt och måste suddas ut ur det kollektiva medvetandet.

Denna indoktrinering har pågått i decennier, och skapat generationer av svenskar som accepterar saker som våra föräldrar och deras föräldrar aldrig skulle ha accepterat. Sådant som klanmentalitet, religiöst motiverat kvinnoförtryck, en släpphänt syn på kriminella och en allmänt styvmoderlig syn på medborgarna – sådant som inte hör hemma i den svenska kulturen. 

Vad är då svensk kultur? Till stor del har vi nog en gemensam uppfattning av vad som förenar oss. Strävsamhet, lågmäldhet, en generell respekt för lag och ordning – lite lagom så där, och kanske tråkigt i vissas ögon – men också stolthet över naturen och glädje över årstidsväxlingar och högtider. Om jag säger ordet ”midsommar” så vet varenda människa, som identifierar sig som svensk, vad det handlar om och om jag säger ”lucia” får de flesta ett skimmer i ögonen.

Kultur kan också vara personligt. För mig är det mörka granskogar och gula rapsfält, insjömete en ljum sommarkväll och hemkokt blåbärskräm med kall mjölk. Dansbandsmusik och jänkarbilar, kokt special med gurkmajonnäs, julmarknad på hembygdsgården och kaffetermos på badstranden. Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg, Alice Lyttkens och August Strindberg. Pilsnerfilm och Ingmar Bergman, folklustspel och Lars Norén.

Allt detta, och mycket mer, är min kultur – allt detta vill jag minnas och bevara. Och aldrig kommer jag att acceptera de mörka krafter som vill ta ifrån mig mitt arv.

BILD: Ur skolboken Hem och hembygd. Sörgården. Första skolåret av Anna Maria Roos (1912).