Det finns tre stora risker med coronaepidemin varav vi aldrig talar om den tredje som jag tror är den värsta.

Den första risken är att man kan insjukna och dö, särskilt vi som tillhör en riskgrupp. Hur många som kommer att dö vet man inte men det verkar tydligt att experternas föreställningar om virusets dödlighet blir allt mindre alarmerande över tiden. I början av mars förklarade WHO att dödligheten – mätt som antalet döda delat med antalet smittade – troligen låg kring 3,4 procent. Problemet var att även om man hade hum om antalet döda så visste man nästan ingenting som antalet smittade i verkligheten. I den internationella statistiken går man efter det av myndigheterna kända antalet insjuknade. Just nu ligger antalet döda världen över på ungefär sju procent av antalet registrerade insjuknade (med enorma skillnader mellan länderna, exempelvis tolv procent i Sverige mot 0,1 procent i Singapore).

Flera nya studier, till exempel en från Santa Clara County i Kalifornien, visar att många fler är smittade än man anat, i just det fallet mellan 50 och 85 gånger fler. Det skulle betyda att de sju nu redovisade procenten i verkligheten ligger under 0,14 procent vilket är en mindre än en tjugondedel av vad WHO antagit. Det vore fel att säga att världen oroat sig i onödan men det verkar uppenbart att media gjort allt för att sin vana trogen pressa maximal dramatik ur händelserna.

Den andra risken – som nog kan ställa till mer besvär än den första – är de förväntade skadorna på ekonomin som i sista hand beror på att en stor del av arbetskraften inte går till jobbet. Det beror nog till stor del på att industrier inte får sina insatsvaror och därför tvingas minska verksamheten samt på att myndigheterna i olika länder beordrat nedstängningar för att bromsa smittspridningen. Själv misstänker jag att den viktigaste förklaringen till ekonomins problem är att folk på egen hand bestämt sig för att inte medverka i produktionen. Medborgarnas spontana lock-down är, föreställer jag mig, nästan lika tvingande som statens beordrade lock-down. Vi får se om Sverige, som inte haft några statliga arbetsförbud, kan reda upp sin ekonomi snabbare än exempelvis Danmark som faktiskt bedrivit nedstängningspolitik.

Men inte ens den andra risken orsakar permanenta skador. På något eller några års sikt finns inget som talar emot att ekonomierna skulle kunna återhämta sig.

Det som jag oroar mig alltmer över är att de politiska ingreppen ska omöjliggöra det naturliga tillfrisknande som ligger inbyggt i det mänskliga samhället. Tänk exempelvis på hur snabbt Europa återuppbyggdes efter andra världskrigets förödelse. Återhämtningens styrka berodde, tror jag, i huvudsak på att folk lämnades relativt fria att odla sin kål. Statsmakterna i de olika länderna, utom i de kommunistiska, hade varken ambitionen eller kraften att ta kommandot över de fria näringsliven.

Den här gången, fruktar jag, kan det bli andra bullar. Det är en sociologisk grundregel att makthavare vill ha mer makt och gärna utnyttjar varje blotta för att flytta fram positionerna. Förflyttningar som uppges vara tillfälliga blir regelmässigt permanenta. Tänk på alla påstått tillfälliga skatter som aldrig tagits bort utan tvärtom höjts med tiden enligt principen för ”omsen”, en omsättningsskatt på 4,2 procent som år 1960 tillfälligt infördes för att nu, sextio år senare, ha utvecklats till en moms på 25 procent. Den enda med tiden faktiskt borttagna tillfälliga skatt som jag spontant kan komma på är Älvsborgs lösen som uttaxerades på femton- och sextonhundratalen för att Sverige skulle få tillbaka Älvsborg fästning från danskarna som erövrat borgen.

Coronat har förstås inte lett till omedelbara skattehöjningar utan till skattehöjningar med fördröjd verkan. Alla dessa stödpaket på flera miljarder kronor styck som duggar in flera gånger i veckan och totalt uppgår till tiotals BNP-procent ska förr eller senare, på det ena sättet eller det andra, betalas. Det är svårt att missta sig på tillfredsställelsen hos politiker i alla partier – sverigedemokraterna möjligen undantagna – när de av regeringen kräver och får allt större underhåll till olika favoriter, idrottsklubbar, teatrar, exportföretag, småföretag, flygbranschen, turistnäringen och så vidare. Jag tror inte att dessa till synes välvilliga men på sikt kvävande ingrepp kommer att ta slut bara för att covid19 i framtiden inte längre hotar. Erövrad mark återlämnas aldrig.

Det handlar inte bara om att politikerna vill komma över mer pengar utan också om att de gärna styr lite mer. Det var på håret att regeringen skaffade sig diktatoriska befogenheter över det lilla vi har av folkrepresentation, nämligen riksdagen. Det nytillkomna förbudet mot aktieutdelning till bolag som erhållit coronastöd går emotionellt att begripa men är sakmässigt obefogat. Aktieutdelning i år beror på vinsten av förra årets verksamhet som inte har något att göra med en pandemi som klippte till vid årets början. (Om du frågar mig så tycker jag inte att politikerna över huvud taget skulle ha soulagerat några privata företag men de kunde väl inte hålla sig när de såg möjligheten att osökt flytta fram gränserna för sin maktutövning.)

Skruva lite till på tanken bakom utdelningsförbudet. Ett företag som drar nytta av staten får inte belöna sina ägare. Företag som kör grus på statens uppdrag kanske bör åläggas partiellt utdelningsförbud? Bolag som bygger hus ut staten måste kanske kvotera sin styrelse enligt den statliga identitetspolitiken? Skattefrihet i två år till börsföretag som väljer en svart, lesbisk kvinna till ordförande?

Att egennyttiga nya idéer kan få snabbt genomslag visas inte minst av att den tidigare fascistklassade svenska flaggan över en natt kunde bli ett självklart inventarium vid regeringens presskonferenser och på ministrarnas kavajslag.