Hur mår egentligen medarbetarna inom Försvarsmakten och Säpo? När politiker hyllar mångkultur och öppenhet och dessutom lägger ned invasionsförsvaret och öppnar gränserna på vid gavel måste det kännas märkligt för ledande (och självständigt tänkande) militärer och poliser att förväntas garantera Sveriges och svenska folkets säkerhet. De kan knappast protestera eftersom de då kommer anklagas för att skapa en splittring de själva ska motverka. Och vad är det våra militärer ska försvara egentligen i en värld där vi inte får tala om vi och dom?

Försvarsmaktens och Säkerhetspolisens uppgift är att skydda Sverige och Sveriges befolkning mot yttre och inre hot. Samtidigt har den politiska och mediala eliten länge velat tona ned betydelsen av allt vad hot från eventuella fiender heter. Man har talat sig varm för ”öppenhet”. Invasionsförsvaret har lagts ned. Gränserna har periodvis stått på vid gavel. Vi har fått in islamistiska element som hotar vår säkerhet. En våldsbenägen och emellanåt tungt beväpnad gängkriminalitet plågar våra städer. Stöldligor har kunnat härja på landsbygden. Vi har fått en politisk splittring som skapar osäkerhet kring identitet och lojalitet: Är det patriotiskt att hävda att Sverige ska vara svenskt eller är det tvärtom ett uttryck för bristande lojalitet mot våra värderingar?

Det faktum att Sverige har en försvarsmakt ger en särskild nerv åt frågan om vad som egentligen utgör grunden för vårt samhälle. Vad är det vi ska försvara? Somliga säger att vi ska försvara vår demokrati och vår öppenhet. Jaha? Men om vi skulle bli anfallna av ett demokratiskt land, ska vi inte försvara oss i så fall? Jo, svarar man då, vi försvarar också vår suveränitet, det vill säga vårt självbestämmande och vårt herravälde över vårt eget territorium. Och det låter väl bra. Men finns det inte anledning att börja fundera över vilka dessa ”vi” är som påstår oss äga vårt eget territorium? Hur kan det komma sig att det går bra att släppa in så många människor från främmande länder och göra dem till en del av vårt samhälle om ”vi” ska behålla ”vår” kontroll över ”vårt” territorium? Vilka är egentligen dessa ”vi i Sverige” som ska få vara oss själva på våra egna villkor i vårt eget land?

Problemet blir inte bara vad vi ska försvara utan även varför människor ska vara beredda att riskera livet för Sverige. Varför ska jag försvara just Sverige om jag får lära mig i skolan att svensk nationalism är ondska och att mångkultur och öppenhet är Guds gåva till mänskligheten? Ska jag försvara min rätt att bo i mångkultur? Men om jag inte är så förtjust i mångkultur då? Eller om ryssarna i framtiden får för sig att Malmö ingår i deras intressezon. Vilket intresse har jag som etnisk svensk av att försvara en stad som alla svenskar redan flytt? Vad är det jag ska försvara? Invandrarnas rätt att leva på skatteintäkter från resten av Sverige?

Krystade frågor kan tyckas, men de aktualiserar verkliga problem. Vad är det vi ska försvara om vi inte får försvara vår nationella särart? Och varför ska vi försvara vår nationella särart militärt om vi inte försvarar den demografiskt? Spelar det i längden någon större roll om vi invaderas militärt eller genom folkvandringar? Och hur meningsfulla blir Försvarets och Säkerhetspolisens arbetsuppgifter när politiker gör allt för att försvåra dem? Som jag framhöll i en artikel här på Det Goda Samhället för ett halvår sedan var det inte ryssarna som lade ner Sveriges invasionsförsvar utan våra svenska politiker. Det var heller inte ryssarna som förde in en miljon invandrare till Sverige på tio år och därmed radikalt försämrade vår inhemska säkerhet och vår nationella gemenskap. Det var våra egna politiker (uppbackade av media och en stor del av befolkningen).

Man undrar ibland hur snacket går på fikarummen inom de ledande kretsarna på Försvarsmakten och Säpo. Det borde rimligtvis finnas starka motsättningar inom organisationerna mellan dem som tycker att svensk säkerhetspolitik har fungerat ungefär som den ska och dem som tvärtom tycker att den under lång tid har varit en ren katastrof. Det ingår i jobbet för både militärer och poliser att vara lojala med den egna organisationen och med statsledningen och det är naturligtvis ett dilemma här. Det är också ett dilemma att all kritik mot vår säkerhetspolitik riskerar att uppfattas som ett tecken på nationell splittring: Ingen vill anklagas för att vara den som får fasaden att rämna, ingen vill anklagas för att springa ryssarnas ärenden.

Men i grund och botten är det verkliga dilemmat att de militärer och poliser som inte uppskattar vår märkliga säkerhetspolitik måste välja lojalitet: Lojalitet mot Sverige som idé, som nation, som identitet, som historisk verklighet; eller lojalitet mot de politiker som i mångas ögon inte verkar för Sveriges bästa och som faktiskt har brustit när det gäller lojaliteten mot just Sverige som idé och identitet.