RICHARD SÖRMAN: Den svenska landsbygden är ingen nationalistisk ”konstruktion”

IDÉ OCH KULTUR Ibland kan man höra att det här med Sverige och svenskhet är en ”berättelse” eller en ”konstruktion”. Det heter att vi drömmer oss bort till en sörgårdsidyll som aldrig har funnits. Inget kunde vara mer fel. Allt har funnits. 90 000 blåa sjöar, 1 400 000 hektar blommande ängsmark (i början av 1800-talet), 25 000 rödmålade soldattorp och 3 700 vita kyrkor är ingen nationalistisk konstruktion. 1890 bodde 80 procent av Sveriges befolkning på en landsbygd där natur och kultur gemensamt skapade en enastående livsmiljö som i en tillvaro av slit och elände kunde skänka glädje och tröst.

Häromdagen skrev Bitte Assarmo en viktig text här på Det Goda Samhället om hur även tidigare generationer svenskar kunde uppskatta naturens och landsbygdens skönhet. Livet i det gamla bonde-Sverige var inte bara slit och fattigdom, det var också fridfullhet och tacksamhet:

Idag vill oikofoberna – de människor som nedvärderar sin egen kultur och hyllar andras – gärna ha det till att den här idyllen aldrig har funnits. Att människor i min mammas och pappas, och deras föräldrars, generation aldrig riktigt uppfattade sina hemman, sina lantbruk, sina ljusa sommarkvällar i trädgården så som vi gör idag. Att det hårda arbetet förtog solnedgångens skönhet, den ljuva känslan av daggigt gräs under fötterna och doften av den nyskördade dillen.

Vad diskussionen handlar om är kanske bilden av det gamla bonde-Sverige som en ”sörgårdsidyll”. Har människor någonsin levt i små röda stugor i en grönskande natur? Har kyrkklockor ringt till gudstjänst från vitmålade kyrktorn? Har fridsamma mjölkkor betat mellan gårdarna på blomstrande betesmarker? Svaret är ja! ja! ja! ja! Precis så har det varit. Visst kunde människor lida av fattigdom, psykisk ohälsa och missbruk. Visst var hygienen bristfällig och många sjukdomar potentiellt livsfarliga. Men så var det överallt i världen. Det var inte unikt för Sverige. Det var som var unikt för Sverige var vår svenska natur och vår svenska kultur och det samspel som fanns mellan de båda.

Det finns en tendens inom vissa intellektuella kretsar att betrakta tillvaron med hjälp av ”konstruktioner” och ”berättelser”. Alla identiteter, alla skillnader, alla historiska sammanhang blir något som vi konstruerar i efterhand för att skapa ett ”narrativ” som främjar våra egna intressen. Ibland kan det ligga något i detta, men det är sällan hela sanningen. Idén om svenskheten och den svenska sörgårdsidyllen sägs ofta ha konstruerats under nationalromantiken och under intryck av folkkära konstnärer och författare som Carl Larsson, Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren. Svenskarna skulle alltså ha konstruerat en bild av en tillvaro som aldrig har funnits, eller som åtminstone inte har funnits på det sättet: en ljus och öppen landsbygd med röda stugor, blåa sjöar och gröna ängar. Men är detta verkligen en felaktig bild? Absolut inte. Bilden är hur sann som helt. Sverige var ingenting annat än en ljus och öppen landsbygd bland blåa sjöar och gröna ängar.

Låt oss se till konkreta fakta. För 130 år sedan, 1890, bodde 80 procent av Sveriges befolkning på landet. Urbaniseringen hade redan kommit igång, men ända fram till 1930 bodde det fler människor på landsbygden än i våra tätorter. Och hur såg det då ut på landsbygden? Ja ungefär som det gör på de där gamla skolplanscherna eller sommarbonaderna som framställer en hel bygd där några människor arbetar med att ta in hö, några andra tar sig fram på en grusväg med häst och vagn, där en vit kyrka lyser i bakgrunden kring lummiga träd och där det i fjärran framträder några blåa sjöar bland gröna skogar. Gick man ut en vacker dag när solen sken och människor arbetade med slåttern var det faktiskt så det såg ut.

Hur kan jag påstå det? Ja Sverige har exempelvis cirka 3700 kyrkobyggnader. Det stora flertalet av dessa är vita och de står alla geografiskt jämt fördelade ute i landet, minst en i varje socken. I alla dessa kyrkor var det samma lutheranska tro som predikades, samma högtider som firades, samma psalmer som sjöngs. Det här är ingen efterhandskonstruktion om ett homogent Sverige som aldrig har funnits. Det är en historisk verklighet. Kyrkorna står dessutom kvar i sina vackra och grönskande miljöer. Många ser nästan bortglömda ut, men förr i tiden stod de mitt i byn.

Det finns 96 000 sjöar i Sverige med en yta större än en hektar. De utgör enligt uppgift nio procent av landets yta (det låter lite…?). 30 000 olika sjönamn har svenskarna hittat på åt sina sjöar. De flesta barn hade precis som Emil i Lönneberga tillgång till någon närliggande sjö som de kunde gå och bada i på sommaren.

Och de gröna skogarna då? De finns naturligtvis. Vi har mer skog nu än för hundra år sedan, men det fanns gott om skog då med. Och precis som i sagorna kan man plocka blåbär i svenska skogar. Sjutton procent av Sveriges yta täcks av blåbärsris. Sjutton procent! Mors lilla Olle och Putte i blåbärsskogen har funnits på riktigt.

Ibland nämner man vår kärlek till den svenska skärgården som något som skapats av August Strindberg eller kanske av Evert Taube. Men jag tror inte det behövs någon Strindberg eller Taube för att få oss älska skärgården. Den enda anledningen till att den inte fanns i äldre svenskars medvetande var att de som bodde uppe på land inte besökte den. Men den fanns där för dem som bodde i den. Det finns 24 000 öar, holmar och skär i Stockholms skärgård. Det är ingen myt. Och precis som på 1870-talet då Strindberg skrev Hemsöborna kan man i skärgården även idag se havsörn, gråsäl, havstrut, ejder och skräntärnor och mycket mer. Det är ingen myt.

Och hur var det med de små röda stugorna? Vi kan ta ett exempel. Vilhelm Moberg föddes och växte upp i ett soldattorp, och hans första roman, Raskens, handlar om en indelt soldat. Det han beskriver är ingen fantasi. Det har funnits mellan 20 000 och 30 000 soldattorp i Sverige. På Wikipedia beskrivs det kärnfullt hur torpen såg ut och hur soldaterna levde med sina familjer: Utförande och standard motsvarade oftast den knuttimrade enkelstugan, alltså ett litet trähus bestående av förstuga, ”storstuga” med kokställe (vardagsrum och kök i ett) och kammare. Vidare ingick även fähus, lada, förråd och dass samt en liten åker (några tunnland) med ett ängsområde som skulle ge omkring två lass hö. Små stugor med en lada, en åker och en äng alltså. Det här är inte någon litterär konstruktion. Det var den värld våra släktingar på 1700- och 1800-talen levde i.

Men hur var det med djuren då? Fanns det verkligen kor och hästar överallt på landsbygden förr i tiden? Idag har vi 337 000 mjölkkor i Sverige. 1930 hade vi två miljoner. Och de stod inte inomhus på några få stordriftsjordbruk utan betade utomhus i hagar och utmarker hos Sveriges alla småbrukare. 2016 fanns det 355 000 hästar i Sverige. 1917 fanns det 701 000. Det var hästar som användes för transporter och arbete. Det fanns kor och hästar överallt. Och de gick utomhus hela sommarhalvåret och höll landskapet öppet.

Ja vi svenskar trivs ju som bekant bäst i öppna landskap. Vi hade som sagt mindre skog förr i tiden eftersom landsbygden var full av små täppor, åkerlappar och ”lyckor” som nu planterats igen med granskog. Överallt där vi ser torpgrunder får vi föreställa oss ett litet hus med en liten äng och en täppa, kanske någon ko eller getter. Det fanns också betydligt mer av fritt grönskande ängar fulla av blommor och örter.

Enligt siffror jag kunnat hitta har vi idag mindre än 8 000 hektar riktig ängsmark kvar, medan vi i slutet av 1800-talet hade 1 400 000 hektar. Äng är här inte detsamma som betesmark. Äng ska förstås som ”slåtteräng”, det vill säga som ett stycke mark som aldrig plöjs eller betas av och där gräs och örter får växa fritt för att slås till hö en gång om året. Betesmark finns det mer av idag. Där har vi fortfarande 440 000 hektar. Men det speciella med slåtterängen var att den var så artrik. Blommor kunde växa fritt utan att skuggas av buskar och trän, och dessutom utan att trampas ned eller ätas upp av betande djur. Artrikedomen gjorde att även fjärilar och insekter lockades dit vilket i sin tur var fördelaktig för fågellivet. Vi hade alltså en betydligt större artrikedom i det mer öppna landskap vi hade för hundra år sedan än vi har med dagens enahanda storjordbruk och planterade granskogar.

Och så där skulle man kunna fortsätta. Allt det där gamla som vi så gärna drömmer oss tillbaka har funnits på riktigt. Visst kunde livet på många sätt vara hårt och brutalt. Men det var det överallt i världen. Och det hindrar inte att den bild vi har av ett äldre Sverige där människor lever på landet i fridfulla och ibland undersköna miljöer är en sann bild. Många förstod att uppskatta landskapets skönhet, men de som inte gjorde det påverkades antagligen av miljön ändå.

Se gärna den film på Youtube (05.00 in i klippet) där Vilhelm Moberg träffar sina gamla skolkamrater i sin hemsocken Algutsboda och talar om hur han aldrig tänkte på när han var pojke att det var så vackert där hemma. Då märkte jag aldrig att det var så vackert, att det var så grant. Det tänkte man inte på för det var ju självklart, det hade man omkring sig, det var ju inget märkvärdigt med det, säger Moberg. Men även om han inte tänkte på det fanns den där i alla fall: den ibland nästan sagolika skönheten, lusten, fägringen. Och alla som betvivlar att människor i äldre tider påverkades av naturen och sommaren och fägringen och lusten kan väl mumla texten på ”Den blomstertid nu kommer” en gång till och verkligen lyssna på orden. Det är en svensk sommarpsalm som handlar om vår svenska natur och den glädje vi får av den. Må den glädjen leva så länge det finns en människa som kallar sig svensk.

Richard Sörman