ANDERS LEION: Självständighetens förlust

Två gånger ville mina lärare, en professor i företagsekonomi och en i sociologi, att jag skulle doktorera. Redan när jag fick förslagen visste jag att jag inte skulle stå ut med den slutna, ogina miljö som präglar den akademiska världen, som förutsatte att det någon vann ovillkorligen blev en annans förlust, och att varje meningsutbyte ytterst avgjordes av den som hade en bättre plats i den stela hierarkin.

Men det var inte bara det. Senare har jag förstått att det var kravet på underordning, omöjligheten att bevara min självständighet, som ytterst styrde mig. När jag en gång skulle gå en säljkurs testades jag och de andra deltagarna för att vi själva och lärarna skulle veta vad vi var för slags figurer. Graden av vilja till anpassning eller till självständighet mättes. Skalan för självständighet räckte inte för att fånga in mig. Jag var extrem.

Då, när jag fick resultatet, blev jag mest road. Jag förstod att det var så, men jag förstod inte varför.

Nu förstår jag. Jag värnade min självständighet som ett sätt att både vara lojal mot mitt ursprung och mot mig själv. Jag kommer från arbetarklassen. Mitt ursprung är en del av mig själv. Att inte värna ursprunget är att förneka både mitt liv som barn, ung och senare. En stor del av ursprunget är misstanke mot och förakt för tomt teoretiserande. Tanke utan handling är värdelös. Därför tyckte jag mest om mitt arbete på Sifo, den plats där jag deltog i säljkursen. Där syftade varje tanke till påtagligt resultat, något som skulle kunna levereras till kunden. (Tyvärr förändrades miljön efter ett tag. Familjeföretaget köptes upp och förändrades, blev del i en byråkrati).

Denna självständighetens grund: ståndscirkulationen, att gå från ett sammanhang till ett annat, blir allt svagare. När det enskilda näringslivets ledande skikt fortlever genom att rekrytera inom sig självt och när samma mekanism verkar inom politiken blir omprövning och förnyelse svårt. Alla är alltför beroende av varandra. I denna situation har det svenska samhället länge befunnit sig.

Den dynamik, den omvandlingskraft, som svensk politik uppvisade under nittonhundratalets första hälft, grundades i just detta slags social rörlighet. Individer gick från en erfarenhet, en bakgrund till en annan.

Den första helt socialdemokratiska regeringen – Brantings 1920 – hade 15 statsråd (och ett par konsultativa.) Denna regering hade en finansminister, Thorsson, som föräldralös sålts på auktion, en friherre, Erik Palmstierna, som var utrikesminister, en tidigare järnarbetare som sjöminister, ett par jurister, en krigsminister, Per Albin Hansson, som varit bodbiträde, Rickards Sandler, finansminister efter Thorsson, son till en riksdagsman, grundare av ABF, översättare av Karl Marx, expert på chiffer och medlem av Vetenskapsakademin.

De kom alltså från olika håll i samhället, de hade mycket olika erfarenheter, mycket olika – ofta breda och djupa – kunskaper. De kunde alla därför, på samma sätt som jag, grunda sina överväganden och beslut på dessa erfarenhet och kunskaper. De satt i samma regering, men de var självständiga individer.
Jämför med statsråden i våra senaste regeringar! Nästan alla medlemmar har samma slags bakgrund. De har från tidig ungdom ägnat sig åt politiken.

Alltsedan tiden i ungdomsförbunden har de bara fått de erfarenheter de kan tillägna sig i denna miljö, huvudsakligen bestående av samma slags människor som de själva.

De förstår varandra. De värnar om medlemmarna i den klubb som de alla tillhör. De är mer lika varandra än fotfolket i det egna partiet.

Det förklarar en del. Det förklarar den torftiga, intellektuellt utarmade så kallade debatt som förs mellan olika partiföreträdare. Det förklarar varför beslut kan fattas på så svaga grunder: Det finns inga förutsättningar för opposition grundad på kunskap.

Därför är de alla också så osjälvständiga. Utan egna erfarenheter och egna kunskaper vågar de inte annat än hålla sig inom mitten av den i olika frågor rådande opinionen.

Och det förklarar hatet mot SD. Plötsligt kom ett antal individer och ett parti som inte tillhörde klubben, som hade egna erfarenheter och kunskaper. De gamla partiernas företrädare förlorade varje debatt mot SD. Deras enda möjlighet var personangrepp. Dessa blev också så grova därför att de etablerade partiernas företrädare var rädda. I näste val skulle många av dem slås ut ur riksdagen, det fruktade de. Mandatet skulle gå till SD.

Där är vi nu. Måtte inte SD lyckas i sin strävan att bli som alla andra!

Anders Leion