När framtidens historiker om tjugofem år blickar tillbaka på vår samtids hantering av covid-19 tror jag att de kommer att bli förbryllade över de stora åthävorna. De kommer att göra tabeller över hur många som dog av viruset och jämföra med hur många som skulle ha dött i alla fall och därav att förundras över hur mycket rabalder och ståhej vår tid ägnade åt en sjukdom som trots allt medförde en ganska modest ökning av bakgrundsdödligheten.

Jag har gjort en sådan tabell som jag hade tänkt att lägga i en flaskpost och skicka iväg som lite starthjälp till framtidens historiker. Jag har hämtat befolkningsstatistik härifrån. Sedan har jag antagit att ungefär en procent av befolkningen dör per år vilket stämmer ungefär (om framtidens historiker vill räkna mer exakt skickar jag med en relevant länk här).

På den grunden kan man räkna ut som normalt dog i olika länder under en tillhöftad coronaperiod från den första februari 2020 fram till den 24 april och jämföra med det totala antalet coronadöda per den 24 april i de olika länderna. Det finns förstås felkällor. Till exempel vet man inte idag efter vilka principer människor som dör med allmänna lungproblem klassificeras. Osäkra fall kanske inte klassificeras som coronadöda men även motsatsen är möjlig. I USA har det tydligen sedan någon månad bestämts att alla dödsfall som skulle kunna vara covid-19 också ska registreras som orsakade av viruset. Det skulle tala för att antalet coronadöda är överdrivet. Men procedurerna kan vara annorlunda i andra länder.

A Land	B Befolkning (miljoner)	C Antal normaldöda 1 feb – 24  april (tusen)	D Antal coronadöda per 24 april (tusen)	E D/C*100 (procent)
Spanien	47	108	23	22
Italien	61	140	26	19
Frankrike	65	150	22	15
Sverige	10	23	2	9
USA	327	753	52	7
Tyskland	83	191	6	3
Finland	6	14	0,2	1
Sydkorea	51	117	0,24	0,2
Singapore	6	14	0,012	0,09
HongKong	7	16	0,004	0,02

Antalet dödsfall har alltså i Spanien under den här perioden ökat med 22 procent på grund av pandemin. (Den värsta dagen var överdödligheten närmare 75 procent.) Eftersom antalet coronadödslar tydligt har toppat i Spanien (se bilden) kommer den coronaberoende överdödligheten att gå ner och på helårsbasis bara att ligga på en bråkdel av de 22 procenten – om det inte, som vissa befarar, kommer en elak eftervåg och skördar ytterligare människoliv.

Jag kan förstå att folk i hårt drabbade länder som Spanien, Italien och Frankrike bekymrar sig. Men om det inte varit så mycket larm och uppståndelse undrar jag om finnar och tyskar ens hade märkt något. Sverige och USA är kanske mellanfall.

Det är förstås bra att asiatiska forskare snabbt – om inte Kina mörkade viruset i några veckor – upptäckte att en ny sorts virus med okända egenskaper hade uppstått. Beslutsamt och effektivt och utan synbar panik ordnade de asiatiska länderna upp situationen med respektive folks engagerade medverkan. Det har inte behövts några nedstängningar, folk tar på sig ansiktsmaskerna och åker till jobbet och går i affärer.

Men i västerlandet råder en statsunderstödd och mediaburen panik som tycks sakna proportioner till sjukdomens trots allt, om man jämför med vad mänskligheten tidigare fått utstå, spanska sjukan till exempel, beskedliga hotfullhet. Jag skulle vilja fråga framtidens historiker, liksom jag frågar mig själv idag här och nu, hur det här ska förklaras. Vad eller vem är det som driver denna förskräckelse?

Jag ska inte sticka under stol med att jag också är förskräckt. Jag sitter i självpåtagen karantän, aktar mig för mänskligt umgänge och spritar händerna så fort jag kommer åt. Ändå undrar jag varför det inte tycks finnas något annat i världen än just detta. Se vad det skrivs om på den här bloggen, till exempel. Tidningarna har inga andra nyheter. Allt sådant där som bekymrade oss förr i tiden, alltså fram till sistlidna sportlov, som invandringen, gängvåldet och stöket i skolorna verkar ha försvunnit. Nu finns bara coronat.

Jag undrar om det inte beror på att vi blivit ömtåligare människor än för kanske femtio år sedan. Och skillnaden från tidigare är att överheten bejakar människornas ängslan. Medierna uppmuntrar ömtåligheten genom att göra snyftreportage om drabbade människor. Igår såg jag ett inslag i ett av statstelevisionens nyhetsprogram där en sjuksköterskas i Gävleborg fick gråta ut under flera minuter under journalistens hulkande deltagande för att hon kanske inte skulle få så lång sommarsemester i år. Hon ville ju vara med barnen!

Jag är inte medveten om att det tidigare i historien funnits något samhälle där människorna stimulerats av överheten och media att utvecklas till sådana prinsessor på ärten och där de med sådan tillfredsställelse kunnat ge efter för sina böjelser. De tycks älska att demonstrera sin förtrytelse över hur kränkta de blir av tillvarons alla tjyvknep.

Jag undrar hur vår tids människor hade klarat andra världskriget. Jag ser i andanom en ung växeltelefonist som gråter ut i BBC för att hon inte kan få semester under blitzen mot London när Hitlers bombplan anfaller och de flyende soldaterna från Dunkirk ska återställas i stridbart skick eller en ung man som förklarar att han inte tänker delta i kriget eftersom han inte känner för det.