Antingen kan jag inte räkna eller också är världen, särskilt statstelevisionen och det övrig svenska etablissemanget, galen. I denna galenskap ingår, verkar det, en pervers ambition att skrämma det svenska folket för coronat.

Häromdagen publicerade jag en försiktigt optimistisk text om att dödligheten i coronat – att döma av under den senaste månaden genomförda undersökningar i olika länder i världen – bara ligger på en tiondel, troligen ännu mindre, av vad man tidigare fruktat. Det är mycket glädjande. Men det officiella Sverige tycks inte dela glädjen. I stället suckar man extra bekymrat över siffror som i stället borde fylla oss med lugn och förtröstan.

För att förstå detta behöver man inte vara epidemiolog. Det räcker med ytliga kunskaper i division. Tre siffror är relevanta: befolkningens storlek, den andel av befolkningen som insjuknar i coronat och den andel av de insjuknade som dör.

Befolkningens storlek är inget att resonera om. I Sverige finns omkring tio miljoner människor. Hur stor andel som insjuknar beror dels på virusets egenskaper – här finns en pedagogisk redogörelse som bland annat visar att coronat är mindre smittsamt än många andra sjukdomar, mässlingen och vattkoppor till exempel – dels på hur folk beter sig, exempelvis om de håller sig ifrån varandra och troligen också på om de bär mask för att skydda andra från sin egen eventuella smitta. I ett disciplinerat land som Sydkorea har smittan just nu bara spridit sig till 210 personer på en miljon invånare, alltså 0,02 procent av befolkningen, medan ett slappare land som Sverige ligger ungefär tio gånger högre på 0,2 procent.

Hur stor andel av befolkningen som kan smittas vet ingen. Svaret beror alltså till stor del på oss själva. Med ordet själva menas var och en, inte myndigheterna, som trots sina gester och besvärjelser i verkligheten inte kan styra hur folk uppför sig. (Min allt starkare uppfattning är att myndigheterna bara stör när de klampar in och ska försöka lägga till rätta. Till exempel tycks de ha ambitionen att göra hela det svenska näringslivet till klienter hos välfärdsstaten och företagen applåderar förstås och kräver mer. Det kommer rimligtvis att ta en ände med förskräckelse.)

Frågan om hur stor andel av de insjuknade som dör har varit osäker eftersom världen inte bekantat sig med just detta virus förrän helt nyligen. I början, det vill säga under årets första månader, var uppfattningen att uppemot fem procent av de insjuknade kunde tänkas avlida. På det viset kunde man komma fram till skräcksiffror på flera hundratusen coronadöda svenskar. (Jag gjorde det själv i en YouTubevideo för sex veckor sedan i samtal med några framstående experter vilket experterna försiktigtvis tonade ned och gissade på fyra procents dödlighet snarare än fem.)

Med tiden, det vill säga med rasande fart, har uppfattningarna om virusets dödlighet sjunkit. En allmän googling kan ge resultat som följande:

Över hela världen har omkring 3,4 procent av de drabbade av COVID-19 dött. Men kan jämföra med den vanliga influensan som normalt dödar betydligt färre än en procent av de insjuknade.

Folkhälsomyndigheten hänvisar till WHO:s skattning av dödligheten som numera antas uppgå till 1 – 2 procent av de insjuknade. Det tycks ganska snabbt gå nedåt. Coronat uppfattas som allt mindre dödsbringande.

I min artikel häromdagen hänvisade jag till nya framför allt amerikanska studier över mörkertalet, alltså i verkligheten smittade personer som inte registrerats som smittade i den officiella statistiken. Detta mörkertal visade sig vara mycket större än man tidigare räknat med. Dödligheten mätt som antal döda delat med antalet i verkligheten smittade blev därmed så mycket lägre. I de nya studierna angavs siffror under 0,5 procent vilket, vad jag kan förstå, är en dramatisk förändring till det bättre jämfört med de farhågor som gällde för bara någon månad sedan. (Om man kan lita på dessa nya undersökningar.)

Ännu bättre blev det i Aktuellt den 29 april (från elva minuter in i programmet ). Två framstående svenska experter hade var och en för sig kommit fram till att det skulle bli åtta till tjugo tusen coronadöda i Sverige innan smittan klingat ut. Det skulle betyda en dödlighet på 0,08 till 0,2 procent om man räknar på att alla de tio miljonerna vore smittade. Experterna sa inte hur många de ansåg skulle bli smittade. Om man antar att en tredjedel av befolkningen blir smittad så dör i så fall 0,24 till 0,6 procent av de smittade.

Detta är om jag begriper rätt ytterligare en dramatisk vändning till det bättre. Om man tittar på de officiella siffrorna – som inte tar hänsyn till mörkertalet av smittade – ser dödligheten ut att ligga kring tio procent i Sverige (totala döda delat med totala antalet registrerade smittade). Från tio procent i statistiken via uppskattningar om fem procents dödlighet för några månaders sedan till mindre än en halv procents dödlighet idag!

Jag hade förväntat mig att statstelevisionen och de intervjuade experterna skulle jubla över denna utveckling och lovorda det gynnsamma öde som utan särskilt mycket insatser från vår egen sida – annat än sjukvårdens berömliga prestationer – förbättrat utsikterna så radikalt. Jag hade förväntat mig att statsministern inför allt folket skulle fröjdas och förklara att förutsättningarna för den svenska coronapolitiken härmed förändrats i grunden. Det är vår, inte höst. Folket har anledning att känna ökad tillförsikt.

Men nej. När experterna i Aktuellt presenterade sina oväntat låga uppskattningar om det framtida antalet coronadöda såg de förskräckta ut som om de framburit dåliga nyheter. De intervjuande journalisterna såg extra bistra ut. Förstod de inte att de i onödan skrämde alla tevetittare som inte själva haft tillfälle att räkna? Eller ville de skrämma folk? Tycker staten att det är lite kul med krisstämning eftersom läget ger myndigheterna och politikerna total uppmärksamhet och praktiskt taget fria händer att styra nästan hur mycket som helst? Känns det bra att stå i teve framför tre svenska fanor med en flaggknapp på kavajslaget?