BITTE ASSARMO: Jodå, det finns bra äldreboenden också

Idag hade jag ett intressant samtal med en god vän, som hade läst min krönika om äldreomsorgen som en plattform för integration. Han har själv erfarenhet av äldreomsorgen, eftersom hans hustru bor på ett äldreboende, och han hade en hel del att berätta, inte bara om äldreboenden av den typ där språkförbistring och kulturkrockar ställer till det för de gamla utan också om äldreboenden där personal av allehanda ursprung samverkar i harmoni för att de boende och deras anhöriga ska ha en fungerande vardag.

Med andra ord: Det finns alltså äldreboenden där integrationen har slagit alldeles utomordentligt väl ut. Och egentligen är det faktiskt inte särskilt komplicerat. Det handlar helt enkelt om ledarskap och om att ställa rätt krav på personalen.

Det absolut grundläggande är förstås att personalen behärskar språket. Men hur gärna man som nyanländ än vill lära sig svenska så kan det ta tid. Ska man då inte kunna jobba överhuvudtaget? Jodå, det kan man visst. På det äldreboende där min väns hustru bor har man löst det så att de nyanställda, som ännu inte hunnit lära sig så mycket svenska, får gå bredvid en mer erfaren personal. De boende är trygga i förvissningen om att de blir förstådda, samtidigt som både integration och språkinlärning sker som en naturlig del av vardagen.

En annan sak som är oerhört viktig, menar min vän, är att personalen på äldreboendena har en förankring i den svenska kulturen. Det innebär inte att de måste vara infödda svenskar, eller att de måste tala språket utan brytning, men att de strävar efter att verkligen vara en del av det svenska samhället. Och just så är det på boendet där hans fru bor. Personalen kommer från både när och fjärran – Nordafrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa – men det råder aldrig någon tvekan om att de nu befinner sig i Sverige och att det är svenska värderingar som gäller.

Egentligen är det här självklara saker, kan man tycka, så frågan är varför det gått så fullkomligt fel på många äldreboenden och inom hemtjänsten i många kommuner. Varför ser inte alla kommuner (och privata aktörer inom äldreomsorgen) till att rekrytera ledare som kan peka med hela handen och välja ut personalen med omsorg?

Själv tror jag det beror på rädslan för att det ska anses rasistiskt att alls ställa krav på människor som kommer från andra kulturer, alternativt på det som brukar kallas de låga förväntningarnas rasism. Man förväntar sig helt enkelt inte att nyanlända ska ta samma ansvar som andra, vilket i grund och botten är den värsta formen av rasism. Och förväntar man sig ingenting av människor kan man heller inte räkna med något större engagemang från deras sida. Då får man personal som inte förstår, och kanske inte ens bryr sig om att försöka förstå, vad som gäller när man ska sköta och vårda gamla och sjuka, personal som inte ens behöver lära sig svenska eftersom ingen kräver det av dem. Inte undra på att det går åt skogen då.

Jag är glad för min väns skull, att han kan vara lugn och trygg i förvissningen att hans hustru mår bra och får den vård och omsorg hon behöver. Och jag vet att det finns många sådana äldreboenden runt om i Sverige. Problemet är bara att inte alla äldreboenden är sådana – att det alls accepteras att så många fungerar illa.

Där kommer våra folkvalda in i bilden. Det är de som är ytterst ansvariga, både för att äldreomsorgen fungerat illa så länge och för att den nu blivit en smitthärd för coronaviruset. Hade politikerna gjort sitt jobb – hade de förvaltat våra skattepengar på ett ansvarsfullt sätt – så hade många hemskheter kunnat undvikas.

Sånt kan man fundera på idag, när varenda politiker står uppsträckt och allvarlig och talar om ansvar. Man kan också fundera på vad som händer härnäst, när de inte längre kan gömma sig bakom ett virus. Kommer någonting att förändras? Eller ska den ansvarslösa politiken fortsätta som förut?

BILD: Svenska pensionärer. ”De gamlas dag” i Skön, Medelpad, 1951.

Redaktionen