Många svenskar är positivt inställda till ökad centralstyrning, till exempel i FN:s regi, något som Patrik Engellau uppmärksammade i den här krönikan. Jag har svårt att tro att svenska folket plötsligt börjat gilla diktatur, för i grunden är vi nog lika frihetsälskande som vi alltid har varit. Men när våra folkvalda ledare (från höger till vänster) beter sig som okunniga amatörer, utan förmåga att ta itu med helt vanliga samhällsproblem – det må gälla gränskontroll, skogsbränder, kriminalitet, sjukvård, skolgång, folkbokföring, kontroll av bidragsfusk eller vad som helst – sprids en känsla av vanmakt och i förlängningen en längtan efter ”professionalism”. Demokrati i all ära, men om demokratin enbart låter oss välja mellan ett begränsat antal självupptagna medelmåttor som Stefan Löfven, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt eller Gustav Fridolin, kanske upplyst despoti är att föredra.

FN brukar marknadsföra sig som just en upplyst organisation, genomsyrad av kunskap och där varje FN-organ styrs välutbildade proffs, utan andra ambitioner än att identifiera problem och lösa dem på bäst tänkbara sätt. Visst låter det som något annat än den klantiga regeringen Löfven? Alla som någon gång tänkt i dom banorna borde läsa boken ”Mr Chance” av Niklas Ekdal och Inga-Britt Ahlenius.

Boken kanske inte är hundraprocentigt objektiv, då den å ena sidan tecknar ett idolporträtt av Inga-Britt Ahlenius (under åren 2005 – 2010 chef för FN:s internrevision OIOS och nummer tre i FN-hierarkin) och å andra sidan levererar en svidande vidräkning med dåvarande generalsekreterare Ban Ki-Moon (2007 – 2016). Framför sig ser man två mycket mäktiga personer som ömsesidigt avskyr varandra (se bilden). Utöver det ger boken en roande och trovärdig inblick i hur snacket går i FN-skrapan, vad som krävs för att nå maktpositioner och vilket oändligt avstånd som utsträcker sig mellan generalsekreterarens ord och det vi kallar verkligheten.

Titeln är lånad från filmen ”Välkommen Mr Chance” från 1979 med Peter Sellers i huvudrollen. Storyn handlar om en man som vandrar raka vägen från en bakgård i slummen, till maktens innersta krets, utan andra kvalifikationer än en bottenlös naivitet.

Att Ban Ki-Moon kunde komma ifråga som ledare för FN beror på flera faktorer:

– Det var dags för en generalsekreterare från Asien.
– Sydkorea har varit en ”success story” – ett litet krigshärjat land som med FN:s hjälp rest sig ur fattigdom och fått superekonomi.
– Kina skulle inte acceptera någon från Japan eller Indien.
– USA ville ha en ”svag” kandidat, efter en alltför självständig Kofi Annan.
– Ban Ki-Moon hade som utrikesminister stöttat USA:s invasion av Irak.
– Märkligt nog var det inte särskilt många som var intresserade av posten som generalsekreterare.

En faktor som man enligt Inga-Britt Ahlenius bortsåg från, var att Ban Ki-Moon helt saknade personlig kapacitet att leda en världsorganisation. Likt filmens Mr Chance vandrar han raka vägen till toppen, utan att ha en aning om vad han förväntades göra. Eller ens se det som ett problem. Så här skriver hon i sin dagbok:

När generalsekreteraren återvänder till New York kretsar hans vittnesmål alltid kring honom själv. Som att lyssna på en sjätteklassare efter första skolresan.

På ett annat ställe skriver hon:

Generalsekreteraren reser ständigt runt världen för att kassera in hedersbetygelser och doktorshattar. Han dyker upp där världens massmedier riktar sökarljuset, men förmår varken att utföra sin huvuduppgift – att leda sekretariatet i New York – eller att utnyttja den unika plattformen för att få moraliskt och politiskt genomslag.

Ban Ki-Moon var den sortens ledare som ville ge högsta prioritet åt allt, utan att lägga fokus på något. Den fråga han ändå hoppades skulle lyfta honom själv och FN till stjärnstatus var klimatet. Samma år som han tillträdde utdelades Nobels fredspris till Al Gore, vars film ”En obekväm sanning” just då åtnjöt högsta vetenskapliga status, och FN:s klimatpanel IPPC.

Förväntningarna var högt uppskruvade inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009. Stämningen beskrivs som närmast apokalyptisk. De mest långtgående prognoserna talade om temperaturökningar upp mot 6,4 grader till nästa sekelskifte. ”Vi är på Titanic, och sjunker snabbt”, sammanfattade den danska miljöministern Connie Hedegaard.

Afrikanska regenter, som tidigare aldrig visat någon omtanke om miljön, blev plötsligt klimataktivister och menade att i-världens klimatavtryck var katastrofalt och motiverade ett kraftigt ökat bistånd.

Särskilt tongivande var Maldivernas president Mohammed Rasheed, som gjorde en stor affär av att hans land skulle bli det första att uppslukas av havet, trots att ingen lyckats uppmäta någon havsnivåhöjning på just Maldiverna.

Miljörörelsen drog sitt strå till stacken. Jordens Vänner anklagar de rika länderna för att döma miljoner av världens fattiga till ”hunger, lidande och död” och Svenska Greenpeace konstaterar lakoniskt att 19 december 2009 riskerar att gå till historien som dagen då miljoner människors dödsdom skrevs under. Man känner igen tongångarna från det som senare skulle bli ”Greta-rörelsen”.

För Ki-Moon personligen blev mötet en besvikelse. Han utgjorde en blek figur och knappt någon lade märke till honom. Istället klev Barack Obama in på scenen och framstod som konferensens ledare. Konferensen som helhet blev också ett fiasko. Trots den domedagsstämning som piskats upp kunde världens nationer knappt enas om någonting alls, och som sista spiken i kistan briserade ”Climategate”. En läcka från universitetet i East Anglia avslöjade att vetenskapliga data som tonade ner klimathotet hade undanhållits, samtidigt som andra forskarrön ”skruvats upp” till förmån för klimatalarmismen. Ingen ansvarig kunde bindas vid manipulationerna, men kort efter Köpenhamnsmötet lämnade FN:s klimatchef Yvo de Boer sin post.

Ban Ki-Moon tycks i alla fall ha älskat att resa runt världen och läsa upp välformulerade deklarationer från sin stab av duktiga talskrivare. Även om inte så många lyssnade var han nöjd med att hamna i mitten på varje gruppfoto. Eller som Carl Bildt lär ha uttryckt det: ”Han gör i varje fall ingen skada”.