Kanske har det alltid varit så men i vår tid är det uppenbart att det cirkulerar en massa ord av oklar betydelse. Populism är ett sådant ord och polarisering är ett annat. Eftersom jag kan förklara allting har jag redan förklarat populism och ska idag förklara vad polarisering är och hur det ser ut när det uppträder inför våra häpna ögon.

Förr i tiden – vilket betyder för mer än femtio år sedan – var Sverige ett homogent land. Utlänningar tyckte att alla svenskar såg likadana ut och att alla svenska flickor var blondiner (och därtill lösaktiga). Men homogenitetens djupaste innebörd var inte svenskarnas utseende utan deras mentalitet och tankevanor.

Alla tänkte likadant, nämligen som en sorts skötsamma medelklassare. Det fanns inget trasproletariat av potentiellt kriminella avvikare. Det fanns visserligen folk som levde i armod men de var lika omsorgsfullt städade som vilket herrgårdsägare som helst. Läs till exempel Bitte Assarmos berättelse om sin utfattiga ensamstående farmor.

Ej heller fanns någon särskilt prålig överklass utom kanske i Skåne. Det märkvärdiga var att den överklass som fanns satte en ära i att undvika att glänsa och fjädra sig. Den drevs i stället liksom Bittes farmor av medelklassiga böjelser såsom pliktkänsla, flit, ordningssamhet och ansvar.

Låt mig göra tre observationer med anledning av detta på det hela taget mycket fördelaktiga mentala tillstånd. För det första är det klart att det blev snabb utveckling när industrikapitalismen kom med de rätta verktygen. Arbetsamheten och ansvarskänslan gjorde Sverige till ett av de snabbast växande länderna. För det andra var svensken godtrogen och lättlurad. Han hade ju inte träffat andra människor än sina landsmän som var likadana och därför kunde tillmätas nästan oändlig tillit. Han kunde inte föreställa sig att det fanns folk med annat skaplynne. För det tredje kunde livet i Sverige framstå som tråkigt eftersom allt var så homogent och enhetligt. (När svenskarna efter andra världskriget började resa på charterresor söderut och fick uppleva andra mer färgstarka kulturer blev ordet ”osvensk” en komplimang; för övrigt var det nog detta svenska mentala särdrag som motiverade ambitionerna att göra landet mångkulturellt.)

Inom politiken medförde homogeniteten att alla partier hade ungefär samma ambitioner – ja, det förekom enstaka djupt splittrande undantag, löntagarfonderna till exempel – så borgerligheten kunde leva med att socialdemokraterna var statsbärande eftersom även socialdemokraterna tänkte som småborgare. Det kallades att vara gråsosse. Alla såg på Hylands hörna.

Denna på det hela taget välgörande homogenitet har nu förintats och polarisering inträtt. Det förekommer två olika tolkningar av vari polariseringen består, alltså vilka människor som befolkar vardera polen. (Jag måste göra våld på mig själv för att inte skämta om att det måste väl vara nordpolackerna och sydpolackerna.)

Den första förklaringen – som jag inte tror på, men jag kan ju ha fel – är att svenskarna befolkar den ena polen och invandrarna den andra. Jag håller med om att denna tolkning för varje dag kan kännas alltmer äkta, inte minst när man läst Kyösti Tarvainens befolkningsprognos, men värderingsmässigt har ingen av dessa poler någon intern enhetlighet (vilket förstås skulle inträffa i samma takt som invandrare blir synonymt med muslim).

Svenskarnas gamla homogenitet finns inte längre. Till exempel känner jag ingen gemenskap utan tvärtom djup avoghet mot unga, svenskfödda, kulturstödsfinansierade menskonstaktivister. Invandrarna är inte heller homogena. En del av dem kan jag känna mycket mer gemenskap med än jag gör med menskonstnärerna och de likaledes blonda och svenskfödda statsfinansierade klimataktivisterna, till exempel det kristna paret från Libanon som driver grillkiosken vid mitt jobb och vars världsuppfattning tycks påminna om Bittes farmors. Grillkioskparet har däremot inget gemensamt, vad jag kan uppfatta, med exempelvis Muslimska brödraskapet. Det finns inte mer homogenitet bland invandrarna än bland svenskarna.

Nej, tills vidare menar jag att polariseringens skiljelinje går annorstädes. Den går tvärs igenom både invandrare och svenskar. Den går för övrigt tvärs genom nästan allt. Det socialdemokratiska partiet är ett tydligt exempel på företeelser som klyvs av denna rågång.

Ur den svenska homogena gråsosse- och småborgarkulturen började någon gång under det senaste halvseklet ett nytt och helt motsatt idépaket att knoppas. Det handlade om något så fundamentalt som en ny människosyn. Enligt de gamla värderingarna hade envar huvudansvaret för att hantera sitt eget liv och dessutom kompetensen att klara av detta uppdrag så att andras omtanke och solidaritet endast behövde mobiliseras i nödfall. Enligt den nya människosynen är det tvärtom. I normalfallet anses människan enligt den nya människosynen svag och i behov av stöd från sociala myndigheter och annan överhet som definitionsmässigt vet bättre än den stackars medborgaren.

Den nya människosynen är grundbulten i det politiskt korrekta, PK-ideologin. Denna ideologi artikuleras av de samhälleliga intressenter som åtagit att på skattebetalarnas bekostnad försöka säkerställa ett gott och bekvämt liv åt alla, nämligen det framväxande politikerväldet och dess maktbas som består av den offentliga välfärdsapparatens tjänstemän.

Men de allierade gråsossarna och småborgarna är inte utdöda för det. De bildar tillsammans den medelklass som med sitt arbete och sina skatter finansierar PK-isterna och gör det möjligt för dessa att försöka förverkliga sina favoritprojekt, till exempel att inrätta mångkultur i Sverige, något som förstås förutsätter att PK-isterna lyckas utplåna den allierade medelklassens självförtroende och kärlek till sina egna värderingar och kultur.

En stor skillnad mellan de två polerna är att den ena, PK-isterna, har makten över staten och över den officiella ideologin. ”Ett samhälles härskande ideologi är den härskande klassens ideologi”, sa Karl Marx och det hade han rätt i. Den andra polen, medelklassarna, har inga tevekanaler eller andra kommunikationsorgan. Den är inte ens medveten om sig själv och sin egen position i samhället.

Den här nya skiljelinjen mellan PK-polen och medelklassarpolen går särskilt tydligt i dagen inom det socialdemokratiska partiet där gråsossiga medelklassarbetare tar avstånd från PK-ister såsom representanterna för det socialdemokratiska förbundet Tro och Solidaritet och alla andra socialdemokrater som helhjärtat engagerar sig för politiskt korrekta attityder.

Men samma vattendelare har uppstått i hela samhället, såväl inom de flesta andra partier som inom det civila samhället där den till och med kan söndra familjer. Vem har inte en syster eller en dotter eller rentav en fru som tycker tvärtom?