RICHARD SÖRMAN: 1800-talets romantiska poesi befriar oss från vår samtid

IDÉ OCH KULTUR Människor som vill förändra har ofta sökt inspiration i det förgångna. Det kan den nya konservatismen också göra. 1800-talets romantiska poesi lär oss allt om stolthet, integritet, manlighet och svensk självkänsla. Det är bara att läsa och lära. Dikterna finns kvar och väntar på att bli återupptäckta. Frågan är bara hur de ska göras tillgängliga.

Det är anmärkningsvärt hur frånvarande vår romantiska 1800-talslitteratur är i det konservativa uppvaknande som nu pågår i Sverige. Det händer att någon citerar 1890-talets Verner von Heidenstam och hans dikter om Sverige och medborgarrätt, men vem citerar det tidiga 1800-talets Tegnér eller Geijer? Nästan ingen. Och varför det? Svaret är nog enkelt: Vi läser dem inte.

Det gjorde alltså inte jag heller, men nu har jag börjat. Av anledningar jag kanske får återkomma till ägnar jag lediga stunder åt att läsa igenom valda delar av vår stora romantiska poesi: Wallin, Stagnelius, Tegnér och Geijer. Vi har också Runeberg i Finland förstås, som skrev på svenska. Stagnelius är kanske den som är mest närvarande i vårt medvetande idag. Delvis för att han är så bra, men också för att många av de känsliga själar som idag intresserar sig för poesi kan relatera till hans självömkande fixering vid personlig frustration och livsleda. Det är vackert att läsa om förtvivlan och otillfredsställda begär, men vi hittar det även i vår egen samtidslitteratur.

Wallin, Tegnér och Geijer är däremot mer av en uppfriskande hälsning från en annan tid. De skriver på ett sätt som ingen etablerad författare gör i vår samtid. Wallin skrev psalmer och religiös poesi, men det handlar inte om dagens feel good-teologi där mycket kretsar kring att alla Guds barn är lika mycket värda. Det är en vuxen poesi som ibland hämtar näring ur Gamla testamentets storslagenhet och teologiska allvar. Det är tryck hos Wallin. Som exempelvis när han skriver om hur himlens stjärnor och åskans dån vittnar om Guds storhet:

   Sjung, min själ.
   Den Eviges lov!

   Oändlige!
   Allsmäktige!
   All världens Gud!
I evigt majestät och ljus
Med stjärnor du beströr din skrud,
Och himlars himlar är ditt hus,
Och världar välva på ditt bud:

   Oändlige!
   Allsmäktige!
   All världens Gud!
Ditt ord går ut av skyarne,
Och tordön är dess återljud,
Och lågor dina tjänare
Och stormar dina sändebud:
   Oändlige!
   Allsmäktige!
   O Du, vår Gud!

Ingen brist på ambitioner här alltså utan rejäla tag: Naturlyrik av kosmiska mått som lovsjunger den store Herren i himlarnas höjd. Mäktigt!

En viktig dimension av denna guldålder i svensk poesi är just att den inte väjer för det högstämda. Vår moderna värld älskar att förlöjliga allt som är högtidligt. Den ser det högstämda som storvulet och patetiskt. Och det kanske det är ibland, men vi behöver det också. Vi kan inte bara leva i det lilla: Vi behöver himlar och hav, slott och katedraler, hjältar och gudar. Hur ska vi annars orka leva? Och i och med att romantikens poeter bejakar det högstämda blir deras poesi också vacker. Det blir storslagen språkkonst helt enkelt.

Den konstnärliga storslagenheten – och samtidigt enkelheten – förklarar varför några av de dikter som skrevs under första hälften av 1800-talet så länge levde kvar i vårt gemensamma svenska medvetande. För femtio år sedan visste de flesta bildade människor i Sverige hur Geijers ”Vikingen” eller Tegnérs ”Det eviga” lät. Det var lika självklara monument över svensk kultur som Stockholms slott eller Nationalmuseum. Vem läser de här dikterna idag? Ärligt talat vet jag faktiskt inte. Jag kan bara konstatera att de aldrig dyker upp som referenser i den bildade offentligheten, vare sig i mainstream-media eller på sociala medier.

Så jag tycker ett den nya våg av svensk självmedvetenhet som nu växer fram ska göra den här poesin till sin. Alla får gärna läsa oberoende av politisk grundsyn. Men vi som tror på Sverige och på svensk kultur har allt intresse i världen av att inspireras av den stora språkkonst som skapades under 1800-talet och som på många sätt knyter an till de värden och de idéer vi vill göra levande igen. För 1800-talets romantiker var det en självklarhet att ösa inspiration ur svensk historia och nordisk kultur. Man bad inte om ursäkt för att man fanns. Tvärtom sökte man ett konstnärligt uttryck som skulle återge vårt särskilda sätt att vara och tänka.

Låt oss exempelvis läsa de första stroferna ur ”Vikingen” av Geijer från 1811. Det är en dikt som alla kulturellt självmedvetna svenskar borde kunna citera eller åtminstone känna igen. Man kan läsa flera gånger för att bättre kunna njuta av musikaliteten i verserna, och man kan också fundera på vad det är som texten gestaltar på ett allmängiltigt plan.

Vid femton års ålder blev stugan mig trång,
Där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blev dagen mig lång.
Jag bytte om håg och sinn.
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke vad.
Jag kunde, som förr, ej mer vara glad
Uti skogen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng,
Och såg i det vida hav.
Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång.
Där de gå i det skummande hav.
De komma från fjärran, fjärran land:
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti havet.

En morgon från stranden ett skepp jag såg,
Som en pil in i viken det sköt.
Då svällde mig bröstet, då brände min håg,
Då visste jag vad mig tröt.
Jag lopp från gettren och moder min,
Och Vikingen tog mig i skeppet in
Uppå havet.

Dikten fortsätter med att den äldre vikingen lär den unge huvudpersonen allt han kan om positiva mansnormer, om klimatansvar, om menskonst och allas lika värde. Under resorna runt Europa lär sig huvudpersonen allt om öppenhet och vegansk kosthållning. Och sedan avslutas allt med att vikingaskeppet Hbtq-certifieras och att hela besättningen åker på Pride-festival på Island där de lär sig att hata vita heterosexuella män. Eller? Nej jag tror inte det. Inte riktigt så.

Dikten börjar tvärtom med att femtonåringen upplever att moderns begränsade värld har blivit alltför trång för hans sinne och att han behöver utrymme, frihet och öppna hav. Hans manlighet formas genom att han befriar sig från den kvinnliga världen och inte genom att han fortsätter leva inom dess kvävande hägn.

Vad dikten framställer är alltså ett mänskligt, och kanske till viss del särskilt manligt behov av frihet och äventyr. Navigare necesse est, sa romarna: Det är nödvändigt att segla Människan blir inte människa om hon inte som ung bärs fram av en lust efter nya nejder, nya jaktmarker, nya erövringar. Och den femtonåring som inte utvecklar någon jaktinstinkt eller någon instinkt att tävla i styrka med andra män kommer bli kvar i moderns trånga stuga och vakta getter livet ut. Med äventyret och självständigheten kommer också stoltheten och integriteten. ”The call for adventure” som litteraturvetare talar om i den här sammanhangen är en nödvändig del av en mans befrielseprocess från den moderliga omsorgen.

Det är det här man idag kallar ”förlegade mansnormer”. Nu är det mammas moral som gäller: feminiserad ordning, duktighet och anpasslighet. Så går det som det går för svensk manlighet också: Inte så mycket vikingatag precis.

Alla är inte intresserade av poesi. Lång därifrån. Men för dem som är det finns det mycket att hämta i vår nästan bortglömda 1800-talslyrik. Geijers dikt skrevs för över 200 år sedan och det är naturligt om den känns svårtillgänglig för många. Att läsa äldre litteratur är till stor del en fråga om vana. Och poesi ska man egentligen inte behöva läsa idag. Det ska gå att lyssna på den. I bilen, i soffan, när man vilar. Man ska lyssna på poesi som man lyssnar på musik: Om och om igen. Det är då den fastnar, det är då skönheten träder fram. Äldre svensk poesi behöver spelas in och göras tillgänglig på internet.

BILD: Stormigt hav med skeppsbrott. Målning av Marcus Larsson (1857).

Richard Sörman