En kväll 1963 lyssnade jag till Jan M. i ett litet, varmt hus i Spökparken, parken utanför Kårhuset. Han hade just gett ut boken Rapport från en kinesisk by.

Det var en mörk, regnvåt kväll. Genom de nedfallna löven, som legat så länge att de blivit slirigt uppblötta, skyndade sig människor från olika håll till ett litet hus. Det var mest ungdomar, men också äldre. Det blev mycket trångt i det rum där Jan Myrdal satt sig tungt för att först beskriva sin syn på läget i den kinesiska byn, i Kina, i Asien och i resten av världen. Några ord ägnades väl också åt Sverige.

Publiken trängdes, svettades och kippade efter luft men satt andlöst tyst under den långa exposén. Därefter, under frågestunden, förekom inga ifrågasättanden, inga frågor om Myrdals beroende av tolkar och av regimen i övrigt. Publiken var andäktig. Den ville uppleva något andligt, en djup gemenskap inför den utvalde profeten.

Jag hade inte läst boken, men det vördnadsfulla bemötandet av Myrdal irriterade mig. ”Hur vet du”, frågade jag,” att du inte bara förförs av regimen, att du låter dig bli en nyttig idiot för den kinesiska regimen på samma sätt som västerländska intellektuelle tidigare låtit sig förföras av den sovjetiska regimen?”

Jag hörde hur publiken kippade efter andan, förfärade över detta etikettsbrott. Jan Myrdal lät sig inte bekomma. Han låt inte ens irriterad, bara lite förvånad över att någon överhuvud kunde ifrågasätta hans kunskaper och uppgifter.

Med samma lugna och stadiga röst som tidigare framhöll han att något sådant var otänkbart, Hans eget stora kunnande och hans många kontakter med andra kännare av Kina gjorde varje sådant försök omöjligt. Han skulle omedelbart ha avslöjat ett sådant beteende. ”Var har du för övrigt fått kunskaper som låter dig förmoda att den kinesiska regimen över huvud taget har behov av ett sådant tarvligt handlande?”,frågade han mig, retoriskt. Han väntade sig inte och ville inte heller ha något svar.

Publiken andades lättad ut. Flera i publiken kände jag sedan tidigare. En del av dem lyfte på näsorna och såg triumferande ut, andra skakade bekymrat på huvudet.

(Jag hade tidigare mött både hans far och mor. Gunnar Myrdal körde en gång från Gamla Stan till en kursgård i Roslagen. Jag hade erbjudit mig att köra honom i min bil, men han ville köra i sin. Jag fick följa med som passagerare.

Det var en oväntad upplevelse. Redan i Gamla Stan körde han på ett sätt som förskräckte mig. Oavbrutet pratande, ofta med huvudet vänt mot passagerna i baksätet körde han som om han vore ensam på gatan. Han hade glömt något och gjorde en U-sväng med sin Saab 96 framför Riddarhuset. Han var omedveten om att han räddades av övriga trafikanters snabba reaktioner och hänsyn.

En del av hans insatser som handelsminister efter kriget behandlades i kurslitteraturen. I boken, som jag läste i skolans bibliotek, hade någon i marginalen invid det stycke, som handlade om det stora valutautflödet efter ett av Myrdals tal skrivit: Lösmynt blir Myntlös.

Jag kommer inte ihåg något av innehållet i hans tal, bara att det var jobbigt att lyssna på hans svammel, utfört i snåriga, virriga meningar.

Alva Myrdal kom jag att arbete för som sekreterare i en av henne ledd kommitté några år senare. Hon var motsatsen till mannen. Lugn, samlad och med klar blick för andras existens och insatser. Det var lätt att arbeta för henne.)

Numera ses Jan Myrdal mer som en clown. Också hans tidigare anhängare ser honom som en olustig gubbe, därför att han påminner dem om deras tidigare dumheter, deras barnatro på det kommunistiska paradiset.

De är inte ensamma. När Myrdals bok kom möttes den med högaktning och nästan ingen ställde frågor – de självklara frågorna – om källor, av regimen förvriden information och beroendet av tolkarnas politiskt anpassade översättningar.

Och så har det varit gång på gång under nittonhundratalet (och det finns många nutida exempel).

Jag läser just nu Eric Karpeles Almost Nothing, The 20TH-Century Art and Life of Józef Czapski. Jag fick upp ögonen för honom efter att ha läst en recension i SvD. (Här en mer utförlig presentation av honom).

Det är en helt unik, beundransvärd person som skildras. (I ryskt fångläger föreläste han, ur minnet och på franska, om Prousts På spaning efter den tid som flytt! Föredraget finns utgivet.) Man får också lära sig mycket om konst och, framför allt, om politik. Återigen får man beskrivit för sig de västeuropeiska intellektuellas knäböjande inför Stalins kommunistiska våldsvälde. Det var för mig inte något nytt. Men jag fick också lära mig mycket om västmakternas – framför allt USA:s – mångdubbla svek mot Polen.

Frankrike och England hade ingått ett försvarsförbund med Polen. Efter Tysklands angrepp förklarade de visserligen krig, men de gjorde inget för att bistå Polen.

När Hitler angripit Sovjet var västmakterna – och Polen – allierade med Stalins välde. Vid det laget behövdes alla polska officerare, men 20 000 av dem hade, på Stalins order, mördats och grävts ned i Katyn. Det visste Roosevelt och Churchill om, men låtsades tro att det var nazisterna som utfört massakern, för att inte störa förbindelserna med Sovjet. Den polska motståndsrörelsen gjorde uppror mot tyskarna när ryssarna närmat sig Warszawa. Den röda armén gjorde halt och lät nazisterna jämna staden med marken och döda dess invånare. Västmakterna höll tyst.

Stalin satte upp en marionettregering. Västmakterna accepterade att denna fick bli Polens erkända regering, trots att de dittills hade erkänt och samarbetat med exilregeringen. Stalin och Roosevelt njöt av att på detta sätt förnedra inte bara Polen utan också England och Frankrike. Roosevelt förklarade sig helt likgiltig för det sätt på vilket Stalin – i praktiken – ockuperade Östeuropa. Churchill var däremot så plågad att han en tid senare funderade på ett överraskningsangrepp mot Sovjets välde i Östeuropa.

Under andra världskriget och under de första decennierna därefter hyllades Stalin av inte bara svenska kommunister utan också av många andra i vänstern, i dess breda bemärkelse. Ännu i slutet av åttiotalet uttryckte Sten Andersson, utrikesministern, att Baltikum visst inte var ockuperat. En annan vanlig åsikt var att de baltiska staterna var för små för att kunna fungera.

Ännu idag finns denna blindhet inför kommunismens brott kvar. Numera yttrar den sig mer som en beundran för Putin, som alltmer blivit en rysk envåldshärskare.

Läs Karpeles bok! Ni kommer också att få en förståelse för Polens nuvarande halsstarrigt självständiga politik. Har man gång på gång anfallits, styckats och ockuperats blir man förstås extremt känslig inför varje påverkan utifrån. Det enda man kan gå med på är subventioner från EU, kanske.

Och när ni lärt känna Czapski, reflektera lite över hans personlighet jämförd med Jan Myrdals! Deras fysionomier kan ni studera här ovan.