MOHAMED OMAR: Bedjande händer – en gest lika västerländsk som österländsk

I ett tidigare inlägg (19/4) förmedlade jag en ny kunskap jag snappat upp på nätet: hur svensk gymnastik påverkat det som skulle bli indisk yoga. Jag föreslog att det kunde vara kul att paketera om den indiska yogan i svensk förpackning. Alltså ungefär samma styrke- och töjningsövningar, men i stället för indiskt fluff, kör man med svenskt fluff.

Man ger till exempel ställningarna svenska namn tagna från nordisk flora och fauna. Ställningen ”Tigern” kan få heta ”Lodjuret” och så vidare. Kanske kan man hitta namn i den nordisk mytologin? Man tränar och har roligt samtidigt som man lär sig mer om svensk kultur. Meditationen kan till exempel utgå från texter ur klassisk svensk litteratur.

Men hur gör man med den där typiska indiska hälsningsgesten? Den där man lägger ihop handflatorna framför bröstet och säger ”namaste”. Gesten förekommer i början och slutat av de flesta yogapass, liksom i flera ställningar. Skulle inte en ”namaste” bryta den svenska stämningen? Ja, ungefär som att servera raggmunk och fläsk med currysås. Varken svensken eller indiern skulle bli nöjd.

Gesten är indisk, förvisso, men inte bara indisk. Den förekommer i många kulturer. Och den är ju faktiskt vanlig även i västvärlden. Den förekommer i kyrkan. De som står runt altaret i katolska kyrkan och leder mässan håller händerna så nästan hela tiden. Även i svenska kyrkan har det förekommit – och förekommer fortfarande – att man sätter ihop sina handflator på detta sätt. Vid enskild bön är dock knäppta händer vanligast.

I västerländsk konst avbildas ofta heliga män och kvinnor i denna ställning – de har blicken höjd mot himlen och lägger ihop sina händer i bön. Svenska Heliga Birgitta har avbildats på detta sätt. I våra luciatåg håller Lucia, vinterhelgonet, sina händer så.

Det finns många sätt att använda gesten. Här tar jag upp två. Det första sättet är det som används i yoga, det kontemplativa sättet. Man håller ihop sina handflator under en längre tid. Man blickar mot himlen eller sluter sina ögon. Gesten uttrycker vördnad, ödmjukhet, stillhet. Det andra sättet är det emotiva sättet. Man slår ihop sina händer hastigt och tillfälligt för att uttrycka en känsla som förtjusning, stark vädjan, tacksamhet, glädje eller förtvivlan. Den kontemplativa gesten beskrivs bäst som att man ”lägger ihop” sina händer eller handflator, medan den emotiva gesten bäst beskrivs genom att man ”slår ihop” dem.

En fin skildring av den emotiva gesten finns i John Bauers teckning från 1912: ”Här är skönt och vackert, sade hon och slog ihop händerna”. Teckningen illustrerar Helena Nybloms saga ”Oskuldens vandring” om den lilla oskuldsfulla prinsessan Bellas vandring genom skogen. Flickan med blont lockigt hår och krona på huvudet (som en liten Lucia!) lyssnar till trädens sus. Hon är ensam, men inte rädd för mörkret runtomkring. ”Här är skönt och vackert, sa hon och slog ihop händerna”.

Exemplen i litteraturen är otaliga. Jag hittade detta i Anders Fryxells svenska historia:

Den stora massan af Sverges innevånare delade icke Kristinas stolthet, men så mycket mer hennes glädje öfver händelsen. Högtidligheterna vid regent-bytet försiggingo under stillhet, ordning och en tyst men allmän tillfredsställelse. Naturligtvis kunde denna sista känsla icke med oförställd öppenhjertighet yttras. Man hörde och såg likväl en och annan med sammanslagna händer och upplyftade blickar utropa: Gudi lof! nu hafva vi ändteligen fått oss en konung i landet!

Och i Frans Hedbergs Från gator och skär. Nya berättelser (1889) hittade jag detta stycke:

Och härmed räckte grefvinnan fram skjortan under ögonen på den storväxta kvinnan, som kastade en hastig blick på den och slog ihop händerna, i det hon med jämrande ton utropade:

– Åh, du min frälsare och förbarmare!

Men hur kom gesten att förknippas med helighet i västvärlden? Om man frågar vem som helst om de kan spela munk eller nunna eller helgon kommer han eller hon förmodligen att sätta ihop händerna på detta sätt och anlägga en from min. Alla känner till gesten och vad den hör hemma i för sammanhang.

Ett exempel är denna stillbild från YouTube ur Casinorevyns nummer ”Då tar vi tagelskjortan på” eller ”Munkvisan”.

På nätet hittade jag en teori om hur gesten blev en del av kyrkans symbolik: den kommer från det gamla Rom. Tillfångatagna soldater höll upp sina händer på detta sätt som en symbol för underkastelse. Det betydde ”Jag ger mig”. Och det är ju detta förhållande den bedjande har till sin gud: han är hennes herre med makt över liv och död.

Tittar man på medeltida konst kan man se att samma gest används av folk som betygar underdånighet inför en furste eller kung. Den används både i stående och knäböjande ställning. Att böja ett knä kallas ”genuflexion” och är en vanlig ställning i den katolska kyrkan än idag. Den används också ibland av chevalereska friare.

Englands härold eller ”vapenkonung” William Bruges (1375-1450) knäböjer inför drakdödaren Sankt Göran, nationens skyddshelgon:

Häromdagen frågade jag mina Facebookvänner vad de visste om de hoplagda handflatorna. Erik van der Heeg, en lärd man, menade att gesten kommer från frankerna:

Det är inget vi fått från romarna. Det är heller inget som kommer från Bibeln och Mellanöstern. Judar ber ju med armarna utsträckta och handflator vända uppåt. Sammanförda eller ihopknäppta händer kommer fr.a. från frankerna. Bland frankiska och andra västgermanska folk var det sedan gammalt ett tecken på underkastelse inför din (världsliga) herre; du knäpper ihop händerna eller för dem samman som vore du en slav och fjättrad med ett osynligt rep. Frankerna höll fast vid denna hedniska vana trots att de kristnats under Klodvig, år 496. Efter Karl den store spreds vanan ut över den västliga kristenheten efter 800-talet.

Erik van der Heeg fogade en bild till svar, en målning från 1500-talet som visar hur Klodvig döps av biskop Remigius. Klodvig håller ihop sina handflator över bröstet. Målningen är fin, men bevisar egentligen ingenting.

Klodvig (466-511) var en frankisk kung av merovingernas ätt. Enligt traditionen skedde dopet i katedralen i Reims julen den 25 december år 496. Klodvigs omvändelse anses vara avgörande för kristnandet av den germanska världen.

Kanske härstammar de hoplagda händerna från ett gemensamt indoeuropeiskt arv? De ursprungliga indoeuropéerna var folk som levde på stäppen norr om Svarta havet omkring 5000 år f.Kr. När de tämjt hästen, uppfunnit hjulet och byggt dugliga stridsvagnar började de sina erövringståg och spred sig västerut över hela Europa och österut till Indien.

I boken Källan på botten av tidens brunn. Indoeuropeiska rötter till fornnordisk religion (2018), som jag skrivit om här, vill Anders Kaliff, professor i arkeologi i Uppsala, visa att indoeuropéernas religiösa myter och ritualer har ett gemensamt ursprung:

På motsvarande sätt som de indoeuropeiska språken uppvisar många uppenbara likheter, gäller det likaså för grundläggande drag i religionen.

Det här är ingen ny tanke. Likheterna mellan olika indoeuropeiska religioner har varit kände länge men är svårare att bevisa än de språkliga likheterna. I Viktor Rydbergs Undersökningar i germanisk mythologi, som publicerades i två band 1886 och 1889 jämför han bland annat den indiske eldguden Agni med Heimdall i den nordiska mytologin.

Det kan vara så att denna ”helgongest” är något både vi européer och indier ärvt från våra förfäder urindoeuropéerna. Men det kan också vara så att den helt enkelt är ett uttryck för ett universellt mänskligt kroppsspråk och därför återfinns i alla mänskliga kulturer.

Avslutningsvis vill jag visa denna teckning av tysken Albrecht Dürer (1471-1528). Den kallas ”Bedjande händer”, men ibland också ”Studie över en apostels händer”.

De bedjande händerna, de hoplagda handflatorna framför bröstet, som en symbol för kontemplation eller bön, är alltså inget främmande för västerländsk kultur.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar