ANDERS LEION: Lögnernas berusning

Den moraliska stormakten har liksom en gammal ungmö blivit så sipp att den inte längre förmår se verkligheten.

Skolan fungerar allt sämre därför att den bygger på en lögn: att alla har de intellektuella förutsättningarna att kunna fungera i samma klassrum med samma scheman. Det leder till en omöjlig, stressad situation för de svagbegåvade och till leda och underprestationer för de mer begåvade. Eftersom kunskapsmålet därigenom devalveras och inte har någon vikt förrän i senare årskurser blir pluggande, det vill säga strävandet efter kunskaper, föraktat.

Friskolorna, och det fria skolvalet, har blivit en ventil i systemet. Den skiktning som inte accepteras i den enskilda klassen uppträder därför allt mer mellan olika skolor. Utifrån det synsätt som en gång skapade grundskolan säger sig regeringen vilja rätta till detta missförhållande, men det är bara ett spel för gallerierna. Det är tydligt att regeringen, det vill säga socialdemokratin, har gett upp. Man vet att man aldrig kan få stöd för olika tvångsåtgärder avsedda att sluta till denna ventil. Alltså får man alla nackdelar: en onödigt svagpresterande skola och ökande ojämlikhet: Strävan efter jämlikhet hindrar en nivågruppering inom den enskilda skolan och klassen varpå klassen och skolan fungerar sämre än i det gamla skolsystemet. Föräldrar som är medvetna om denna inbyggda svaghet söker sig till välfungerande skolor – både friskolor och kommunala. Kvar blir de som inte har så engagerade föräldrar – och som kanske har för dåliga betyg för att komma in i de eftersökta skolorna.

Länge stred man om alkoholpolitiken. Folkomröstningen om alkoholförbud vanns av förbudsmotståndarna, lyckligtvis. Trots det var alkoholpolitiken länge så sträng att smuggling och hembränning bredde ut sig. På senare år har en mer liberal, men fortfarande återhållsam politik skapat förtroende hos allmänheten och ändå någorlunda lyckats begränsa skadorna.

Denna realism, som erkänner människans behov av att berusa sig, används däremot inte vid utformandet av en politik gentemot narkotikan. En strikt förbudspolitik leder till obegränsade affärsmöjligheter för svartproducenter och langare, vilket i sin tur leder till strider om marknader med ständiga dödsskjutningar och andra våldsamma uppgörelser som följd. Och inte heller de många dödsfallen bland narkomanerna verkar räknas som någon kostnad. (Den som vill se hur det fungerar kan titta på The Wire).

Denna besatthet vid något slags föreställning om ett narkotikafritt samhälle hindrar till och med försöken att undersöka och beskriva politikens följder.

Samma slags blindhet, utgående från en föreställning om att alla skulle vilja och kunna uppträda efter gemensamma, trånga normer, styr synen på prostitutionen. En riktig kvinna vill inte sälja sex, och om hon ändå gör det måste hon vara tvingad av någon. Därför skall all sexhandel kriminaliseras. Eftersom kvinnan förutsätts vara tvingad är det bara mannen, han som handlar av fri vilja, som straffas.

Återigen har man infört en politik som leder till mycket stora kostnader för just de kvinnor man säger sig vilja skydda. Alla uppgörelser mellan köpare och säljare måste ske så dolt och skyddat mot insyn som möjligt. Alltså kan människohandel och påtvingad prostitution breda ut sig.

Jämfört med den tidigare lagstiftningen som kriminaliserade utnyttjandet av kvinnorna, det vill säga koppleriet, har den nya lett till större lidande för kvinnorna och mer inflytande för brottslingarna, profitörerna. Också de köpare som våldför sig på kvinnorna har blivit mer skyddade. Allt sker ju i det fördolda.

Som en konsumentupplysning kan jag avslöja att jag använder alkohol men aldrig använt narkotika. Jag har köpt sex, vilket följande utdrag ur en annan text, som jag arbetar med, avslöjar. Året är 1961. Jag var praktikant på ett varuhus i Berlin. Alla praktikanter hade varit på gemensam utflykt, som avlutats med öldrickande vid Bahnhof Zoo.

Efter midnatt gav vi oss därifrån, hemåt för att sova. Det var måndag och arbetsdag om några timmar. Jag blev ensam och gick långsamt genom den varma sommarnatten. Jag började se allt fler prostituerade längs husväggarna. De såg tydligen att jag såg på dem. De försökte vara lockande med blickar, tilltal och gester, ibland utförda med hela kroppen.

Det var skrämmande – och lockande. Till slut fick en äldre och inte så burdus kvinna mig att stanna. Hon måste ha sett mitt vankelmod och min rädsla. Hon talade lågt och vänligt. Frågade om mig och mina förehavanden nästan som om det vore fråga om en anställningsintervju. Hon tog mig till ett rum. Jag kommer inte ihåg något om det. Då förstod jag det inte, eller tänkte inte på det, men hon var mycket skicklig i sitt yrke. Hon var en människokännare, som kunde behandla sina kunder på ett sätt som lugnade dem och besparade henne obehag. Hon visade ett slags godhet.

Jag kommer inte ihåg om jag skämdes då. Nu gör jag det i alla fall inte. Jag blir däremot förtvivlad över att behöva leva i ett alltmer sippt samhälle.

Anders Leion