GUNNAR SANDELIN: Medias grå eminenser

När journalister med all rätt kritiseras för att vara mer av propagandister för överhetens värdegrund än objektiva granskare av makten, riktas ofta vreden i alternativa medier mot den enskilde journalisten. Vad de flesta inte känner till är vilka som är de dolda makthavarna. De som ytterst avgör vad för artiklar, inslag och reportage som publiceras i såväl press som etermedia, är redaktörerna.

Jag började fundera närmare på det här efter att en etablerad kollega på en av våra allra största nyhetsredaktioner nyligen aktualiserade frågan i en kommentar på Facebook. Till min förvåning fann jag att jag mer eller mindre hade trängt undan betydelsen av redaktionens verkliga makthavare. Jag kan bara minnas ett par, tre stycken av dem vid namn och ansikte efter mina åtta år som reporter på SVT under åttio- och nittiotalet. Kanske beror det på att jag tillhörde reportergruppen, jobbade tillsammans med teveteam och redigerare och programledarna var kändisar. Kontakten med sändningsansvariga var däremot begränsad. Det kändes som om de tillhörde ett högre kast.

I ett välformulerat mejl sammanfattar min kollega det hela så här:

De verkliga desinformatörerna sitter bakom kulisserna. Det är sändningens redaktör som är den styrande kraften, som formulerar frågorna och styr nyhetsprogrammets inriktning. Detta är anonyma, knappt namngivna personer som inte deltar i offentlig debatt. De tar inte ens frågor från massmedia. Det är uppenbart att redaktörerna medvetet håller en extremt låg profil i sociala medier. Antingen har de helt privata FB/Twitter-sidor, eller så skriver de enbart om privata frågor, familj och sport, typ. De gör aldrig som Annika Strandhäll och skriver dumheter på Twitter. Det brukar finnas en minimal rad i slutet av programmet [nyhetssändningen i teve, min anm.] som visar vem som är redaktör och den ligger uppe högst ett par sekunder. Redaktörerna är en sorts politiska kommissarier som rör sig i bakgrunden. De kontrollerar, men är osynliga för allmänheten.

Under min tid på SVT kallades alltid sändningsansvarige redaktör för ”output”, medan den som gick igenom planeringen på morgonmötet omnämndes ”intake”. Output/redaktören var en person som man måste ge akt på. Det gällde att känna till hur han (ibland hon) ville ha inslagen serverade. Annars riskerade man att hamna snett, få sitt arbete ”ställt” (inte sänt) eller, ännu värre, hamna i frysboxen och degraderas till ett slags osynligt B-lag på redaktionen. Detta var varje teve-reporters mardröm, eftersom drivkraften var viljan att få ”toppa” sändningen, helst med ett eget ”scoop”.

Det är inte ovanligt att mediekonsumenterna tror att det är studioreportrarna som styr innehållet, eftersom dessa förmedlar nyheterna. Men studioreporterns främsta uppgift är att vara ansiktet utåt och genom sin personlighet, utstrålning och karisma förmedla nyheterna så att de går hem hos tittaren (under min tid kallad för ”Nisse i Hökarängen”). De löper också en betydligt större risk att hamna i skottgluggen. Min kollega skriver att ”efter den berömda Aktuelltintervjun med Joakim Ruist för något år sedan fick studioreportern allt skäll, men det var hennes vänsterradikala redaktör som hade det egentliga ansvaret för skandalintervjun”.

Ett övertydligt exempel som sticker ut vad gäller vem som står för den redaktionella styrningen är något som jag tidigare i andra sammanhang har berättat. Jag skulle för Aktuellts räkning åka ut till ett invandrartätt område där det förväntansfullt antogs att rasistiska svenskar hade gett sig på oskyldiga invandrare. ”Output” gav mig den oförglömliga instruktionen att ”det ska vara så synd om invandrarna att folk gråter framför teven”. I verkligheten handlade det däremot om en uppgörelse mellan två utomeuropeiska minoritetsgrupper. Därför blev det inte heller en nyhet av rang, istället kortades inslaget ner av tjänstgörande redaktör från planerade fem minuter till en och en halv minut.

Denne redaktör var en legendar och när han satt vid ”desken”, där även studioreportrar, scriptor, producenter och andra sändningsansvariga höll till, så viskades det ibland: ”Tyst, XX skapar!”. Samtidigt reglerar nyhetsflödet sig självt; när större och oväntade händelser inträffar under dagen, kan man inte spela ner dem hur som helst. Men det finns ändå ett smörgåsbord att välja mellan, där en redaktör kan styra vad som ska sändas och hur det ska presenteras. Vanliga tittare/lyssnare/läsare bryr sig så gott som aldrig om varför vissa nyheter väljs bort. De känner helt enkelt inte till dem.

Även andra chefer, som bara blir marginellt offentliga, kan styra nyhetsförmedlingen på ett avgörande sätt. Tydligaste exemplet som jag på rak arm kan komma på var när Dagens Eko-chefen Staffan Sonning inför valet 2002 påbjöd att Sverigedemokraterna i Sveriges Radios nyhetssändningar alltid skulle tituleras med prefixet ”främlingsfientliga”.

Denna text är svår att skriva eftersom det inte går att komma åt dem som drar i trådarna. Jag värjer mig in i det längsta mot konspirationstänkande och förhastade slutsatser, men faktum är att nyhetsförmedlingen under flera decennier har styrts i en klar ideologisk riktning, där allsidighet och objektivitet har försummats till förmån för ett i huvudsak vänsterorienterat perspektiv. Kan detta verkligen ha skett utan att färdriktningen orkestrerats av personer som har varit samstämmiga i sin vilja att driva Sverige i mångkulturell riktning, och i deras ögon mot en bättre och mer rättvis värld?

Jag har själv under tolv år åtskilliga gånger förgäves försökt att få etablerade medier att presentera korrekta och heltäckande fakta vad gäller inflöde och konsekvenser av asyl- och migration. Jag har i samband med detta frågat debattredaktörer varför de kallar sina sidor för debattsidor när det just är debatt som de undviker. Men jag får aldrig något rimligt svar. Senast i veckan fick jag en text nobbad av debattredaktörerna på två av våra största morgontidningar. Den handlade om likheterna mellan hur vår elit hanterar pandemin i dag jämfört med asylkrisen 2015. Artikeln går att läsa här på sajten.

När det gäller redaktörernas makt går min kollega ett steg längre när han ger sin bild inifrån hur det förhåller sig inom public service-sfären:

De är kompisar, delar samma världsbild, umgås i samma kretsar, är gifta med varandra. Så länge dessa desinformatörer får arbeta kvar i statsradion och statstelevisionen så kommer det att vara omöjligt att reformera dessa propagandafabriker.

Gunnar Sandelin