RICHARD SÖRMAN: Våra mest älskade psalmer vittnar om vår kärlek till vår natur

IDÉ OCH KULTUR Några av våra mest kända och älskade psalmer handlar om vår gudomliga natur. När maj nu har kommit och vi närmar oss sommaren kan det vara värt att påminna om de tre sommarpsalmer i vår svenska psalmbok som sätter ord på vår kärlek till vår förtrollande livsmiljö. ”Den Blomstertid nu kommer”, ”I denna ljuva sommartid” och ”En vänlig grönskas rika dräkt” har mycket att berätta om de varma känslor som vi svenskar antagligen alltid har hyst till vår naturliga livsmiljö. Det är i de ljusa sommarkvällarna vi hittar hem till vilka vi verkligen är.

Undertecknad och Bitte Assarmo har skrivit ett antal artiklar (här och här) om hur äldre tiders svenskar kunde hitta glädje i sin livsmiljö. Vi tänker ofta att människor i det gamla Sverige levde i fattigdom och nöd, att de fick slita som djur för att överleva och att deras liv var allt annat än någon sörgårdsidyll. Det stämmer säkert på många sätt: vi ska inte försköna och idealisera. Men vi ska heller inte svartmåla och förminska. Även det gamla bondesamhällets svenskar hade sina glädjeämnen i livet. Och en uppenbar källa till glädje och livskvalitet var den fantastiska livsmiljö många hade omkring sig. Om detta vittnar bland annat några av våra mest älskade psalmer.

Varför älskar vi sommaren så intensivt i Norden? För att vintern är så mörk och kall? Ja säkert. Men också för att sommaren i sin tur inte är så olidligt varm. Vår nordiska sommar är tempererat behaglig. Visst kan vi klaga på värmen, men vi har ingen tradition av att fly undan värmen som man gör i södra Europa. Och eftersom värmen inte är så stark torkar den heller inte ut träd och växter. Landar man med flygplan i Sverige en ljus och ljummen sommarkväll efter två veckor vid Medelhavet slås man alltid av hur grönt det är. Vår svenska natur är som en gåva från Gud. Och det har vi svenskar alltid förstått att uppskatta.

I vår senaste psalmbok, från 1986, har vi åtta psalmer under temat ”Årstiderna”. Fyra är tillägnade sommaren. Av dessa är det tre som sticker ut som några av våra mest kända och älskade psalmer: psalm 199, ”Den blomstertid nu kommer”; 200, ”I denna ljuva sommartid”; och 201, ”En vänlig grönskas rika dräkt”. En hastig titt på några av de teman som finns i dessa hymner till vår natur lär oss en hel del om vårt förhållande till vår naturliga livsmiljö.

Som vi sa: Den svenska sommaren är ”vänlig” och ”ljum”. Värmen plågar inte människor, den gör livet behagligt: ”En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. / Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar.” I Den Blomstertid nu kommer heter det i första versen – som alla kan – att sommarvärmen är ”blid”, det vill säga mild och ljummen, men också fridsam och välvillig: ”Med blid och livlig värma / Till allt som varit dött / Sig solens strålar närma / Och allt blir återfött”. Sommaren är också en källa till lust och njutning. ”Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor”. Sommaren är ”ljuv”: ”I denna ljuva sommartid”. Solen finns också med i denna naturdyrkan. Solen ger ljus och värme, solen väcker det döda till liv. I Den blomstertid nu kommer är det solens strålar som gör att ”allt blir återfött”.

Men det handlar inte bara om värme och sol. Det handlar också om den blomstrande naturen. Naturens rikedom blir här en spegelbild av Guds kärleks rikedom, av Guds oändliga skaparkraft: ”De fagra blomsterängar / och åkerns ädla säd, / de rika örtesängar / och lundens gröna träd, / de skola oss påminna / Guds godhets rikedom”. (Den blomstertid nu kommer) ”De fagra blommors myckenhet / Med större prakt och härlighet / Än Salomos dig gläder. / Oss åkern bådar ymnig tid, / Och ung och gammal gläds därvid / Och bör Guds mildhet prisa, / Som vill i överflödigt mått / Oss människor så mycket gott / Var dag och stund bevisa.” (I denna ljuva sommartid) ”Men du, o Gud som gör vår Jord / så skön i sommarns stunder” (En vänlig grönskas rika dräkt)
Ett annat tema är fåglarnas sång. Människan är bara en del av skapelsen. Allt som lever är en del av Guds underverk. Och den lovsång till Guds och skapelsens ära som människan uppstämmer med sina psalmer är som ett eko av fåglarnas sång om våren och sommaren: ”Man hörer fåglar sjunga / med mångahanda ljud, / skall icke då vår tunga / lovsäga Herren Gud?” (Den blomstertid nu kommer) ”Sin lycka och sin sommarro / de yra fåglar prisa. / Ur skogens snår, ur stilla bo / framklingar deras visa. / En hymn går opp / av fröjd och hopp / från deras glada kväden, / från blommorna och träden.” (En vänlig grönskas rika dräkt)

De tre psalmerna har också egna separata teman som vi inte kan fördjupa här. Men om det finns ett enda dominerande tema i de här psalmerna som sammanfattar alla de andra är det nog helt enkelt den gudomlighet vi förknippar med vår nordiska sommar och natur. Naturen bär vittnesbörd om Guds existens, om hans skaparkraft och om hans godhet. Gud ger sig till känna genom naturen. Den vittnar om hans välvillighet gentemot människan eftersom vi kan leva av dess frukter. Naturen vittnar också om himmelrikets skönhet och om skapelsens fulländning. Vår underbara natur är som ett paradis, som en lustgård, som Guds skönaste skapelse.

Och det spelar mindre roll när och var dessa psalmer skrevs. Det viktiga är att vi svenskar har tagit dem till oss, att vi identifierar oss med dem, att vi känner att de säger något väsentligt om oss själva och vår livsvärld. De här sångerna är vi. Precis som våra moderna profana sommarpsalmer Idas sommarvisa eller Det går en vind över vindens ängar också är vi. Det är därför vi låter våra barn sjunga dem. Vi vill ge dem det bästa vi har, det vackraste och mest gudomliga vi har fått. Det är det vi vill överräcka som gåva till våra efterkommande: ett liv i det förundransvärda försommarljuset i den lummiga och vänliga livsvärld som blev vår.

Kärleken till naturen löper som en röd tråd genom vår historia, kultur och litteratur. Även om tidigare generationer svenskar levde under hårdare förhållanden påverkades de antagligen mer av årstidernas förändringar än vad vi gör. De var antagligen mer känsliga än vad vi är för ljusets återkomst och sommarens skönhet. Allt detta är en del av vår kultur. Det vill säga av en kultur som faktiskt till stor del har utformats på plats utifrån de förutsättningar som gällt just här. Vi är vår svenska sommar, vi är vår svenska natur. Människor i Sverige har antagligen alltid varit det. Det var en rikedom ingen kunde ta ifrån dem och det ska inte vi heller göra genom att hävda att livet i det gamla Sverige bara var fattigdom och elände. Det är helt enkelt inte sant.

Fotografier av artikelförfattaren. 

Richard Sörman