IDÉ OCH KULTUR Står allting verkligen rätt till i konungariket Sverige? Har vi inte drabbats av ett anmärkningsvärt stort antal missöden de senaste 35 åren? Det började med ett statsministermord och fortsatte sedan med finanskris, JAS-krasch, Estonia-katastrof, mordet på Anna Lind, nedläggningen av försvaret, Thomas Quick-haveriet, de fallande skolresultaten, gängkriminaliteten, terrorattentaten, skogsbränderna, massimmigrationen och nu senast de anmärkningsvärt höga dödssiffrorna till följd av corona-epidemin. Varför ser inte våra eliter att något är fel i Sverige? Saknar de perspektiv? En filosofisk dialog av klassiskt snitt kan kanske reda ut frågan.

Jag råkade få höra en dialog häromdagen mellan två personer som satt på behörigt avstånd från varandra på ett café här i Uppsala där jag bor. Samtalet rörde Sverige. Mer precist rörde samtalet frågan om Sverige är att betrakta som sjukt eller inte. Jag hade just slagit mig ner med min kopp kaffe vid ett bord några meter bort när den ena personen, en ung man, frågade den andra, också en ung man, med irriterad röst om det är något fel på Sverige. Eftersom jag själv ofta funderar på hur det står till med Sveriges mentala hälsotillstånd tog jag fram min mobiltelefon och satte den på inspelning. Det här var vad jag fick höra.

Person A: Är det något fel på Sverige? Du bara klagar på allt som är fel. Det är som att du lever för att spy galla över allt som Sverige står för. Nu har vi en allvarlig samhällskris med coronaviruset och då måste vi hålla ihop. Jag tror på svenska myndigheter. Jag tror det är bra att inte ta till några extrema åtgärder. Man ska aldrig gå för långt i någonting. Nu har vi valt den här strategin med flockimmunitet och bara vi skyddar de äldre och de svaga så kommer det visa sig att vi gjorde rätt som inte stängde ned samhället helt och hållet.

Person B: Det är sant att vi inte har något facit än. Men det är också sant att våra dödstal ligger mycket högre än våra grannländers.

Person A: Våra grannländer? Det är väl ingen tävling? Det där säger du bara för att kunna klaga på Sverige igen. Jag är så trött på tjatandet om hur fel allt är.

Person B: Så du tycker att allt är bra i Sverige? Att allt är som det ska som det ska?

Person A: Det är klart vi har problem. Vilket land har inte det? Men att det skulle vara något fel på Sverige köper jag inte.

Person B: Nej jag märker det. Och ni är många som inte gör det. Stora delar av det politiska och mediala etablissemanget köper det inte heller. De ser inte hur illa det står till med vårt land eftersom de aldrig höjer blicken och betraktar saker ur ett större perspektiv.

Person A: Va?

Person B: Jo men det här med att bedöma saker och ting, att utvärdera deras betydelse eller kanske deras tillstånd, det handlar mycket om perspektiv. Om det är sant att Sverige är sjukt – vilket jag hävdar – måste det någonstans i tid och rum föreligga ett normaltillstånd som representerar det friska. Det är i förhållande till en frisk normalitet som något kan betraktas som sjukt. Och – och här kommer poängen – klarar man av att höja blicken och att titta på vårt samtida Sverige dels ur ett historiskt perspektiv för att se hur Sverige har mått och presterat tidigare och dels ur ett samtida perspektiv för att se hur andra jämförbara länder mår och presterar just nu ser man tydligt att Sverige avviker på ett negativt och uppenbart skadligt sätt. De som tror att Sverige fungerar ungefär som det ska saknar helt enkelt perspektiv. De klarar inte av att höja blicken.

Person A: Prata kan du i alla fall.

Person B: Det finns mycket att prata om när det gäller Sverige. Det tar liksom aldrig slut.

Person A: Nej, jag märker det. Men vad är det som inte fungerar som det ska då? Vad är det som är så sjukt?

Person B: Om jag säger så här: Kan du nämna ett enda demokratiskt och fredligt land i hela världen – förutom Sverige – som under de senaste 35 åren har haft två ministermord?

Person A: Va?

Person B: Ja. Det otänkbara hände ju. Har du glömt bort det? Först mördades statsministern på Sveavägen i Stockholm och sjutton år senare mördades utrikesministern på NK. Båda morden skedde på offentliga platser när offren gick oskyddade utan livvakter.

Person A: Varför drar du upp det?

Person B: Och minns du vad som hände efter Palmemordet? Vi fick en undermålig mordutredning som leddes av en inkompetent myndighetschef som vägrade lyssna på vad erfarna experter hade att säga om hur mordutredningar borde skötas samtidigt som han porträtterades i media som en hjälte och landsfader. Känns det igen?

Person A: Va?

Person B: Vill du ha mer kaffe?

Person A: Nej det är bra, tack.

Person B: Då går vi vidare. Kan du säga något annat land i modern tid som lagt ned hela sitt invasionförsvar och sedan ångrat sig inom loppet av tio år? ”Javisst ja! Vi har en expansiv stormakt in på knuten som heter Ryssland. Glömde bort det. Hoppsan!”

Person A: Alltså det där. Visst. Det var ett misstag. Men det erkänner alla och nu bygger vi upp försvaret igen.

Person B: Nu ja. Det hade varit bättre att behålla och att modernisera det. Det finns en mängd diagnoser vi skulle kunna sätta på den typen av oöverlagt och irrationellt beteende. I folkmun kallas det vansinne, men vi kan väl kalla det bristande impulsivitetskontroll. Eller också kan vi bara säga att våra beslutsfattare har brustit i de grundläggande exekutiva färdigheter som heter omvärldsanalys, planering och organisering. Autism eller ADHD på det? Det är bara att välja.

Person A: Försöker du vara rolig?

Person B: Det är inte så svårt att göra sig rolig över Sverige. Humor fungerar ofta så. Man gör sig rolig över det som genom sin galenskap avviker från en norm. Och vår svenska avvikelse upprepas om och om igen. Kan du exempelvis nämna ett enda land i Europa som tagit emot så många långväga flyktingar de senaste tio åren som Sverige?

Person A: Ska du börja med det där igen! Tröttnar du aldrig? Vi tog vårt ansvar och nu har vi en rad utmaningar som väntar. Men vi ska klara av det här.

Person B: Det återstår väl att se. Jag undrar mest varför politiker och media aldrig ställer frågan varför vi var det enda land i Europa som valde att öppna våra gränser på vid gavel. Hur i helvete kunde vi vara så dumma? Det är det som är frågan. Hur kunde vi låta det ske? Hur rimligt var det att tro att vi gjorde rätt och alla andra gjorde fel? Det fanns väl en anledning till att våra grannländer försökte hålla igen? Hade det inte varit klokt och rationellt att försöka begränsa flyktinginvandringen? Istället hade vi ett helt politiskt och medialt etablissemang som stod och tjöt av glädje när tågen rullade in med unga friska män från Afghanistan och Mellanöstern. Ser du verkligen inte till vilken grad vi skiljer oss från andra länder? Och ser du verkligen inte hur försvarslösa vi verkar vara mot vårt eget självskadebeteende? Allt du överhuvudtaget kan läsa om hysteri, gruppsykologi och masspsykos går att applicera på det som hände i Sverige 2015. Våra politiker och journalister visade att det inte går att lita på dem. De stod inte pall. De saknade perspektiv. De kunde inte lyfta blicken när det krisade. Och de som försökte protestera tystades ned genom att hånas eller ignoreras. Det är den sorgliga sanningen. 2015 var en andlig och mänsklig katastrof för Sverige.

Person A: Tralalalalalalala… Jag har hört det där förr. Börjar kanske tröttna lite…

Person B: Ska vi ta det där med förnekandet av den egna identiteten också? Att alla som kommer till Sverige är lika mycket svenskar som de som bott här i generationer? Vill du att vi letar upp lite vetenskaplig litteratur om självförnekelsens sublima problematik?

Person A: Blablablabla…

Person B: Eller vad sägs om de sjunkande skolresultaten? Arbetslösheten? Gängkriminaliteten? ”Skjutningarna”? Våldtäkterna? Hedersvåldet? Bidragsfusket? Eller varför inte bluffen med de apatiska barnen? Eller skogsbränderna 2018? Eller kanske terrorattentatet på Drottninggatan? Just det: du hörde vad jag sa. Vi har haft ett islamistiskt terrorattentat på Drottninggatan i Stockholm. Har du märkt förresten hur lätt vi glömmer bort alla olyckor som just vi av någon anledning har drabbats av? Minns du i vilket land ett jaktflygplan störtade över huvudstaden under en flyguppvisning?

Person A: Tralalalalalala…

Person B: Minns du vilket land som inte fick hem sina medborgare under ordnade former efter Tsunamikatastrofen?

Person A: Humhumhum…

Person B: Minns du vilket land som drabbades av en djup finanskris i början av 90-talet efter att kreditmarknaden tillåtits löpa amok?

Person A: Snark, snark, snark…

Person B: Minns du i vilket land en inlåst och neddrogad patient på en rättspsykiatrisk avdelning lyckades få sig själv dömd för åtta mord utan att han eller åklagarna kunde ta fram ett enda vittne eller ett enda tekniskt bevis?

Person A: Suck, suck, suck…

Person B: Minns du i vilket land en statlig myndighet mot alla odds lyckades med konststycket att lägga ut hanteringen av stora mängder sekretessbelagda uppgifter på företag från länder som Rumänien och Serbien?

Person A: ”Främling, vad döljer du för mig…?”

Person B: Och till sist, käre vän. Vilket land i Norden är det som nu naturligtvis har flest avlidna – och med god marginal – i en samhällsfarlig global epidemi? Och det fantastiska är att allt följer invanda mönster: brist på ansvarstagande från politiker och myndigheter, brist på beredskap för kriser, brist på kritiska frågor från journalister. Många människor verkar inte ens reagera på att vi ser ut att klara detta så mycket sämre än våra grannländer. De tar det för självklart. Men det är inte självklart. Varför ska vi behöva ha det värre än andra?

Person A: Okej, okej. Så låt oss säga att det ligger något i det du säger. Vad har du tänkt att vi ska göra åt det?

Person B: Jag vet inte. Vi måste åtminstone få en sjukdomsinsikt. Och för det behövs perspektiv. Politiker och opinionsbildare lever i det lilla. De ser inte vår tillvaro utifrån. På så vis blir de själva en del av problemet. Lyft blicken! Våga tänka bortom här och nu! Våga se de stora perspektiven! Det är någonting som inte står rätt till i Sverige.

Person A: Du kanske har rätt. Men det känns inte bra på något sätt. Allt var så tryggt i Sverige. Man behövde aldrig tänka eller fatta några obehagliga beslut. Man hängde bara på. Hur ska man tänka nu?

Person B: Försök tänka med hjälp av stora perspektiv. Hur gör de i andra länder? I våra grannländer? Sverige är ett litet land med en udda kultur i en stor värld. Vi tror att vi är så internationella, men kanske är vi egentligen extremt provinsiella. Eller kanske bara extrema. Vi får väl bli lite mindre extrema. Bli lite mer som alla andra. Tänka på oss själva och våga ta ansvar för vårt land och vår framtid. Vad tror du om det? Det känns väl bra? Ska vi ta lite mer kaffe nu?

Person A: Ja tack.