En sak har jag fått lära mig om coronat och det är att ingen vet något. Experterna vet mer än sådana som jag men eftersom de sinsemellan har helt motstridiga uppfattningar så vidhåller jag att ingen egentligen vet något.

Det här är en ovanlig situation. Det normala i det mänskliga samhället är att det finns enstaka dominerande intressen som är övertygade om att de har full koll på läget plus en eller annan avvikande gruppering som nog också anser sig sitta inne med sanningen.

(Jag tillåter mig en utvikning. Lennart Bengtsson gör härintill den tankeväckande observationen att Sverige beter sig på helt olika sätt i coronapolitiken och i klimatpolitiken. Coronapolitiken har varit osäker, trevande och valhänt och framför allt inte följt någon försiktighetsprincip om man med försiktighetsprincip menar en ambition att minimera antalet avlidna. I jämförelse med detta är klimatpolitiken extrem. Den utgår från det värsta utfallsscenariot. Motsvarande hade varit en coronapolitik som utgått från att vi stod inför en ny digerdöd som skulle ta halva befolkningen. Hur kan denna skillnad komma sig? Det beror nog på att världen i klimatfallet har ett stort sammansvetsat, väloljat, samtränat och statsfinansierat intresse av klimataktivister med centrum i FN:s klimatpanel som anslår tonen. Det blir naturligt för det svenska etablissemanget att traska patrullo även om man egentligen vet ännu mindre om det framtida klimatet och dess konsekvenser än vi vet om coronats utveckling. Någon motsvarande internationell aktiviströrelse finns inte när det gäller viruset och därför har Sverige inget att luta sig emot. Sverige vill vara bäst i klassen. När det gäller klimatet finns ett påstått facit som talar om för Sverige vad landet ska göra. Men motsvarande rätta svar finns inte i fråga om viruset. Slut på utvikningen.)

Hur gör samhällena när det inte finns någon vedertagen kunskap och när alla de gamla slagordningarna, till exempel miljöpartister mot sverigedemokrater, känns irrelevanta? Inför coronat förtvinar de gamla motsättningarna. Det finns ingen centerpartistisk coronapolitik ty alla är lika förvirrade. Regeringen famlar, gömmer sig bakom Folkhälsomyndigheten och försöker kompensera sin villrådighet genom att bära flaggknappar.

I två länder som styrs av så kallade populister utvecklas ett annat mönster i frånvaron av intränade uppfattningar, nämligen Brasilien och USA. Där uppstår bråk mellan respektive president, i båda fallen ansedda för representanter för obildade och bigotta människor – ”deplorables” med Hillary Clintons ord –, och ett etablissemang av bildade människor med positioner.

Under skri och dån från media som, möjligen på goda grunder, anser att presidenten och hans söner är mafiosi har Bolsonaro på mindre än en månad gjort sig av med två hälsoministrar. Den första hälsoministern, Luiz Henrique Mandetta, fick sparken för att Bolsonaro tyckte det räckte med att isolera gamla människor och riskgrupper medan Mandetta lutade mer åt nedstängning, något som inte tilltalar låginkomsttagare och gigarbetare. (Egentligen spelar det mindre roll vad presidenten och hälsoministern tycker eftersom den praktiska politiken, liksom i USA, bestäms av guvernörer på delstatsnivå. Rio-borna får inte ens gå till sina älskade sandstränder.)

Nästa hälsominister, Nelson Teich, höll i 28 dagar. Han talade med hela auktoriteten hos hälsomyndigheterna och den medicinska vetenskapen och ville inte gå med på att klorokin förskrevs till coronapatienter och ännu mindre – som Bolsonaro tyckte – även till vem som helst som så önskade i preventivt syfte. Liksom Trump har Bolsonaro offentligt talat sig varm för klorokinet medan den statliga hälsoapparaten med all kraft har motsatt sig allmän förskrivning till folk som vill pröva en förebyggande kur.

Det här är märkvärdigt. Hur kan ett sjuttioårigt osexigt och för det mesta helt ofarligt läkemedel mot malaria – jag tog det själv i flera år när jag bodde i tropikerna liksom alla andra besökare från i-världen – bli ett stridsäpple som river upp osämja och debatt i två av världens största länder? Det ser ut som en storm i ett vattenglas men eftersom det inte existerar stormar i vattenglas måste det vara något annat. Jag undrar, som sagt, om det inte är en kamp mellan populasen och eliterna.

I USA har ett motvilligt FDA – Food and Drug Administration – godkänt klorokinet för bruk inom coronavården. Jag inbillar mig att det kom starka påtryckningar från presidenten. Trump och hans anhängare har precis som motsvarande grupper i Brasilien inget till övers för nedstängningar men återigen är det delstatsguvernörerna som bestämmer.

I Sverige har vi ingen målmedvetet demonstrationslysten populas, kanske för att det inte finns någon motsvarande ledare, men vi har representanter för samma sorts motstånd som riktas mot Bolsonaro och Trump.

Till exempel har Läkemedelverket i praktiken förbjudit folk att ta klorokin genom att ta ifrån alla läkare utom reumatologer förskrivningsrätten avseende detta läkemedel. (Jag hade turen att få min dos innan verket klippte till.) Verket oroar sig för att det skulle bli klorokinbrist vilket är märkvärdigt eftersom drogen tillverkas i hela världen och produktionen lätt måste kunna mångdubblas på kort tid.

Samma underliga inställning för den medicinska professionens sida stötte jag på häromdagen när jag, efter tips från medicinare jag litar på, gick till en vaccinationsmottagning och beställde trippelvaccin (som alltså antas kunna ge visst skydd mot coronat). Trippelvaccin skyddar mot mässling, påssjuka och röda hund och ges till vartenda spädbarn så det kan inte vara farligt. Ändå förvägrades jag vaccinering trots att jag var villig att betala 510 kronor enligt prislistan. Skälet påstods vara att jag nog redan haft mässling.

Det finns så många tecken på att olika delar av ett makthavande etablissemang, i detta fall särskilt den medicinska sakkunskapen med rötterna i staten, instinktivt värnar sin kontroll över verksamheten mot oauktoriserade initiativ from utomstående, till exempel sådana vanliga människor som kanske vill ta en klorokinkur eller en ofarlig spruta för spädbarn. Jag tror att sakkunskapen känner sig profanerad av sådana folkliga önskemål. Hur läkemedel ska fördelas är inte bara en fråga om medicinska överväganden utan också om makt.