Folkhälsomyndigheten baserar sin, vid internationell jämförelse, ”mjuka” strategi mot coronasmittan på några grundläggande observationer av den svenska folksjälen. En av dessa observationer handlar om den höga tillit som finns bland medborgarna, både visavi varandra och visavi politiker, men främst kanske gentemot myndigheter. Kanske är det så att Axel Oxenstiernas – se bilden – framgångsrika implementering av de raka befälslinjernas samhällsorganisation för evigt gjorde svenskarna till ett av de lydigaste folken i världen. Överheten behöver ej dra till med lagstiftning. Det räcker med rekommendationer, som man i det längsta inte vill skärpa. Men till slut ser sig ändå Löfven och Damberg tvingade att döpa om rekommendationerna till ”regler som skall följas”. De hotar med polisiära åtgärder mot de restaurang- och kaféägare som inte håller föreskrivet avstånd mellan huvudena på kunder som i upprymd samvaro firar våren på Stockholms gatuserveringar.

Dessa olydiga och omdömeslösa personer synes vara en minoritet, men medie- och politikeretablissemanget gisslar dem. Förutom kaféfolket i Stockholm finns det en grupp till, företrädesvis också stockholmare, som media gillar att peka finger åt, nämligen folk som i likhet med undertecknad gilla att åka skidor i Åre och bedriva orgiastisk afterski.

Den stora majoriteten i landet iakttar något som bäst kan beskrivas som kadaverdisciplin. Ett intressant exempel på detta är hur främst stockholmare minskade sina påskresor till Gotland med 90 procent. Kadaverdisciplin har dock ett janusansikte.

Ena sidan, uppsidan i just detta fall, är naturligtvis att den gotländska sjukvården inte riskerade att invaderas av coronasjuka med vårdbehov som aldrig skulle kunna tillgodoses. Men det finns också nackdelar med kadaverdisciplin, till exempel att människor reflexmässigt tycks ha stor tilltro till toppolitiker och makthavare på myndigheter bara för att dessa har ett ämbete och utnämnts till de ytterst ”ansvariga” inom sina områden.

Frågan om vad detta ansvar egentligen innebär och hur det skall utkrävas (annat än i allmänna val) kan inte ens statsvetarprofessorer tydligt besvara. Stefan Löfven är kanske den svenska toppolitiker som oftare än någon annan betonat hur viktigt det är att ”alla” tar ansvar: ”Ingen kommer att undgå ansvar”. Men som Mohamed Omar nyligen skrev är Löfven en av de sista som borde hålla föreläsningar för andra om vikten att ta ansvar. På Medborgarplatsen ropade han år 2015 att ”mitt Europa bygger inga murar”. Några veckor senare, när tusentals migranter vällde in över gränserna, ville han stänga Öresundsbron, som ett litet substitut för murbygget.

Hösten 2019 skakades Löfven groggy av Mats Knutsons frågor om gängkriminaliteten och levererade ett svar som redan är en klassiker i den svenska politiska historien: ”Vi såg det inte komma”.

De högsta myndighetscheferna utses av regeringen. Folkhälsomyndighetens två toppar Carlson och Tegnell utsågs i och för sig inte av den rödgröna regeringen utan av regeringen Reinfeldt. Min gissning är dock att detta knappast har någon avgörande betydelse då dessa regeringar inte kommunicerat några avgörande skillnader i synsätt på folkhälsofrågorna. PK-istiska grundvärderingar oavsett regering har styrt prioriteringen av arbetsuppgifter för myndigheten. Omsorgen om HBTQ-personers och migrantbarns själsliv och välbefinnande ligger i topp och beredskapsfrågor, pandemier och smittskydd i botten. Carlson var också själv utredare vid bildandet av Folkhälsomyndigheten år 2014 då ”folkhälsan” blev överordnad smittskyddet.

Löfven är inte ensam om att inte se saker komma. Statsepidemiologen Tegnell såg coronan komma, men förklarade att den inte skulle komma hit. Han lutade sig mot WHO som felaktigt bedömde att smittan knappast skulle nå Europa. WHO bagatelliserade samtidigt att mängder av kineser återvände till Italien efter sitt nyårsfirande.

Tegnell sade också att coronan inte var så smittsam utan liknade en vanlig influensa. Tjugotvå forskare på området hade publicerade nyligen en debattartikel i Dagens Nyheter där de går till skarp attack mot Folkhälsomyndigheten som vid åtminstone fyra tillfällen bagatelliserat coronaspridningen i Sverige.

Folkhälsomyndigheten är alltså en av de myndigheter som svenskarna har högt förtroende för. Statsepidemiolog Tegnell tyckts i sin tur ha förtroende för supermyndigheten på området, WHO.

Jag baserar min uppfattning om det svenska folkets höga grad av disciplinering på samtal med ett antal nära vänner vilka samtliga i de flesta andra avseenden har gott omdöme och god vandel. Alla har examen från universitet och högskolor och är väl pålästa. Jag frågade en av dem vad hon tyckte om myndighetens agerande. Hon svarade ”mycket bra”. Jag gjorde invändningar liknande dem som de 22 forskarna framfört. Hon svarade att det förekommer många självutnämnda experter så vem skall man lyssna på? För henne var valet lätt, det är den expertis som regeringen har utsett till ansvarig myndighet på området.

Disciplineringen fungerar. Folkhälsomyndigheten kommer undan med det mesta. Axel Oxenstierna ler förnöjt i sin himmel.

Björn Stolt är före detta universitetslektor i marknadsföring med samhällsinformation, retorik och politisk kommunikation som specialisering.