Coronaviruset beter sig så nyckfullt att snart sagt varenda teori om varför utfallet varierar så kraftigt mellan länderna tycks kunna hitta stödbevisning. Exempelvis har jag själv vid flera tillfällen framfört den möjligen rasistiska uppfattningen att de asiatiska ländernas framgångar i kampen mot viruset beror på att deras befolkningar är dugligare och mer civiliserade än de mer bortskämda och byråkratiskt lagda västerlänningarna.

För människor som tror på tesen om alla människors lika värde och föreställer sig att det inte finns några kvalitativa skillnader mellan olika kulturer kan denna uppfattning framstå som fördomsfull. När jag en gång för länge sedan läste ett uttalande av filosofen John Stuart Mill (tror jag) på temat att ”en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk” (eller något ditåt) ryste jag av kränkt jämlikhetsnit och skrev genast av Mill (om det nu var han) som en viktoriansk reaktionär. Men jag har genom åren fått tillfälle att försiktigvis, lite pö om pö, revidera det avståndstagandet.

Man kan börja med det svårförklarade grundfaktum att de tio länder som hittills har haft högst coronadödlighet per invånare – från Belgien på första plats till Sverige på sjunde plats och USA på tionde plats (jag hoppar över småländer som San Marino och Isle of Man) – alla är västländer med i oviktat genomsnitt 295 dödsfall per miljon. Man kan jämföra med HongKong, Taiwan, Singapore, Sydkorea och Japan för vilka motsvarande siffra uppgår till två. Två dödsfall per miljon mot 295 alltså.

Allt är möjligt. Viruset kanske gör en ny attack mot de asiatiska länderna och justerar siffrorna. Men tills vidare ser det ut som det ser ut och eftersom den mänskliga hjärnan har en inneboende drift att leta efter mening och dold ordning måste vi söka efter rimliga förklaringar. Min tes är att vi med fördel kan återuppliva John Stuart Mill (så mycket mer som Tyskland och Finland, kanske de erkänt ambitiösaste och ordningsammaste länderna i Europa, ligger på 63 respektive 27 döda per miljon vilket högt betyg för att vara Europa men förstås inte i asiatisk klass).

Självklart har den sortens förklaring svårt att få genomslag i Sverige eftersom den utmanar den rådande PK-ideologin och föreställningen att Sverige med automatik alltid är bäst beroende på att staten och myndigheterna ser till att vårt land är en humanitär stormakt. (Men jag medger att statsepidemiolog Tegnell tangerat Mills synsätt när han förklarat att hans coronastrategi vilar på det svenska folkets ”tillit”.)

Döm om min tillfredsställelse när jag får eldunderstöd från South China Morning Post. (Tack Janerik Larsson för tipset.) Rubriken lyder: ”Nedstängningar är inte förklaringen till att HongKong och Sydkorea slagit Covid-19. Men föredömliga medborgare kan vara det.”

”Experter säger att det inte är någon tillfällighet att medborgarna på båda ställena var proaktiva i sitt försvar mot viruset i stället för att vänta på myndighetsbeslut”, påstår tidningen. En representant för Sydkoreas folkhälsomyndighet gav som exempel att folken på eget bevåg och utan officiella uppmaningar började använda ansiktsmasker – inte för sin egen skull utan för att skydda sin nästa från möjlig smitta. Befolkningen i länder som Italien och USA, båda hårt drabbade av viruset, hade väntat med ansiktsmaskerna tills det kom statliga order vilket var alldeles för sent särskilt som myndigheterna tagit för lång tid på sig att upptäcka faran. ”Och till och med när de italienska myndigheterna till slut föreslog att man skulle undvika traditionella hälsningsceremonier med kramar och kyssar var det många italienare som inte brydde sig.”

Eftersom asiaterna av sig själva var noggranna med ansiktsmasker och social distansering behövde myndigheterna inte utfärda några bestämmelser om nedstängningar. De offentliga kommunikationerna fungerade och folk kunde ta sig till jobbet vilket kändes så mycket tryggare som människor med minsta symtom kunde uppsöka statliga testcentraler och av lojalitet mot kollektivet gå hem och isolera sig om de var smittade.

Jag tror att folkens mentalitet är avgörande för allting. Svenska folkets en gång dominerande strävsamhet och hederlighet la grunden till våra ekonomiska och sociala framgångar. På motsvarande sätt, fast tvärtom, håller landet nu på att sänkas av vår bortskämdhet och av den av de svenska makthavarna påbjudna offerkulten. Vårt övermod dömer oss till fördärv.