BITTE ASSARMO: Polkagrisen – en svensk karamell

KULTUR Idag, den 20 april, firar vi Polkagrisens dag – en klassisk svensk karamell som är en självklar del av vårt kulturarv. Men hur startade det hela – och varför heter det just polkagris?

Det hela startade med Jönköpingsfödda Amalia Eriksson. 1859 fick hon tillstånd att bedriva sockerbageri och tillverka karameller och blev den första att tillverka polkagrisar i den form som idag är klassisk.

Genom åren har de goda förespråkarna för förminskningen av svensk kultur många gånger hävdat att polkagrisen minsann inte är mer svensk än något annat, men det är naturligtvis bara det gamla vanliga pk-tramset. För även om pepparmintskarameller finns i många andra länder är just polkagrisen, i sin traditionella form, skapad just i Sverige.

Amalia Eriksson, som föddes i Jönköping 1824, var i sanning en driftig kvinna. I sitt liv upplevde hon många tragedier, den första redan då hon 1834, endast tio år gammal, förlorade både sin pappa och sin lillasyster i den koleraepidemi som just då härjade i staden.

För en kvinna ur de lägre samhällsklasserna fanns inte särskilt många möjligheter vid mitten av 1800-talet, och Amalia försörjde sig som piga. När hennes arbetsgivare flyttade till Gränna följde hon med. Och där log livet mot henne, då hon mötte skräddaren Anders som hon förälskade sig i och senare gifte sig med.

Den äktenskapliga lyckan blev dock inte långvarig. Året efter giftermålet födde Amalia tvillingar, men bara den ena flickan klarade sig. Bara några dagar efter att lilla Ida kom till jorden dog pappa Anders i dysenteri och Amalia Eriksson var därmed änka och ensamstående mor – och medellös.

Vad gör då en medellös änka som har ett barn att försörja? Hon börjar koka polkagrisar, helt enkelt. Jo, så stod det i det tillstånd som upprättades av stadens styre när hon ansökte om att få bli sin egen: Bagerihantering av grövre och finare brödsorter och tillverkning av den så kallade polkagrisen. Året var 1859 och en svensk kulturskatt var född.

Hur Amalia Eriksson fick idén till polkagrisarna är inte helt klarlagt. Sannolikt hade hon redan tidigare ätit pepparmintskarameller – nu ville hon utveckla produkten och göra något nytt. Och det lyckades hon ju utomordentligt väl med. Dessutom var hon den första att kalla den just för polkagris. Polka efter den dans som var så populär just kring mitten av 1800-talet – och gris, för att det var en benämning på godsaker. Kombinationen av de båda orden är faktiskt inte heller särskilt långsökt. Det var nämligen vanligt förekommande att herrarna tog med en påse karameller – grisar – till danstillställningarna för att bjuda damerna på.

Amalia Eriksson tillverkade och sålde polkagrisarna i sitt hem i det gamla tullhuset i södra Gränna och försäljningen gick allt bättre. 1905 kom en lektor från Stockholm på besök och skrev en reseskildring i Svenska Turistföreningens tidning. Han var mäkta imponerad av Amalias polkagrisar och beskrev dem som de ”sötaste grisarna i världen”, något som gjorde att polkagristillverkningen blev en del av den turism som etablerades i Grännaområdet.

Med tiden kom den tidigare medellösa änkan att bli en mycket förmögen kvinna. När hon dog 1923, 98 år gammal, ansågs hon vara en av stadens allra viktigaste medborgare och hade lagt grunden till Gränna som polkagrisstaden nummer ett. Resten är, som man brukar säga, historia.

Själv har jag aldrig varit särskilt förtjust i polkagrisar. Jag ville så gärna tycka om dem, särskilt när mamma och pappa och jag åkte till Gränna en gång och mamma köpte en jättestor polkagrisklubba med bokmärke till mig. Hon berättade entusiastiskt om när hennes far köpt henne en likadan under en av sina resor, och hur hon blivit helt hänförd av den gigantiska klubban med den friska mintsmaken, och jag ville inte såra henne genom att säga att jag hellre hade velat ha en marmeladstång eller något annat som inte smakade mint. Så jag höll masken och kämpade med klubban tills den (äntligen) var slut.

Långt senare berättade jag om det där för henne och hon skrattade gott. Och med åren har jag faktiskt omvärderat polkagrisen. Numera tycker jag det är riktigt gott med traditionellt tillverkade polkagrisar, och har inte alls svårt att förstå att de slog igenom på bred front. Och alldeles oaktat att det finns ”candy canes” och annat pepparmintsgodis runt om i världen har vi all anledning att glädjas åt våra ursvenska polkagrisar.

Bitte Assarmo