Jag har aldrig deltagit i något krig men jag har sett många krig på film och jag har fantasi nog att föreställa mig vilken fasa det måste vara. Jag kan gripas av skräck när jag läser Tolstoys beskrivning av slaget vid Borodino, jag kan lida med Napoleons soldater när de efteråt vandrar hem över den ryska stäppen och många dukar under av trötthet och köld. Invasionen av Normandie kan ge mig mardrömmar och bilderna av slagen vid Marne och Verdun får mig att bäva av fruktan.

Det som fyller mig med förundran är att människorna i de olika härarna faktiskt utsatte sig för dessa plågor. Jovisst, en del var tvingade att delta och om man fegade ur kunde man anklagas för desertering och bli arkebuserad. Men massor av soldater krigade frivilligt. Horder av unga män har genom tiderna satsat på att bli yrkesmilitärer väl vetandes att de med stor sannolikhet skulle ut och möta en fiendes vapen. Ändå gav de sig in i sådana äventyr, inte sällan med någon sorts, som vår tid antagligen tycker, pervers entusiasm.

Jag kan inte låta bli att jämföra med vår epok. Att vår tids mentalitet är väsensskild framträder särskilt tydligt under coronapandemins härjningar och det gäller inte bara mig utan hela Sverige och hela västerlandet. Vi är skräckslagna om man jämför oss med första världskrigets soldater även om risken att dö av viruset är nästan försumbar jämfört med faran i att tjänstgöra på Västfronten.

Vår tid, och det gäller även mig, är besatt av rädsla och oro. Man ser tecknen över allt. Föräldrar törs inte lämna sina barn vind för våg att leka i skog och mark som ungar fick göra för bara femtio år sedan utan vill ha dem under ständig vuxenbevakning. Det har gått så långt att jag betraktar min telefon som en trygghetsinrättning, det är säkrast att ha den i fickan för man vet ju aldrig vad som kan hända. Det varnas för de mest osannolika faror. Jag skrev nyligen att jag köpt en teflonpanna inslagen i en plastsäck med inskriptionen att man inte fick låta småbarn stoppa huvudet i påsen.

Myndigheterna varnar för vådligheter som man inte tänkt på. Plötsligt, när några fått för sig att den gamla malariamedicinen klorokin, som kolonialtjänstemän rutinmässigt tagit i sjuttio år, kan verka mot coronaviruset, så förbjuder Läkemedelsverket vanliga läkare att förskriva medlet med hänvisning till biverkningar som ingen tidigare tycks ha brytt sig om.

Jag säger inte att alla sådana omtankar är onödiga. Obligatorisk bilprovning inrättades så sent som 1965 och det var säkert bra. Men samtidigt är det bara att konstatera att allt sådant medverkat till en ständigt stegrad oro för de risker som livet kan utsätta människan för. Vi har blivit ett räddhågat folk i en skrämd kultur.

Eftersom ängsligheten verkar ha utvecklats parallellt med välståndet ligger det nära till hands att tro att det finns ett orsakssamband även om jag vet att synkronitet inte behöver ha något med kausalitet att göra. Jag tror emellertid att det finns en sådan koppling ty välståndshöjningen har gett de gynnade folken mer resurser och då har de tvingats uppfinna värdiga sätt att använda resurserna eftersom allt inte kan satsas på större bilar och fler resor till Thailand. Därför har det funnits utrymme att ägna ökande engagemang åt att tänka på säkerheten och på att försöka skydda människan för alla tänkbara missöden som livet kan presentera. Till denna process har tveklöst även bidragit att kvinnorna, som aldrig deltagit i krig utan mer månat om säkerhet och trygghet, fått ökat inflytande.

Säkerhet är nog bra men när ett helt samhälle blir besatt av ambitionen att maximera säkerheten förvandlas denna i och för sig sunda strävan till rädsla och ängslighet. Jag tror att vi är där nu, inte bara i Sverige utan i hela västerlandet, kanske särskilt i det trygghetsparanoida USA. Det är därför vi är så mycket mer skräckslagna av coronat än vad folk var för hundra år sedan med anledning av den farligare spanska sjukan.

Jag tror inte att det är en obefogad fördom att hävda att vår trägna strävan efter säkerhet går hand i hand med feminism och trygghetslängtan. Det vänder oss bort från Biggles, Blixt-Gordon, Tarzan och Läderlappen och placerar oss i den trygga Mumindalen där det inte finns sjukdom och död, bara Mårran när det är som värst. Djärvhet, lojalitet, plikt, äventyr, hjältemod och allt sådant där som brukade förknippas med manlighet förtvinar i rädslans tidevarv.