BITTE ASSARMO: ”Vissa människor är inte riktigt kloka”

Vid den tid då jag konverterade till katolska kyrkan, och ofta åkte till USA för att hälsa på vänner (jag konverterade i New York), lärde jag känna en man som hade en mycket sällsam bakgrund. Han var nämligen född på fartyget Andrea Doria.

Andrea Doria – uppkallat efter sjöfararen med samma namn – byggdes strax efter andra världskrigets slut. Det skulle bli en nystart för Italien efter det förödande kriget, och hon var i sanning ett imponerande fartyg. Med kapacitet att ta 1800 passagerare, fördelade på första och andra klass samt turistklass, och en besättning på drygt 560 man, sjösattes hon under festliga former 1951. Men bara några år efter sin jungfrufärd hände det som inte fick hända. Andrea Doria kolliderade med det svenska MS Stockholm utanför Nordamerikas kust och förliste.

Vem som bar skulden för kollisionen har egentligen aldrig kunnat klargöras. Kapten Nordenson på Stockholm hävdade att vädret var klart medan Andrea Dorias kapten Piero Calamai sa att det hunnit bli dimmigt vid tiden för kollisionen. Men medan kapten Nordenson fick befäl på ett nytt fartyg hemma i Sverige blev kapten Calamai utan nya uppdrag. Han sörjde sitt fartyg fram till sin död 1972 och lär en gång ha sagt:

– Från det jag var pojke och under hela mitt liv har jag älskat havet. Nu hatar jag det.

Även om jag känt till Andrea Dorias förlisning länge blev den mer påtaglig för mig när jag lärde känna Andy – eller Andrea som han egentligen hette. Han var nämligen inte bara född på Andrea Doria utan dessutom döpt efter henne – och det var ingen mindre än kapten Calamai som hjälpte honom till världen.

Hösten 1953 reste hans mor Olivia från Italien till New York, för att återförenas med sin make som rest dit ett halvår tidigare för att skaffa arbete och bostad. När Olivia steg ombord på Andrea Doria var det ännu flera veckor kvar innan barnet skulle födas, och det fanns ingen anledning att oroa sig för resan. Men ödet ville annorlunda och på natten till den 22 oktober 1953 fick Olivia värkar mitt ute på öppet hav.

Kaptenen väcktes och skyndade snabbt till hytten där Olivia befann sig. Han beordrade sin personal att väcka fartygsläkaren, men den lille hade bråttom ut i världen och läkaren dröjde. Kapten Calamai hade inget annat val än att själv hjälpa till. När Andrea sedan skulle döpas, i St Patricks Cathedral i New York, fick han en vacker helgonmedaljong med namnet Andrea Doria ingraverat – en present från kapten Calamai.

Andy hade alltid en speciellt relation till Europa – inte bara till sitt eget kära Italien utan till Europa som helhet. Vi diskuterade ofta europeisk kultur och vid sidan av den italienska kulturen var han särskilt intresserad av den svenska. Han hade bott några år i en liten stad i Minnesota och lärt känna en hel drös svenskättlingar och han fascinerades över hur de behållit så mycket av den svenska särarten, trots att de på alla sätt var amerikaner. I hela sitt liv närde han en dröm om att en dag kunna resa till Sverige och hyra en röd stuga med vita knutar.

-Först en vecka i Genua och sen en vecka i ”wormland”, sa han.

Att det var just Värmland som lockade honom mest berodde på att en av hans vänner i Minnesota hade sina rötter där, närmare bestämt i en liten by i Klarälvsdalen. På väggen i vännens hus fanns en bild på en torpstuga invid ett skogsbryn, med en finklädd familj framför. Och fast bilden var svartvit och blekt blev Andy helt betagen i både stugan och den vackra naturen som omgav den.

– Ni måste vara så stolta över er vackra natur och över er kultur och historia, sa han till mig en gång.

Som jag önskade att jag hade kunnat svara ett rungande ”ja” på den kommentaren! Men det gick ju inte. Istället tvingades jag förklara att den politiskt korrekta versionen – de tre statsmakternas version – är att det inte finns någon svensk kultur överhuvudtaget och att vi som envist hävdar vår kulturella särart och vill minnas vår historia betraktas som något slags förstockade extremister.

Andy skakade på huvudet.

– Vissa människor är inte riktigt kloka. Men huvudsaken är ju inte vad myndigheter, politiker och medier anser utan vad ni andra håller för sant. Så länge ni vet att ni har en egen kultur och en egen särart så spelar det ingen roll vad andra tycker.

Och det hade han ju alldeles, alldeles rätt i.

Bitte Assarmo