Det är vår i Uppsala, staden av evig ungdom. Av skräcken för den kinesiska febern märks inte mycket när man flanerar i Stadsträdgården. Här sitter glada människor överallt i klungor och pratar och skrattar, äter och dricker starka drycker. I media härskar döden, men här härskar livet. Vitsipporna lyser i gräset.

Kanske är dessa människor korkade och aningslösa? Kanske utsätter de andra för fara? Det är svårt att veta eftersom vi inte har så mycket kunskap om hur farlig den kinesiska febern egentligen är. Kanske kommer alla som är ute och njuter av solen att skämmas en dag? Kanske kommer de att ångra sig? Kanske inte. Kanske är det i stället alla dem som varnat om en ny digerdöd som kommer att få fel?

Etikdoktorn Ann Heberlein skriver på Twitter den 21 april att hon har en kuslig känsla av att vissa av digerdödsvarnarna vill att deras varningar ska besannas:

”Obehaglig misstanke: ett icke ringa antal hoppas på att hundratusentals människor dör i Covid 19 i Sverige, bara för att få rätt.”

Min egen inställning är den motsatta: jag söker efter goda nyheter. Jag vill inte att mina farhågor ska infrias. Jag vill att min rädsla ska visa sig obefogad. Men jag är beredd att lyssna även på dåliga nyheter. Det är avgörande är inte om nyheten är god eller dålig, utan om den är sann. Var är bevisen?

Under coronakrisen har människor visat stor medkänsla. Men vissa människors dåliga sidor har också kommit upp till ytan. Det finns en personlighetstyp som gillar att tillrättavisa andra, ja, till och med plåga och förödmjuka andra.

Denna personlighetstyp har i den kinesiska febern fått en anledning att hänga ut och tillrättavisa sina medmänniskor för att själv kunna känna sig duktig och rättfärdig.

Inte alla som tillrättavisar är sådana. Vissa är förstås omtänksamma på riktigt. Men jag tycker att man kan känna när någon tillrättavisar av omtanke och när någon gör det för att visa upp sin egen godhet och förödmjuka andra. Den senare typen hänger ut coronasyndarna på sociala medier för att få höra sig själv applåderas och offren buas ut.

Den 14 april twittrade Heberlein om hur vissa ser kinesfebern som ett tillfälle att få plåga och styra sina medmänniskor:

”Var kommer den här sjuka angiverimentaliteten ifrån? Var ni alltid såna och bara väntade på att få leva ut era stasifasoner? Eller har ni blivit galna av självvald karantän?”

Här i stadsträdgården i Uppsala är det som om kinesfebern redan dragit bort lika hastigt som den kom. Folk har vår, inte sjukdom, i sinnet. Om inget oerhört skulle hända, att febern plötsligt skulle slå till med ny och fruktansvärd kraft, tror jag att vi är på väg mot gladare dagar.

April är månaden då jorden öppnar sig och grönskan gror. Namnet kommer ju troligen av latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. April öppnar stängda vintersinnen och kanske kan vi under denna månad även få uppleva den början på öppningen av det coronastängda delarna av samhället.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)