Den märkligaste händelsen i svensk politik är kanske klackvändningen i flaggfrågan. Hur kan en regering som fram till helt nyligen betraktade den svenska flaggan som något nazistanstucket plötsligt omge sig med flaggor som om det varit nationaldag på Skansen? Johan Hakelius pekar på en annan omvändelse, nämligen att svenska folket vill att politikerna ska styra mer och med fastare hand medan politikerna gömmer sig bakom förbudet mot ministerstyre, låter myndigheter bestämma och säger åt folket att det måste ta sitt ansvar. Hur ska man förklara det här?

Jag plockar fram några av mina käpphästar för att se om de kan hjälpa till att besvara dessa snåriga frågor. Utgångspunkten är att Sverige styrs av en ganska liten härskande klass av politiker. (De som inte gillar begreppet klass kan byta det mot ”skikt”.) Alla klasser eller skikt som härskar någorlunda varaktigt måste utveckla en legitimerande ideologi som syftar till att övertyga folket och skattebetalarna att just denna klass faktiskt bör ha makten. Legitimiteten kommer när folket faktiskt tror på ideologins berättelse, ”Konungadömet av Guds nåde” och sådant där.

Politikerväldets ideologi, som jag kallar PK-ismen, går ut på att politikerna genom sin kontroll av den statliga lagstiftningen och den statliga budgeten – jag hoppar över kommuner och ”regioner” – faktiskt har den magiska förmågan att säkerställa allas välfärd och säkerhet. Att ”alla” faktiskt betyder alla inser man av migrationsstatistiken och av de tätt duggande stödpaketen under coronakrisen. Alla ska med i välfärdsprojektet.

Men coronat får politikerväldets pretentioner på allsmäktighet att skorra. Om ni nu är så duktiga på att garantera vår säkerhet och trygghet, säger ett folk, som känner sig sviket, till politikerna, varför har ni då inte ens ordnat beredskapslager av det allra mest nödvändiga såsom skyddsutrustning till vården om det kommer en pandemi?

Ännu tyder inte dessa rop från folksjälen på någon ilska. Det handlar snarare om förtvivlan. Folket har ju trott på politikens magiska krafter. Har inte tunnelbanan funkat? Har det inte alltid funnits ekonomiska bidrag om man drabbats av något? Har det inte mobiliserats speciallärare och läkarteam om något av barnen visar neuropsykiatriska symtom?

Inför coronat anar folket med förfäran att politikerväldet kanske inte har den tumme med ödet som man trott. Men när Gud sänder de troende prövningar slutar de inte att tro utan väljer i stället att be så mycket innerligare böner. Det är därför förtroendet för regeringen ökar under krisen. Vi sluter leden inför faran.

Men en misstro mot makten lurar strax under ytan. Politikerväldet lever farligt. Hur kan politikerväldet ha struntat så fullständigt i de basåtaganden som folket trodde utgjorde själva grunden för politikernas maktutövning? Det handlar inte bara om bristande beredskapslager med medicin och andra förnödenheter för vården utan också om alla de andra underlåtelserna som folket i sin bekvämlighet och välvilja mot härskarna valt att inte framhålla med något eftertryck, till exempel skolans dåliga resultat, att Sverige inte har något nationellt försvar, att kriminaliteten griper omkring sig och rättsväsendet står handfallet inför brottslingarna, att vi är så dåliga på att släcka skogsbränder att vi med gnisslande tänder måste tåla att fiendelandet Polen skickar brandbilar för att hjälpa till.

Coronats härjningar hotar därför att skaka politikerväldet trots tilliten. Härskarna måste göra något både på det materiella och det symboliska planet. Det materiella är enkelt. Det handlar om att fortsatt gömma sig bakom myndigheterna när det gäller viruset och att förvandla sig till en sorts jultomte som kommer med flera fina stödpaket i veckan.

Den symboliska innovationen var det här med den svenska flaggan. Det var ett schackdrag som var så oväntat, så fräckt, djärvt och skickligt att till och med en luttrad person som jag tappade andan. Svenska folket har alltid gillat nationella symboler som landslaget i fotboll och svenska flaggan men under de senaste decennierna begränsat sin entusiasm för fanan eftersom det fått höra att det är något moraliskt tvivelaktigt över flaggviftning. När statsministern därför utan kommentarer ställer sig framför tre svenska flaggor med ytterligare en på kavajslaget är det som ett frieri med vädjan om evig förening mellan folket och dess härskare.