Politisk korrekthet (PK) är vad den styrande eliten framförallt har gemensamt. PK delas av ganska många medborgare, men irriterar ännu fler. Den är ett samhällsgissel som splittrar och skapar problem, så träffande illustrerat av en statsminister som inte ”såg det komma” och av en polischef som kvider ”hjälp oss, hjälp oss”. Politiker, journalister och myndighetsföreträdare tillhör denna elit, men i mindre utsträckning näringslivets företrädare, som Leif Östling. Det beror på att företagare huvudsakligen väljs på grund av kompetens, medan eliten huvudsakligen väljs på grund av – just det – politisk korrekthet. Eller mer rättvist är det så att man måste passera ett finmaskigt PK-filter för att få besätta ett offentligt uppdrag.

Sjuklöverpartiernas företrädare består därför av en politisk klass som har ett annat perspektiv på saker än vad majoriteten av befolkningen har. De utgör ett extremt urval människor som är PK, eller som i alla fall står ut med av framstå som PK (med Hanif Bali som det enda, lysande undantaget som bekräftar regeln).

PK är den dominerande normen i det offentliga samtalet, den som avgör om en uppfattning om verkligheten eller en åsikt om hur man vill ha det är ”anständig” eller inte. Så hette det för hundra år sedan, och så heter det idag, när politiker och journalister definierar vilka som räknas och vilka man kan bortse ifrån. Skillnaden är att 1920 representerade politikerna de produktiva medel- och arbetarklasserna, och deras värderingar var i samklang med dessa folkmajoriteters. Idag försöker politikerna på ett förvirrat sätt representera några disparata minoritetsgrupper, baserat på att det är synd om dem.

Varför gör de så, och vad får det för konsekvenser?

En förklaring är att vi har det materiellt väldigt gott ställt, och att det därför inte är särskilt synd om någon. Men eliten behöver någon att ”ta hand om” för att motivera världens högsta skatter. Det är inte nog att bara leverera de välfärdstjänster som vi tror att skatterna går till. Det är dessutom svårt, och går inte särskilt bra. Eliten behöver därför synd om-grupper som motiverar deras ständiga interventioner, och vars ömmande behov tar uppmärksamheten från det monumentala slöseriet, slarvandet, och ineffektiva användandet av våra gemensamma resurser.

Ett problem med synd om-grupperna är att det går dåligt för dem just för att de faktiskt gör dåliga saker. Och att detta kan vara lite knepigt att få ihop med den allmänna folkmoralen och rättsmedvetandet. De värderingar som eliten måste ådagalägga blir därmed inkonsekventa och motsägelsefulla. Å ena sidan är det dåligt att begå brott, men å andra sidan begår man nog bara brott för att man blivit illa behandlad. (”Vad är det för trauman han bär med sig?” undrade dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson – bilden ovan – med avseende på en migrant som just knivmördat en ung kvinna på ett boende.) Att ta ifrån individen dess eget ansvar är logiskt när man vill rättfärdiga den stora staten.

Statens egna kriminologer på BRÅ hävdar att gruppskillnader i kriminalitet krymper till nästan ingenting om man korrigerar för socioekonomiska faktorer. Oberoende akademiska kriminologer vet däremot att genetiska influenser förklarar uppåt hälften av variationen i kriminellt beteende – och 65 procent av sannolikheten för att bo i ett ”utsatt” område. De statliga kriminologerna vänder alltså på orsak och verkan, och menar att bostadsområdet orsakar brottslighet, medan det tvärtom huvudsakligen är genetiken som orsakar både att man ägnar sig åt brott och att man bor i ett visst bostadsområde (Sariaslan et al 2016, Schizophrenia and subsequent neighborhood deprivation: revisiting the social drift hypothesis using population, twin and molecular genetic data. Translational Psychiatry, 6, e796).

Ett annat exempel är vurmandet för sexuellt otypiska beteenden. Det finns kanske inget land som är så liberalt och accepterande för sådant som vårt. Ändå är HBTQ ett av de mest engagerande föremålen för elitens omsorger och välvilja. Varför? För att det inte egentligen är ett problem, och det därför är så oerhört lätt och tacksamt att ”lösa” det. Först målar man upp bilden av fördomar och trakasserier, och sedan försöker man överträffa varandra i att lovorda alla avvikelser från trist, stereotyp, hämmad och konservativ heterosexualitet! Å ena sidan är det bättre ju mer avvikande det är, för då framstår man som än mer tolerant och progressiv (det vill säga PK), och som en godare människa, men å andra sidan kan det skära sig lite när det går in på BDSM, våldssex och pedofili. Inte ens PK-människan har det alltid lätt! Men hon kan ändå skriva spaltkilometrar av självförhärligande polemik mot problem som inte finns, och dirigera skattepengar till särskilda anpassningar i skola, arbetsliv och sjukvård, och till offentliga manifestationer som Pride-parader. När man i stället kunde varit väldigt nöjd med att var och en får vara som den är och vill, under principen att sexualitet är vars och ens privatsak.

Sammanfattningsvis måste PK-narrativet vara att kriminalitet, drogmissbruk, lathet, inkompetens, brist på utbildning, och så vidare, beror på miljöfaktorer. Om det berodde på individerna själva skulle ju inte eliten kunna göra något åt det! Då blev de ju reducerade till simpla administratörer och byråkrater, som enbart har att förvalta våra resurser klokt och effektivt. Inte kul! Då finge de inte posera som moraliska övermänniskor. Inte heller kul.

I kristider kan PK-fasaden rämna tillfälligt, när det plötsligt blir uppenbart vad den produktiva majoriteten gör, och hur illa det skulle vara om den inte fanns där, i sin tysta, tråkiga svennighet. I dessa pandemidagar har sjukvårdspersonal och ”näringslivet” fått några klappar på axeln, eftersom de botar sjukdomar, hindrar smittspridning, förser samhället med sjukvårdsmateriel och skyddsutrustning och – visst ja! – förser medborgarna med arbeten och därmed staten med skattemedel. Nittionio procent av tiden tänker vi inte på det, i alla fall inte journalister och politiker. Men nu när folk blir permitterade så märks det. Denna tillfälliga instabilitet i PK-doktrinen öppnar kanske ett fönster för att kritiskt granska vad PK egentligen är och vilken skada den orsakar.

Psykiatrireformen är ett exempel, där psykiskt sjuka nu sitter ensamma utan gemenskap i sina små lägenheter och riskerar att skada sig därför att det viktigare för eliten att framstå som goda genom att hävda att psykiskt sjuka minsann är lika goda medborgare och att det måste manifesteras genom att de alla ska ha eget boende. Resultatet? Enorma ökade kostnader och ökat lidande för de sjuka, och fler offer för våld från dem som inte får adekvat vård och tillsyn.

Ett annat exempel är skolan, där eliten i decennier kammat hem sympatier och status genom att hävda att de ”svaga” (barnen) minsann är lika bra som de ”starka” (lärarna) och därför själva vet bäst vad och hur de ska lära sig, och ska absolut inte underkastas någon disciplin. Resultatet? Sämre kunskaper, trots sänkta krav, en otrygg, stökig, och många gånger skrämmande och kaotisk skolmiljö, där en allt mindre del av tiden används till inlärning eller till någonting produktivt överhuvud taget. Det är uppenbart för alla som kan något om pedagogik och barns inlärning vad som måste göras, men eliten vägrar att ifrågasätta PK.

Exemplen kan göras hur många som helst, och återfinns inom alla politikområden. Det genomgående temat är att upphöja förment ”svaga” grupper (som kriminella, homosexuella, missbrukare, invandrare och ”transpersoner”), och trycka ner förment ”starka” grupper (som välutbildade, friska, arbetsamma, strävsamma, heterosexuella, det vill säga i princip hela medelklassen). Den motsvarande signalpolitiken omfördelar resurser och inflytande från de ”starka” till de ”svaga”, vilket av uppenbara skäl leder till mer problem och lidande och sämre produktivitet och resursutnyttjande, vilket drabbar precis alla medborgare.

Det är klart att psykiskt sjuka, kriminella och missbrukare generellt fattar sämre beslut och vårdar sig själva och sin egen och allmän egendom sämre! Det är klart att det sker fler brott om kriminella inte fälls eller får korta fängelsestraff eller inga alls! Det är klart att barn lär sig mindre om de får ”välja själva”! Tyvärr är det också klart att partiapparaterna bara släpper fram dem som decennium efter decennium har visat sin trohet mot PK-normen. Skulle någon trots allt inse vad som behöver göras, och låta lojaliteten mot landet och folket gå före lojaliteten mot etablissemanget, så skulle de mobbas ut, inte bli omvalda, och förlora den möjlighet de hade att göra ett bra arbete och förbättra samhället. Inte konstigt att urvalet av politiker blir konstigt.

Sverige är i praktiken odemokratisk på så sätt att det är omöjligt att välja folkliga företrädare som inte först godkänts av en liten elit som är PK-korrumperad. Därför står vårt enda hopp att få en realistisk och verklighetsförankrad politik till att välja partier som är nya och som ännu inte byggt upp PK-filter.

Nemo Stultus (”Ingen Dumbom”) är professor på ett av Sveriges större universitet, funderar på att emigrera dit politikerna inte direkt förstör sitt land, och heter egentligen något annat.