Igår skrev jag en krönika om att jag har svårt att förlåta politikerna den svåra synden att de hellre försörjer arbetslösa med olika slags bidrag än förmår dem att ta de enkla jobb som faktiskt finns, till exempel säsongsjobb med plantering av skog – jobb som riskerar att bli ogjorda nu när de flitiga thailändare som brukat engageras har svårt att få till en resa.

En läsare skickade mig en artikel från Arbetarbladet om ett projekt i Ockelbo där Arbetsförmedlingen sänt ut sju arbetslösa för att jobba med skogsplantering. Projektet kraschade. Skogsplanteringen visade sig bli för svår är artikelrubriken. Hur är det möjligt? tänkte jag. Skogsplantering kan väl inte vara så svårt. Jag kollade vad det stod i platsannonsen avseende just det sysselsättningsprojekt som nyss havererat i Ockelbo. Så här beskrivs jobbet på Arbetsförmedlingens platsbank:

Vi söker dig (12 st) som har ett gediget skogligt intresse och har du erfarenhet av skogsplantering eller annan skogsskötsel så är det naturligtvis meriterande. Skogsplantering är ett fysiskt tufft jobb speciellt i upplärningsskedet, man bör klara av både svett, mygg och regn. Och det är din egen motivationsförmåga som styr din utveckling som plantör. Med stark vilja och med rätt motivation kan du lära dig snabbt hur arbetet utförs professionellt. Skogsplantör är ett väldigt fritt och fint arbete i skogen som arbetsplats med bra lön för den som har fokus.

Jag tolkar det som att jobbet kan klaras av vem som helst efter några dagars instruktion bara kandidaten har engagemanget.

Det framgår av artikeln i Arbetarbladet, som ligger bakom betalvägg, att den tilltänkte arbetsgivaren ordnade en fyra dagars utbildning för sju personer som skickats av Arbetsförmedlingen. Men efter de fyra dagarna kastade arbetsgivaren in handduken. Det kommer inte att funka med det här gänget, tänkte han.

Jag har visserligen inte talat med arbetsgivaren som inte svarat på telefon, men jag har pratat med ett antal närstående med inblick. De gör en hyggligt samstämmig analys av läget (som tack och lov överensstämmer med mina fördomar).

Jobbet är precis som det stod i platsannonsen. Det kräver inga erfarenheter eller specialkunskaper. Det räcker med lite beslutsamhet och vilja att samarbeta med de övriga i arbetslaget. Just så var det med de thailändare som brukade plantera, berättade man för mig. Framför allt drevs thailändarna av tvånget att tjäna ihop pengar så att säsongsintäkterna betalade den långa resan samt uppehälle i ett år. Thailändarna satt alla i samma båt och hade därför incitament att samarbeta och underlätta för varandra.

Så var det inte med kandidaterna från Arbetsförmedlingen. Att Arbetsförmedlingen över huvud taget hade besvärat sig med att skicka fram de sju kandidaterna måste ha berott på att Arbetsförmedlingen hade ansett att kandidaterna hade åtminstone de fysiska förutsättningarna att klara jobbet, förmodade mina sagesmän. Så det var inte på den punkten det hade brustit. Felet var i stället något mentalt. Kandidaterna ville inte tillräckligt mycket.

Ingen av mina sagesmän ville tala om huruvida kandidaterna var invandrare eller svenskfödda. Känslig fråga. Man verkar inte prata om sådant i Ockelbo, i varje fall inte med främlingar. Kanske spelar det ingen roll. Det är inte orimligt att förmoda att attityder och beteenden snarare bestäms av livssituationen än av etniciteten, kort sagt att kandidaternas ovilja att anpassa sig till jobbets obetydliga krav mer hängde ihop med att de kunde gå tillbaka till sitt bidragsliv än med att de hade någon medfödd kulturell belastning.

Den allmänna tolkningen verkade alltså vara att det var det ekonomiska nödtvånget som gjorde thailändarna (och andra utländska plantörer) så kapabla att till arbetsgivarens belåtenhet utföra arbetet. Svårigheterna svetsade dem samman. På mig låter det som en rimlig analys.

Av detta kan man förstå att coronakrisen och därpå följande reseproblem uppdagar ett strukturellt fel i det system som svenska politiker byggt upp, i varje fall inom arbetsmarknadspolitiken. Det här är inget som kan lösas på de vanliga sätten. Mer pengar till Arbetsförmedlingen skulle troligen vara kontraproduktivt eftersom det skulle minska det tydligen behövliga ekonomiska nödtvånget. En liten regelförändring skulle inte heller göra någon nytta.

Sammantaget pekar allt detta på ett strukturellt fel i svensk politik. Det man kan anklaga svenska politiker för är inte att de skulle ha gjort några lapsusar som kan rättas till med lämpliga administrativa åtgärder utan att de ägnar sig åt att upprätthålla ett system vars fundament håller på att ruttna bort i takt med att människorna, därtill uppmuntrade av politikerna, överger – eller aldrig haft – traditionella svenska dygder som flit, laganda, god vilja, ansvarskänsla och lust att vara sin egen lyckas smed.