IDÉ OCH KULTUR Sedan flera decennier har svenska politiker, journalister och moralister av alla de slag förklarat för oss att det omoraliskt att värna det egna. De verkliga hjältarna, har det hetat, är de som tänker på de andra, som välkomnar de andra. Men hur brukar det se ut? Har inte lojalitet med den egna gruppen, med den egna gemenskapen alltid setts som ett lovvärt karaktärsdrag? Är det verkligen moraliskt försvarbart att INTE prioritera de egna?

Min senaste krönika här på Det Goda Samhället berörde frågan om det är moraliskt försvarbart att vilja bevara huvuddragen av sitt lands eller sin kulturs etniska prägel. Någon undrade då på sociala medier om det är moraliskt försvarbart att inte vilja bevara huvuddragen av sitt lands eller sin kulturs etniska prägel. Jag tyckte det var en bra fråga. Jag gör den till min här. Men jag väljer att fokusera på ”det egna” i allmänhet: på det som är ”vi”, ”vår grupp”, ”vår gemenskap”.

Hur har vi det egentligen med våra förpliktelser mot det egna? Förväntas inte en hedervärd människa vara lojal mot den egna gruppen? Har det inte ett värde att människor tänker på den egna gemenskapen? Lojalitetskänsla med den egna flocken har antagligen haft en viktig evolutionär funktion. De grupper som lyckats svetsa samman sina medlemmar, som lyckats få dem att utveckla en intuitiv trofasthet mot idén om något gemensamt som alla ska hjälpa till att försvara har överlevt och kunnat föra sina anlag vidare. Människan är ett flockdjur och då måste flockinstinkten fungera för att flocken ska överleva.

I vårt samtida Sverige verkar det här ha satts ur spel. Lojalitet ska i första hand praktiseras med andra. Den egna kulturen ska ge vika för något som kallas mångkultur. Skatteintäkter ska tas från de egna medborgarna för att omfördelas i form av bidrag till människor som kommit hit från främmande länder. Under en period skulle vi inte ha något invasionsförsvar utan istället ägna oss åt att upprätthålla fred i länder på andra sidan jorden. Och de människor i Sverige som vill öppna gränserna på vid gavel ser sig själva som moraliskt högtstående medan de som påtalar det egnas värde behandlas som paria.

Denna lojalitet mot de andra har kunnat säljas in i termer av medmänsklighet. Och det är inte helt orimligt att göra det. Om ett fredligt och välmående land som Sverige lyckas konsolidera sin egen sammanhållning och säkerhet har det råd att hjälpa andra. Men icke desto mindre ska den mest grundläggande lojaliteten naturligtvis utövas mot det egna. Allt annat är ett svek mot de egna.
Så är det moraliskt försvarbart att inte stå upp för det egna? Nej, det är det inte. Det är moraliskt förkastligt att inte stå upp för det egna. Fråga de invandrare som kommit till Sverige om inte många av dem uppfattar det som märkligt att svenskar är så dåliga på att stå upp för sin kultur och sina värderingar. ”Ni är för snälla! Ni måste tro på er själva!” Man hör det hela tiden (förutsatt att man inte pratar med någon vänsterpartistisk kulturarbetare som kommit till Sverige för att med hjälp av skattefinansierade pengar från svenska skattebetalare ägna sig åt att bekämpa svenskhet och vithetsnorm förstås).

En ärbar människa står alltid upp för det egna. Han eller hon sviker inte sina egna. Läs historia eller äldre litteratur och se hur lojalitet mot det egna alltid har förknippats med pålitlighet och moralisk förträfflighet. Förrädaren är motsatsen till allt vad mänsklig ärbarhet heter. Den som säljer ut sina vänner, sin familj, sin grupp, sitt land till de andra, den som på grund av ett eget vinstintresse sviker de egna är det svarta fåret i alla historier: Judas, Efialtes (vid Thermopyle), Grima Ormstunga (Tolkien)…

Och framför allt: Att stå upp för det egna är också att stå upp för de svaga och utsatta som ingår i den egna gruppen. I alla mänskliga samhällen värda namnet beskyddar man sina gamla, sina sjuka, sina kvinnor och barn. Där ligger den första lojaliteten. Allt annat är otänkbart. Man utsätter inte sina svaga och skyddsbehövande för invaderande främlingars godtycke, våldslust och girighet. Det bryter mot allt vad alla mänskliga samhällen historiskt sett har sett som anständigt och hedervärt.

Men vilka är de ”egna” här då? Frågar vi människor från klankulturer är det den egna klanen man tyr sig till; det är där lojaliteten finns. Men för oss svenskar? Ja vad sägs om nationen? Kulturen? Den gemensamma historien? Eller kanske den gemensamma ekonomi som styr våra omfördelningssystem av resurser via skattemedel? Det finns en anledning till att vi har ett nationellt försvar, en nationell säkerhetspolis, en Svea rikes lag som gäller överallt inom våra gränser, att vi har ett gemensamt språk och därigenom också en gemensam kultur (med lokala och regionala varianter). I samband med Coronakrisen har det äntligen gått upp för många att nationen är vårt samhälles huvudsakliga organisationsprincip. Det är den man vill kunna lita på; det är den man ska kunna lita på.

Är det moraliskt försvarbart att föra en politik som får svenskar att tvivla på att nationen står på deras sida? Nej det är det inte. Våra svenska politikers lojalitet ska i första hand ligga hos det egna folket. Allt annat är helt enkelt förkastligt. Har den gjort det? Har alla svenskar kunnat lita på sina politikers lojalitet? Det kan diskuteras anser jag. Och den diskussionen kommer nog snart att föras inte bara i alternativmedia.

BILD: Grima Ormstunga ur filmatiseringen av Tolkiens Sagan om ringen.