BITTE ASSARMO: ”Kära mor” och regimmediernas bristande respekt för fosterlandskärleken

För ett par år sedan hade jag den stora glädjen att få se Göingeflickorna uppträda, och inte var som helst minsann utan i deras hemby Boalt där hembygdsföreningen firade jubileum. Trots att den forna trion numera är en duo, och trots att den ena av dem kämpade med förkylning och heshet, så var det en upplevelse utöver det vanliga. Jag hade till och med glädjen att få ta en selfie med dem, något som jag sällan eller aldrig är lockad av i vanliga fall.

Det är svårt att sätta ord på fenomenet Göingeflickorna och deras betydelse för den svenska kulturen. Mitt i ett postmodernt land, som ägnade sig åt politiskt folkhemsbygge, slog dessa tre systrar, klädda i folkdräkt, igenom med buller och bång med schlagers som fick människor att minnas den röda stugan, åkrarna och lördagskvällen på dansbanan. De var faktiskt så populära hos allmänheten att deras största hit, Kära mor, bannlystes av Sverige radio 1961 när den gavs ut.

I sången (lyssna på YouTube här) berättas om ett brev hem (från ”Amerrkat” får man anta) till mor i det gamla landet. Kärleken till det gamla fosterlandet genomsyrar varje versrad och väcker minnen om ett land som redan då hade gjort minnena av syrenbersån och den hemkokta hallonsaften till något fult och fel.

”Kära mor” Så började mitt brev
Enda brev jag till mitt hemland skrev
Många år nu svunnit sen jag for
Ifrån hemmet där mitt hjärta bor

Kära Mor! Min längtan frågor har
Finns den gamla stugan ännu kvar?
Finns än sjön, finns ängen liksom förr?
Finns än stigen till min lyckas dörr?

Så här kan man ju inte sjunga i ett land där politikerna systematiskt ägnar sig åt att inte bara bygga nytt utan dessutom – och med sällan skådad frenesi – slå sönder historien och kulturarvet, det förstår ju vem som helst. Undra på då att regimradion satte ner foten och sade stopp och belägg.

Men inte ens med regimmediernas radiomonopol gick det att stoppa Göingeflickorna. Regimradion kunde bojkotta den populära sången hur mycket de ville, i det postmoderna folkhemmets namn, men det hindrade ju inte att andra radiokanaler plockade upp den och spelade den. För alternativa och fria radiokanaler fanns det, även på monopolets tid.

Radiomonopolet rådde i större delen av Europa, men det fanns sätt att kringgå det. I Skandinavien blev danska Radio Mercur först med att inse att det fanns en lucka i den lagstiftning som gjorde det olagligt för andra än det av staten godkända företaget att sända radioprogram. Lagstiftningen gällde nämligen bara sändningar inom det egna landets gränser. Genom att placera radiosändaren på ett fartyg, förankrat utanför landets gränser, kunde man rikta sändningarna in mot landet. Piratradion var född.

I Sverige var det framför allt två piratradiokanaler som gällde, Skånes Radio Mercur – som samarbetade med danska Mercur – och Radio Nord. Radio Nord blev inte långlivad, men Radio Mercur fortsatte sända fram till 1966, de sista åren under namnet Radio Syd.

Piratradion var något helt nytt – något helt annat än den statligt godkända regimradion – med topplistor och önskeprogram och sådan samhällsomstörtande musik som Göingeflickorna bjöd på. Följaktligen blev Kära mor en dunderhit, trots att statliga medier försökte ignorera den så mycket de bara kunde.

Med tiden gav Sveriges radio vika för trycket och övergav dödskallemärkningen av Kära mor. Men det satt långt inne, som det ju alltid gör när statliga verksamheter tvingas tillmötesgå ett egensinnigt folk med en annan vilja än de själva har.

Göingeflickorna fortsatte sälja skivor och locka publik, i sina folkdräkter och med sin stämsång, parallellt med Beatles och Stones, Hep Stars och Tages och hela vägen genom medelklasstudenternas revolter 1968. Idag har de en väg uppkallad efter sig –Göingeflickornas väg – i Boalt där de växte upp.

Fenomenet Göingeflickorna, och berättelsen om Kära mor säger något om hur djup människors fosterlandskärlek kan vara och hur mycket anknytningen till tidigare generationer betyder för människor. Men den säger också något om hur lite regimen och dess lydmedier bryr sig om detta, och hur lite de respekterar medborgarnas vilja. Låt oss för all del inte glömma det.

Bitte Assarmo