I egenskap av medborgare och skattebetalare är jag en av politikernas uppdrags- och arbetsgivare. Det är vår rättighet och skyldighet att bedöma hur de förvaltar vårt pund.

Hur ska den bedömningen gå till? Något bra gör de kanske men i huvudsak, känns det som, sjabblar de. Hur ska jag betygsätta deras fumlighet och strul?

Katolska kyrkan har ett användbart koncept. Den skiljer på dödssynder och förlåtliga synder. Det som skiljer dessa är att dödssynderna är sådana överträdelser som man begår i fullt medvetande om att man gör fel medan de förlåtliga synderna är sådant man gör av oförstånd eller dumhet och utan onda avsikter.

I det perspektivet kan jag förlåta politikerna att de inte förberett landet för coronapandemin. Jag kan förlåta att de monterade ned försvaret. Jag kan till och med överse med att de inte förutsåg och stoppade Rakhmat Akilovs terrordåd på Drottninggatan i Stockholm. En del motgångar kan man inte förutse. Man kan säga att politikerna varit klantiga och ansvarslösa men om jag har tillsatt inkompetent folk att administrera mitt land så får jag skylla mig själv.

Det jag emellertid inte kan förlåta är svek och förräderi, det vill säga beslut och beteenden som uppenbart och otvetydigt går emot uppdrags- och arbetsgivarnas intressen och slösar bort våra pengar för ingenting annat än politikernas egna lumpna lustar.

Jag nöjer mig med att ange ett av många exempel. Trots att Sverige länge har haft hög arbetslöshet bland invandrare har vi varje år tagit emot härskaror av flitiga thailändare, polacker och andra hitflugna utlänningar för att arbeta i vårt land som bärplockare, skogsplanterare och i annat lågavlönat säsongsarbete. Det är enkla jobb som arbetslösa, bidragsförsörjda svenskar och invandrare hade kunnat utföra men ratar eftersom de bidrag de erhåller som alternativ till arbete är så generöst tilltagna att jobben inte lockar. De lever hellre, med politikernas goda minne och entusiastiska stöd, på oss skattebetalare.

Kanske bör vi som är politikerväldets uppdragsgivare och finansiärer av någon sorts global godhet acceptera denna börda. Politikerna kan argumentera att de har bestämt att Sverige ska vara en humanitär stormakt och att det därför inte är mer än rätt att vi skattebetalare bidrar till att flitiga men fattiga thailändare och rumäner plockar våra jordgubbar och tjänar sitt uppehälle. Skattebetalarna bör, har politikerna kunnat resonera, försörja de Sverigeboende arbetslösa för att dessa ska slippa arbeta varpå det skapas sysselsättning åt utländsk arbetskraft som kommer säsongsvis. Argumentet har varit svårsmält men vi skattebetalare har hittills godtagit det. I varje fall har vi inte protesterat mot den av politikerna etablerade ordningen.

Med coronaviruset har skruven dragits ett varv till. Nu går det knappt att genomföra några internationella resor. Säsongsarbetarna kan inte komma hit. Enligt Dagens Industri den 11 maj uppskattar LRF att 8 000 till 16 000 säsongsjobb nu står obemannade.

Politikerna har under lång tid med berått mod tvingat skattebetalarna att försörja folk som åtminstone till en del hade kunnat försörja sig själva i skog och mark. Skogsplantering och bärplockning kräver ingen avancerad utbildning. Till och med analfabeter klarar uppgiften. Men hittills har denna ordning trots allt fungerat. Bären har blivit plockade och skogsplantorna kommit i jorden. Nu fungerar det inte längre eftersom arbetskraften inte kan ta sig till Sverige. Får vi inte hit folk så blir det ingen skörd i sommar, säger grönsaksodlaren Kent Gunnarsson i Väröbacka enligt Hallands Nyheter.

Därmed ställs saken på sin spets. Ska politikerna fortsatt vara så hårdnackade i sitt försvar för de arbetslösas rätt till försörjning på skattebetalarnas bekostnad att de hellre ser jordgubbarna förfaras, tomaterna ruttna på gren och svenska lantbrukare gå i konkurs än de ruckar på sina av uppdragsgivarna sedan länge förkastade principer?

Här har politikerna inga ursäkter. Det finns inga förmildrande omständigheter. De kan inte skylla på att de inte såg det komma. De kan inte säga att de varit naiva, ty ingen är så naiv att han inte begriper att det är en styggelse att låta skattebetalarna betala för att folk ska slippa plantera skog och skogen därför inte växa. De kan inte ens, som de gjorde i inledningen av coronapandemin, avfärda problemet och hävda att det försvinner av sig självt. Nu finns inget annat kvar än den obeslöjade sanningen som är att politikerna struntar i sina uppdragsgivare och finansiärer.

Att huvudmotsättningen i Sverige står mellan politikerväldet och den nettoskattebetalande medelklassen, vilket jag tjatat om i mer än fem år, blir för var dag allt tydligare.