Av en händelse råkade jag läsa ett blogginlägg av en brasiliansk universitetslärare i sociologi. Han heter Ivann Lago och är som nästan alla sociologiprofessorer i hela världen politiskt korrekt. Det som förenar alla politiskt korrekta människor i Brasilien är att de föraktar och hatar president Jair Bolsonaro. Det är samma syndrom som i USA där politiskt korrekta människor avskyr president Trump med en förbittring och en illvilja som förfärade mig när jag stötte på attityden första gången ty hätskheten är så olik den artigt civiliserade hållning som högutbildade amerikaner brukar uppvisa. Svenska PK-ister hatar nog Jimmy Åkesson men knappast med samma intensitet som Ivann Lago och hans kollegor förfasas av Bolsonaro.

Bolsonaro är ”själva inkarnationen av det skadligaste, mest auktoritära och mest skrupelfria som går att uppbringa i det brasilianska politiska systemet”, förklarar Lago och övergår sedan till att förklara hur denna olycka blivit möjlig. Hur har en sådan vettvilling kunnat bli vald i ett demokratiskt val?

Langs tolkning är briljant i sin enkelhet. Bolsonaro förkroppsligar nämligen medelbrasilianaren:

Som forskare av kulturen och människors politiska beteende blir jag alltmer övertygad om att Bolsonaro är ett troget porträtt av medelbrasilianaren, en bild av hur den typiske medborgaren i vårt land tänker och uppför sig.

Lang understryker att han inte avser den romantiserade men mytiska brasilianare som uppträder i mångas medvetande utan den tyvärr ”mörkare och mer realistiska variant som min forskning har avslöjat och min erfarenhet bekräftat”.

I verkligheten är brasilianaren nämligen ”fördomsfull, våldsam, analfabet (vid läsning, i politiken, i vetenskapen, ja, i nästan alla sammanhang). Han är rasist, kvinnoförtryckare, auktoritär, egennyttig, översittare, cyniker, skvallrig och ohederlig”, kort sagt precis som presidenten.

Langs tes är att de ”civilisatoriska framsteg” som världen fått uppleva sedan nittonhundratalets andra hälft visserligen kommit till Brasilien och inkorporerats i lagstiftningen – till exempel vad gäller social inkludering, kamp mot rasism och kvinnoförtryck, förbud mot fördomar samt centrala föreskrifter avseende utbildning i skolor och på universitet – men inte trängt in i medelbrasilianarens medvetande. Jo, medelbrasilianaren har lärt sig att säga de rätta sakerna men inte låtit dem påverka hans verkliga tankevärld. Han lyder av tvång, inte av övertygelse.

Lang klagar över att det brasilianska folket inte tagit till sig de PK-läror som importerats från USA och fått fäste hos det ledande skiktet och därigenom kommit att stadfästas i lagarna. Det dumma och reaktionära folket missbrukar demokratin genom att välja en likadan som det själv till president.

Fördomarna är förbjudna att visa upp sig men överlever i brasilianarnas sinnen och hålls tillbaka endast av rädsla för straffet, inte av någon övertygelse… Men som alltid när en mänsklig känsla hålls tillbaka så överlever den i det tysta. Den expanderar och jäser och en dag hittar den ett sätt att flöda över… Det var något sådant som hände med medelbrasilianaren, med alla hans bortträngda och undangömda fördomar, när han såg en presidentkandidat som tillät fördomarna att välla fram. Medelbrasilianaren förstår inte ett dugg av det demokratiska systemet, av maktdelning och betydelsen av politiska partier och nationalkongressens ansvar. Denna politiska okunnighet gör att medelbrasilianaren får orgasm när presidenten attackerar parlamentet och högsta domstolen, organ som ”den vanlige medborgaren” betraktar som långsamma, byråkratiska, korrupta och onödiga. Att förstöra dem blir därför i hans ögon inte att hota demokratin utan en nödvändig förutsättning för att få systemet att fungera.

För mitt inre öga ser jag en troende rysk kommunistisk partigängare som på 1930-talet beklagar sig inför kamrat Stalin över det vrånga folket och föreslår att det bestraffas på lämpligt sätt. Den här sociologiprofessorn betraktar det brasilianska folket som ett hot mot demokratin. Brasilianarna verkar inte mogna för demokrati.

Jag har aldrig sett ett så tydligt exempel på PK-isternas förakt för medborgarna.

Hur är det i Sverige? Vi utser PK-ister till våra styrespersoner. Betyder det att vi anammat PK-ismen med hull och hår och låtit den bli en del av vårt DNA? Eller är det bara så att vi inte bryr oss och låter politikerna hållas så länge livet ändå fungerar hyggligt?