LENNART BENGTSSON: Att förhålla sig till det som är farligt

En central uppgift hos ett fungerande samhälle eller stat är att skydda sina medborgare mot olika slag av faror. Inom vår tids mer avancerade samhällen är man beredd att även utsträcka skyddet till människor i andra delar av världen och till och med till naturen med dess växter och djur i största allmänhet.

De flesta ser ett sådant samhällsskydd som statens främsta uppgift. Dit hör ett militärt och civilt försvar liksom en väl fungerande hälsovård. Det som inte minst oroar medborgarna är faror av global natur som kosmiska katastrofer, jättelika vulkanutbrott och ändringar i miljö och klimat.

En annan fara som under lång tid närmast varit bortglömd är pandemier och farsoter som allvarligt hotar människors liv och hälsa. De flesta känner till digerdödens härjningar och den plåga som smittkoppor och kolera utsatte människorna för under 100-tals år. En del har hört sina äldre släktingar prata om spanska sjukan och fler av landets seniorer minns den ständiga rädslan för polio eller barnförlamning under 1950-talet och tidigare.

Just nu lever världen i förfäran över det nya Covid-19-viruset som plötsligt dök upp i Wuhan i Kina mot slutet av förra året. Hittills har nästan fem miljoner registrerats som drabbade (i verkligheten säkert många fler), varav cirka 350 tusen hittills har avlidit. I Sverige när detta skrivs har mer än 3 700 avlidit av sjukdomen. Något verksamt botemedel eller vaccin finns ännu inte och kan i bästa fall komma någon gång under nästa år.

Den nya pandemin har mötts på olika sätt. Man har främst försökt bromsa smittrisken för att försäkra att sjukvården kan klara den plötsliga svåra belastningen. Sjukdomen är komplex med ett långt och besvärligt sjukdomsförlopp och kan inte jämställas med influensa även om det finns vissa likheter. Speciellt drabbas äldre och människor med andra hälsoproblem. Inget vet i dag med någon säkerhet hur det kommer att sluta. Ingen vet heller hur världen kommer att påverkas på lång sikt.

Svenska myndigheter har allmänt mött coronapandemin på ett mindre drastiskt sätt än de flesta länder och baserat råd till medborgarna i stort till allmänna anvisningar. De övriga nordiska länderna har haft striktare regler vilket lett till att smittspridningen minskat snabbare med mindre sjukdom och betydligt lägre dödlighet än i Sverige. Den 18 maj var den ackumulerade dödligheten i corona i Sverige 365 personer per miljon invånare medan motsvarande mått i de andra nordiska länderna ligger betydligt lägre och i intervallet 29 – 94. Det vill säga en ökad svensk dödlighet på 4 – 13 gånger. Därtill har smittspridningen närmast upphört i de övriga nordiska länderna medan den fortsätter i Sverige med i bästa fall en något minskad takt. Det kan inte uteslutas att situationen kan komma att ändras och kanske kommer de olika nordiska dödstalen att närma sig varandra vid en tid när någon form av flockimmunitet kan ha uppstått.

Låt mig nu jämföra samhällets sätt att möta ett annat hot nämligen den globala uppvärmningen (eller klimatändringen alternativt den globala upphettningen). Den har pågått sedan slutet av 1800-talet och hittills inneburit en temperaturökning på ungefär 1°C.

IPCC (FN:s klimatpanel) har genomfört ett större antal modellsimuleringar hur jordens klimat kan komma att utvecklas under 2000-talet. Dessa modellberäkningar är minst lika osäkra som de som gjorts för coronan och som därtill täcker en tidsperiod på 100 år jämfört med coronasimuleringarna som nöjer sig med högst ett antal månader.

Till skillnad från coronaanvisningarna, där Sverige har utmärkt sig som mindre strängt än de flesta länder har man när det gäller klimatfrågan i stället valt att tillämpa försiktighetsprincipen i sin mest extrema form och utgå i sitt planeringsarbete från det värst tänkbara av alla möjliga alternativ. Man har där använt scenariot RCP 8,5. Detta betyder att man antar att den antropogena växthusgaseffekten år 2100 kommer att öka till 8,5 Watt/m2 jämfört med dagens 3,14 Watt/m2, där koldioxiden står för 2,08 Watt/m2.

Skulle man klara detta enbart med koldioxid skulle man behöva höja koldioxidkoncentrationen i atmosfären till 1 362 ppm(v) från dagens 410 ppm(v) vilket betyder att mängden kol i atmosfären måste öka med mer än 2 000 miljarder ton jämfört med dagen cirka 900 miljarder ton varav ökningen från början av industriåldern står för cirka 290 miljarder ton. Räknar man med koldioxidekvivalenter blir motsvarande ökning något mindre eller 862 ppm(v) CO2e.

Huruvida detta är realistiskt eller inte överlåter jag åt den intelligente läsaren. Frågan är om det överhuvudtaget finns tillgänglig fossil energi i denna mängd. Jag nöjer mig att konstatera att utsläppen är fullständigt på tvärs med Parisavtalet.

Med andra ord att använda scenariot RCP 8,5 är mer eller mindre som att jämför ett presumtivt coronascenario där jordens befolkning efter ett antal år har minskat till en nivå som förekom vid Kristi födelse eller efter digerdödens härjningar. Det moderna samhället har helt kollapsat.

För samhällets riskbedömningar anser jag därför det vore betydligt vettigare att tillämpa någon form av rimlig försiktighetsprincip för coronan som genomförts av de övriga nordiska grannländerna. Samtidigt föreslår jag att man avstår från fullständigt orealistiska klimatberäkningar som förvisso kanske ger lite extrainkomster åt SMHI men som enligt min uppfattning är ett fullständigt slöseri med skattemedel såväl för planeringpersonal som för övriga kostnader.

Lennart Bengtsson