På senare år har det skett en explosion av kreativa väggmålningar runt om i Göteborg, ofta med tydlig anspelning på mångkulturen. Det rör sig inte om amatörmässig graffitti, utan imponerande projekt utförda av professionella konstnärer som säkert kostat en hacka.

Jag vet inte exakt varifrån projektpengarna kommer, men antar att stat eller kommun på något sätt är inblandad. Kanske ett välvilligt försök från myndigheterna att skapa trivsel och god stämning i förorten. Man kan också se det som exempel på statsfinansierad ideologisk konst, av samma skrot och korn som i det gamla Sovjet. Den gången byggde man habila monument för att visa hur lyckliga folk blir under kommunismen, idag målas fasader som visar hur bra vi kommer att få det i mångkulturen.

Jag trodde länge att det här var ett förortsfenomen, men upptäckte nyligen en liknande jättemålning i min födelsestad Nybro, på bästa utställningsplats mellan Kyrkan och Storgatan. Möjligen har det något samband med att denna genuina småstad på kort tid fått en betydande muslimsk minoritet, och kanske känner sig kommunen manad att förklara för invånarna att småflickor mycket väl kan ha slöja och att det är helt ok. Om alla planer går i lås kommer Nybro inom kort att få en centralt placerad moské på 600 kvm, vilket bland annat Thoralf Alfsson skrivit om i sin blogg.

Målningen kallas i alla fall för ”Olika barn leka bäst” och har fått skiftande kritik på sociala media. De flesta är klart positiva, och några som påstår att den är ful utsätts för hårda angrepp i kommentarsfältet. Flera säger att budskapet är vackert, medan andra tycker det är konstigt att den blonda flickan hamnat ”upp och ner”. Själv tycker jag målningen känns exkluderande, eftersom den uppmanar människor att identifiera sig med sin etnicitet. Det kanske inte utgör något problem om alla etniciteter gillar varandra (som på målningen) men i verkliga livet blir det ofta en grogrund för konflikt. Utrycket ”Olika barn leka bäst” är helt enkelt inte riktigt sant.

Nu råkar Nybro ha en annan väggmålning av format, nämligen Gunnar Theanders mästerverk från 1969, som skildrar stadens historia från tidigt 1800-tal. Enligt Wikipedia är det en av norra Europas största freskomålningar och den täcker hela väggen i Stora Hotellets festsal. Jag såg den många gånger som barn.

Här ligger inte fokus på etnicitet, utan på arbete. Det arbete och den företagsamhet som format bygden. Nybro skapades runt ett garveri, några möbelindustrier, hantverk, glasbruk, järnvägen, salutorg för bönderna och var under en period även brunnsort. Allt skildrat i minutiös detalj i Theanders freskomålning. De flesta småstäder runt om i världen kan berätta en liknande historia om sin tillkomst. Detaljer kan skifta men temat är alltid detsamma: städer såväl som civilisationer byggs av arbete. Det var säkert inga problem för grekiska arbetare som kom till Nybro under 60-talet, att placera in sig i den kontexten, även om folk på målningen inte direkt liknade greker. För alla som inte är förblindade av identitetspolitik, är det uppenbart att Theander velat fånga begreppet ”vanligt folk”.

Idag talas mycket om att vi är unika, vi har unika egenskaper, unika gener, unik sexualitet och en rad andra unika attribut. Det ligger säkert mycket i det, men enligt min erfarenhet känner sig de flesta människor som ”vanligt folk” – eller skulle vilja göra det. Att inte tillhöra gruppen ”vanligt folk” är utanförskap. Därför tycker jag Theanders målning är mer inkluderande och en bättre förebild för dem som söker sig till Sverige.

I USA lär det finnas radikala rörelser som kräver (och ibland också lyckas genomdriva) att historiska väggmålningar i samma genre som Theanders, målas över. Av det enkla skälet att de inte uppvisar en diversifierad rassammansättning eller för att det inte finns tillräckligt många ”Native americans” på plats. Låt oss hoppas att den typen av kulturmord aldrig drabbar Nybro – eller Sverige.