BITTE ASSARMO: Ska kvinnorna stoppa pandemin och frälsa världen?

Glöm vetenskap och vaccin. Det är kvinnorna som ska stoppa coronaviruset och frälsa världen. Det är budskapet från bland andra CNN och USA Today, som i flera TV-inslag och artiklar på senare tid hyllat de kvinnliga ledarna runt om i världen.

Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern lyfts fram som en av de stora förebilderna. Endast 17 personer av landets knappa 5 miljoner invånare har hittills dött av corona. Att Australien, med nära 25 miljoner invånare och 78 döda, har ett i stort sett lika positivt facit utelämnas helt. Scott Morrison är ju inte kvinna. Och det är just det kvinnliga som är nyckelordet här. Ungefär som om det är könet som avgör om en ledare är kompetent eller ej – och ungefär som om man redan nu skulle kunna avgöra att de länder som hittills lyckats hålla epidemin under kontroll kommer att kunna fortsätta göra det.

Sanningen är förstås att det är en ren slump att flera av de länder som hittills lyckats mota viruset i grind har kvinnliga ledare. Dessutom vet vi alldeles för lite om viruset för att alls kunna säga om de kvinnliga ledarnas åtgärder överhuvudtaget kommer att visa sig hjälpa över tid. För om det är en sak som forskare och epidemiologer runt om i världen tycks vara eniga om är det just detta: Det är omöjligt att redan idag säga hur hårt coronaviruset kommer att slå mot världens samlade befolkningar. Först om något år, eller om ännu längre tid, kommer vi att ha ett facit.

Varför gör då CNN och andra så stor sak av de kvinnliga ledarna? Helt enkelt för att det är trendigt att hylla kvinnor just för att de är kvinnor. Vi ser liknande tendenser även här hemma, som exempelvis en helt onyanserad hyllningstext till Hillary Clinton på ledarsidan i Dagens Nyheter i början av mars. Kvinnor som prisas för att de är kvinnor, oavsett vad de har för övriga egenskaper eller hur de agerar. Kvinnor kan, liksom.

Och visst är det så. Kvinnor kan. Finns det egentligen någon idag, i våra västerländska samhällen, som tvivlar på den saken? Men det faktum att kvinnor kan innebär inte att de alltid kan, eller att de kan allt. Det innebär heller inte att män inte kan.

För många – framför allt för liberalfeministiska män – tycks det vara omöjligt att hålla de här enkla sakerna i huvudet samtidigt. Jag upplevde lite av det där märkliga fenomenet när jag en gång kritiserade svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén för att hon varit otydlig mot de troende om sin syn på Jesus kontra Mohammed. Det fanns ingen hejd på alla fula tillmälen jag fick ta emot av fina, liberala män. Jag var en reaktionär kvinnohatare som kritiserade Antje (de benämnde henne oftast med enbart förnamn, som om hon varit en personlig vän) eftersom jag inte stod ut med framgångsrika kvinnor – hur hade jag mage?

Att en kvinna som tagit sig så högt upp på karriärstegen att hon väljs till ärkebiskop för landets största samfund är både stark och driven, och absolut inte behöver beskydd från ett gäng jolmliberala karlar, kunde de inte för sitt liv förstå.

Så vem i sällskapet är det som har svårt med framgångsrika kvinnor, egentligen? Den som inser att kvinnor är fullt kapabla att stå på egna ben och ta ansvar för sig själva – eller den som tror att kvinnor måste ha beskydd av män jämt och ständigt?

Det får mig faktiskt att fundera över om de män som ägnar tid och kraft åt att hylla kvinnor enbart för deras kön i grund och botten själva har en taskig kvinnosyn som de på något sätt vill be om ursäkt för. Tanken skrämmer mig lite – inte minst för att jag tror att det kan ligga något i den. Men jag tröstar mig med att det fortfarande finns både män och kvinnor som bedömer människor utifrån andra kriterier än just könstillhörigheten, och att de fortfarande (förhoppningsvis) är i majoritet.

Bitte Assarmo