RICHARD SÖRMAN: Våra socknar gav hemkänsla och gemenskap

 

IDÉ OCH KULTUR Vi tänker oss gärna att livet i det gamla bonde-Sverige mest bestod av slit och fattigdom. Det gjorde det säkert på många sätt, men dåtidens människor hade sina glädjeämnen i livet precis som vi har våra. Ett sådant var den gemenskap som fanns mellan människor som levde i samma socken. Det finns en evolutionspsykologisk teori idag enligt vilken vi människor trivs bäst i sociala sammanhang som motsvarar våra ursprungliga flockar och stammar. Socknarna verkar på många sätt ha fungerat som ett sådant idealiskt sammanhang.

Allt var inte bättre för, men allt var heller inte sämre. 1800-talets svenskar hade kanske glädjeämnen i livet som idag har gått förlorade. En sådan källa till glädje och livskvalitet som många i vårt moderna samhälle inte har någon som helst relation till var den gemenskap som fanns mellan människor som bodde i samma socken.

Det finns en evolutionspsykologisk teori enligt vilken vårt psyke är anpassat för ett liv i flockar om cirka 60-200 individer. Och över flocknivån finns en stamnivå på kanske 500-2000 individer som vi kan känna samhörighet med. Tanken är att vi under tusentals år har levt i sådana grupper och att vi fortfarande är anpassade till det. Det är där vi känner oss hemma. Det är där vi mår bäst.

Var finns dessa naturliga sammanhang idag? Oklart. Det kan finnas spår av dem i yrkeskårer, skolor eller större arbetsplatser. Med internet och sociala media kan nätbaserade sociala gemenskaper uppstå kring specialintressen eller kanske kring en politisk blogg.

Men om vi tänker tillbaka till det gamla Sverige råder det ingen tvekan om var de här större gemenskaperna fanns. Alla människor på landsbygden identifierade sig nämligen med sin hemsocken. Socknarna var kyrkliga landsbygdsförsamlingar som hade funnits sedan medeltiden och som fungerade som våra moderna kommuner med gemensam kyrka, skola och fattigvård. I mitten av socknen fanns kyrkan och kanske en kyrkby. Sedan fanns det en viss geografisk begränsning för hur stor socknen kunde vara eftersom människor utan allt för stora besvär skulle kunna ta sig fram och tillbaka till söndagens gudstjänst.

I ett känsloladdat avsnitt i Vilhelm Mobergs Nybyggarna (tredje delen av utvandrarserien) går smålänningen Karl-Oskar in i en handelsbod i Center City i Minnesota som han hört ska öppnats av en utvandrad svensk. Oväntat blir besöket i handelsboden till ett möte med hans egen hembygd:

[Karl-Oskar] hade inte hunnit till mer än hälsningen, när den unge karlen bakom disken sade:

– Detta hära kan väl int va nåen annen än Kal Oska i Korpamoen?

Om handelsbodens tak hade ramlat ned över den inträdande kunden hade han inte blivit mer överrumplad. Den nya handlanden nyttjade inte bara hans hemorts mål, utan nämnde honom också vid det namn han alltid haft i dagligt tal i hemsocknen.

– Du har rätt! Men hur i all världens tider…?
– Dä här ä Klas Albert Persson ifrå Ljuder. Far min va körkevärd i Åkerby.
– Ä dä körkvärdens yngste pojk…?
– Dä stämmer.

Bonden Karl-Oskar och kyrkvärdssonen Klas Albert identifierar omedelbart varandra trots att många år har gått sedan Karl-Oskar utvandrade och trots att Klas Albert alltså var ett barn när Karl-Oskar lämnade Sverige. Karl-Oskar bjuder hem sin landsman till sitt nybygge, och Vilhelm Moberg beskriver mästerligt hur Kristina inte kan få nog av att höra hur allt är där hemma:

Och på söndagen kom Klas Albert och blev mottagen som den käraste gäst de någonsin hade släppt in genom dörren. Kristina var i stor förväntan och hon började genast utfråga honom om deras gemensamma hemort. Hon tog honom i förhör om människor hon ville efterspörja, timme efter timme satt hon och förhörde sin gäst på hembygden. Nu hade kyrkvärdens son lämnat socknen redan för tre år sedan så nyheterna från tiden före var inte färska, men hans syskon skrev brev och höll honom underrättad om vad som hände i Ljuder. Det talades om Nordamerika i varje stuga och allt fler människor gjorde sig redo att utflytta. Kristina fick spörja mycket som hon inte visste, och så tyckte hon att det var märkligt att se ansiktet på en människa, som hade sett hemorten flera år efter henne själv.

Det här avsnittet ur Mobergs roman säger mycket om den roll som socknarna spelade i människors liv i 1800-talets Sverige. Fast vare sig Karl-Oskar eller Kristina haft någon som helst personlig relation till den betydligt yngre Klas Albert känner de direkt en stark samhörighetskänsla med honom. De kan också utbyta information om människor de känner gemensamt. Socknen är gemenskapen. Socknen är hemma.

Karta över Yxnerums socken i Östergötland:

Vilhelm Moberg berättar i sin romanserie om hur människor lämnar Sverige för att skapa sig ett bättre liv i Amerikas förenta stater. Men han berättar också om svensk gemenskap och hemmahörighet. Hela romanserien inleds med följande mening: Detta är en berättelse om några människor i Ljuder i Småland som utvandrade till Nordamerika. Och innan berättelsen kommer igång får vi först en mängd rent dokumentär information om ”Bygden de lämnade” och allra då först om ”Själva socknen”: Ljuder socken i Konga härad har en längd av två mil och en bredd av en halv mil. Jordmånen utgöres av svartmylla omväxlande med mo- och sandjord. Det finns endast smärre vattendrag, 2 åar och 4 mindre sjöar eller gölar. Sedan berättar Moberg vilka som bodde i socknen: Den 1 januari 1846 hade Ljuder 1946 invånare, 998 mankön och 927 kvinnokön. Sedan 1750 hade befolkningen i det närmaste tredubblats. Icke jordägande personer, undantagsfolk, dagsverkstorpare, backstugusittare, tjänstehjon, rotehjon och försvarslösa och personer utan stadig hemvist hade under samma tid så gott som femdubblats till antalet.

En socken var alltså inte större än att man kunde lära känna dess geografi och lära känna eller åtminstone identifiera flertalet människor som bodde där. Socknarna fungerade kanske därför som en naturlig hemvist av just den storleken som gällde för de stammar vi levde i under alla de tusentals år då vi formades som människor. Kanske var socknarna ett högst idealiskt livsrum för människan så länge hon inte hade möjlighet att röra på sig med bil eller tala med människor på andra sidan jorden med hjälp av telefon eller dator.

Och alla minns väl hur utvandrarserien slutar? Innan det allra sista brevet skrivs till Sverige ger Moberg oss en epilog där den gamle nybyggaren Charles O. Nelson sitter i sin lilla undantagsstuga och väntar på att dö medan barn och barnbarn lever vidare där utanför i det nya landet. Han ägnar sin tid åt att minnas. Och han gör det bland annat med hjälp av en karta över sin hemsocken Ljuder:

På sina ställen höll kartan nätt och jämt ihop, så hårt nyttjad var den. Därför hanterade han den mycket varligt, han var rädd att det skulle gå hål på pappret. Här hade han framför sig hela sin hemsocken med utritade gränser, från sjön Läen i norr till sjön Löften i söder. Över detta papper hade hans händer letat sig fram efter tecknen och utritningarna, hans pekfinger hade sökt de utstreckade vägar, som han en gång hade gått, det hade hittat till ställen som han var väl förtrogen med, till gårdars och byars välkända namn. Hans pekfinger hade stannat vid vägskäl, där han hade dansat, vid lövängar, där han hade firat gökotta, vid marker där han hade jagat och vid sjöar och bäckar där han hade fiskat. Han följde streck och linjer och slingor, han uppehåll sig vid rutor och ränder. Här fanns så mycket för honom att söka och efterspana. Hans finger stannade vid plats efter plats på kartan och minnena gjorde det sällskap: Här dröjde han vid sin barndom och ungdom.

Visst bestod våra förfäders liv av slit och nöd. Men det bestod också av samhörighet med medmänniskor och inte minst av kärlek till den fantastiska livsmiljö de hade turen att födas i. Hemsocknen blev för många svenskar den värld där denna samhörighet och denna kärlek kunde förverkligas.

Har du själv en relation till din eller kanske din släkts hemsocken? Skriv gärna i kommentarsfältet och berätta.

Richard Sörman