BITTE ASSARMO: Antirasistiska kokböcker – och rasistiska

Vid sidan av diverse annat så driver jag sen flera år tillbaka en matblogg. Redan namnet har retat upp en och annan – den heter nämligen Matmamman och det vet väl varenda människa att begreppet ”matmamma” är alldeles förfärligt förlegat och rentav misogynt. Men genom åren har jag också fått en rätt trogen skara läsare som tycker det är trevligt med husmanskost och att få ta del av gamla släktrecept.

Husmanskost har ju också blivit på modet igen, sannolikt ett resultat av det ständiga förnekandet inte bara av svensk kultur utan även av svensk mat. Det finns minsann inga svenska köttbullar, och glöm inte att Karl XII tog med sig kåldolmarna från Turkiet. Själv är jag rätt övertygad om att dolmar i olika former vuxit fram parallellt i olika kulturer. Jag menar, är det verkligen någon som på allvar tror att turkisk bondmora plötsligt tog upp ett vinblad, såg på det och sedan utbrast ”heureka!” när hon som enda människa i världen insåg att det gick att rulla in någon typ av färsröra i det? Knappast. Men det är klart att det eviga tjatet om Karl XII:s dolmar är ett jättebra vapen i kampen för att hävda frånvaron av ett svenskt kök.

Eftersom jag älskar att laga mat är jag också road av att bläddra i kokböcker. Helst äldre kokböcker, från mammas och mormors tid, då man kunde konsten att ta vara på hela djuret, och varenda liten växt som tittade upp i trädgårdslandet – och då man gjorde det helt naturligt, och inte för att kunna slå sig för bröstet och kalla sig ”klimatsmart”. Nu har jag dock tvingats inse att en kokbok kan vara så mycket mer än bara en samling trevliga recept. En kokbok kan nämligen också vara antirasistisk.

En sådan gavs ut i slutet av förra året, av en så kallad ”influencer” (ni vet, en sån som försörjer sig på att göra reklam på sociala medier för att påverka folk att köpa sådant hon själv får betalt för att marknadsföra), och utmanar ”inte bara det traditionella sättet att skriva en kokbok på utan även sättet vi förhåller oss till olikheter”.

Lite förmaningar och beskäftiga påståenden, kan man ana. I övrigt vet jag faktiskt inte riktigt hur en antirasistisk kokbok ser ut och eftersom jag ännu inte införskaffat detta sannolikt högst trendiga alster kan jag förstås bara gissa.

Prio ett för antirasistisk kokbok bör förstås vara att det inte ingår några svenska recept. I den mån det gör det bör det omgående framhållas att de inte alls är svenska, eftersom det inte finns någon svensk mat. Även de mest älskade svenska husmansrätterna har givetvis sitt ursprung någon annanstans och har lånats in (kanske rentav stulits med våld!) från kulturer som stått försvarslösa inför den svenska rasismens matmarodörer.

De måste förstås också ”avsvennifieras” i mesta möjliga mån. Bort med lagerblad och kryddpeppar ur kalopsen, i med vitlök och spiskummin istället, och låt köttbullarna få smak av harissa eller granatäppelsirap. Om nu kalops och köttbullar alls kvalificerar sig för en antirasistisk kokbok, förstås. Det är ytterst tveksamt.

En antirasistisk kokbok måste förstås också innehålla mat från flera olika kulturer. Och då pratar vi äkta och genuina kulturer (det vill säga de flesta utom den svenska som ju inte finns) där maten på något mystiskt sätt uppstått utan influenser utifrån. Om jag har förstått saken rätt så gäller detta i stort sett alla kulturer utom just den svenska, så det finns gott om mat som platsar i den antirasistiska kokboken.

Jag behöver bara svepa med blicken över hyllan med mina kokböcker för att inse att ingen av dem kvalificerar sig som ”antirasistisk”. Vilket alltså betyder att jag har hela hyllan full av rasistisk litteratur. Jag menar, hur ska man annars se på saken? De innehåller ju inte ett spår av mångkultur eller minsta antydan till pekpinne om hur vi bör förhålla oss till ”olikheter”.

Däremot är de fulla av recept på kalops, dillkött, rårakor och strömmingsflundror, griljerade grisfötter, syltor och pastejer och annat som minner om den svenska landsbygden och de stora lantköken på mormors tid. Och det funkar alldeles utmärkt för mig.

BILD: Svensk kokbok 1953

Bitte Assarmo