PATRIK ENGELLAU: Kvinnoförtryck, har det funnits?

Med kvinnoförtryck menas antagligen att samhället försöker hindra kvinnor från att utveckla, uppnå och dra rättvis nytta av sina medfödda förmågor. Efter att noggrant och länge begrundat saken tror jag inte att kvinnan är eller har varit förtryckt. Kanske aldrig någonsin. I varje fall inte mer än mannen.

Från skapelsen till ganska nyligen har människor levt i fattigdom och därför med fattigdomens värderingar. Enstaka individer har lyckats höja sig ur jämmerdalen men har inte därmed kunnat ändra den allmänna mentaliteten. Det första budet för fattiga människor är att inte slösa, framför allt inte slösa på mänskliga krafter. Ingen fick lata sig, alla måste jobba. Alla resurser måste utnyttjas till det yttersta. När en gris slaktades kom varje liten kroppsdel till nytta för något särskilt ändamål. Inget fick förfaras. Att även kvinnor tvingades arbeta under sådana förhållanden var självklart. Det påstådda kvinnoförtrycket skulle ligga i att kvinnor förhindrades att utveckla sina andliga gåvor. Jag har svårt att tro att fattiga människor – i det här fallet män – medvetet skulle avstå från varje gnutta förnuft som fanns till hands. Det vore ju som att slänga grisfötterna på avskrädeshögen i stället för att koka in dem i gelé.

Då invänder du kanske att den där teorin att samhällena, särskilt de fattiga, av egenintresse ser till att utnyttja alla mänskliga krafter till det yttersta och därför inte har råd att sätta någons ljus under en skäppa i och för sig kan låta logisk och därför möjligen övertygar någon. Men i själva verket, skulle du kanske fortsätta, är tesen verklighetsfrämmande. Se bara på slaveriet. Där fanns ett äkta förtryck, det måste väl författaren ändå gå med på? Där ville man bara använda människornas fysiska arbetskraft och aktade sig noga att förkovra deras andliga förmågor. Tvärtom ansträngde man sig för att förhindra att slavarna exempelvis lärde sig att läsa.

Så var det nog men för slavar var omständigheterna speciella. De ville inte vara slavar och därför var herrarna tvungna att kedja fast dem både fysiskt och andligt. Om de uppfostrats till jämlikar hade de tackat för sig och lämnat bomulls- och sockerrörsplantagerna för att ta första båtlägenhet tillbaka till Afrika.

Men sådan var inte kvinnornas situation. De längtade inte, annat än undantagsvis, efter att fly. Det fanns inget skäl att hålla dem i band och förhindra deras blomstring.

Varför gjorde man då just det? frågar du. Varför fanns det inga kvinnliga universitetsprofessorer redan på 1700-talet?

Det är en svår fråga. Nu för tiden finns bara ett accepterat svar och det är just att kvinnorna var förtryckta och skulle hållas nere. Jag tror snarare att samhällena – även det för effektivitetens skull – lät människorna specialisera sig efter sina komparativa fördelar vilket gjorde att män koncentrerade sig på tunga och farliga jobb som att plöja, jaga och kriga medan kvinnorna tog hand om barnen och hemmet. På det sättet utvecklades olika roller som de flesta, av båda könen, intalade sig vara naturens egen ordning.

När jag botaniserar i äldre tiders litteratur ser jag inga tydliga tecken på kvinnoförtryck (men jag har förstås inte tagit någon feministisk litteraturkurs). Hos Anna Maria Lenngren verkar könen ganska jämställda. Anders är kär i Köks-Kajsa men råkar se att husbonn får lägra Kajsa mot betalning varpå han hänger sig i sitt ”strumpband”. Vem som förtrycktes mest i den dikten är inte solklart. Lysistrate förmådde alla Peloponessos kvinnor att gemensamt gå i kärleksstrejk för att förmå männen att sluta kriga vilket lyckades. Inget kvinnoförtryck där heller.

Men muslimska kvinnor! invänder du. De får utstå omskärelse och tvingas bära olika slags huvudsjalar. Jag medger att man inte förstår allt. Oskick förekommer. Men att en del muslimska kvinnor får lida är inget skäl att överväga kvotering i svenska börsbolags styrelser eller i övrigt bry sig om vad exalterade feminister kräver.

Patrik Engellau