Många, som tidigare varit starka i anden, har nu, i ett slag, fått klart för sig hur uselt Sverige fungerar i väsentliga avseenden.

Ändå har det ledande regeringspartiet fått stärkt stöd i opinionen. Det förutsåg jag för några veckor sedan. Det betyder inte så mycket. Det är ett tecken på att folk i rädsla och förvirring tyr sig till makten. Det gör de i all andra länder också. Det gjorde man också 1968.

På längre sikt kommer insikten om att detta är ännu ett exempel på svensk politiks och svensk förvaltnings allt sämre förmåga att fullfölja sina förpliktelser gentemot medborgarna att breda ut sig. Som Gunnar Sandelin påpekat framhöll Folkhälsomyndighetens chef att:

– Det är helt osannolikt med ett större sjukdomsutbrott i
Sverige
– Coronan kommer inte att spridas under nuvarande
omständigheter
– Smittsamheten är inte enormt stor
– Det finns farligare infektioner som riskgrupper kan drabbas av
– Sverige har en god beredskap med ett starkt smittskydd
– Det är bättre att inte ta till drastiska metoder
– Vi ska inte stänga våra gränser
– Munskydd är onödigt

Eller ett annat exempel:

Smittan har kommit in på våra äldreboenden trots åtgärder som besöksstopp. Vi vet inte varför det är så och inte Folkhälsomyndigheten heller. Med mer kunskap om viruset kommer vi säkert kunna dra slutsatser vi inte kan göra idag. Men jag tycker att det är för tidigt att göra det analysarbetet just nu.

Det är Erik Slottner, KD, äldre- och trygghetsborgarråd i Stockholm, som gör sitt bästa att smita från sitt ansvar. Naturligtvis säger han också att det ”är för tidigt att leta syndabockar”. I detta uttalande instämmer alla andra för olika områden ansvariga politiker med egna, mer eller mindre lyckade, formuleringar.

Erik Slottner, liksom varje någorlunda uppmärksam och intresserad medborgare, förstår, förstås, hur det har gått till. Personalen har burit med sig smittan. De har tagit med sig den utifrån. Smittan har fått fäste i äldreboenden och där burits från rum till rum av de inneboende själva och av personalen. Den har inte kunnat försvara sig.

Personalen har inte annat kunnat göra. De har inte fått utbildning. De har inte fått utrustning. De har letts av politiker och chefer som blundat, korsat fingrarna bakom ryggen och hoppats på det bästa, på samma sätt som Johan Carlson, Folkhälsomyndighetens chef.

Det finna många liknande exempel på bristande ledarskap under denna pandemi. Varje gång Sveriges beredskap satts på prov under senare årtionden har samma oförmåga att se realiteterna och att bemöta dem med åtgärder i tid avslöjats. Så har det varit efter stormarna och bränderna och efter tsunamin.

Återigen avslöjas ett strukturellt fel i svensk förvaltningsuppbyggnad. Det kan beskrivas på olika sätt. Enklast beskrivs det med tre ord: Flykten från ansvar. Det illustreras dagligen. Erik Slottner har många bröder och systrar. Vår statsminister är en mästare. Standardgreppet är: Ansvariga myndigheter skall lösa detta. Vi skall inte ha ministerstyre. Det kan ju sägas, men nu har vi inte något slags styre, bara undanflykter.

Det som nu händer är ett inslag i ett mycket större mönster. Medborgarna ser vad som sker. De har slutat hoppas på bättring. I allt högre grad utgår de från att förfallet kommer att fortsätta:

Skolan kommer inte att förbättras. Alltså satsar föräldrarna på friskolor som de, ofta felaktigt, tror skall fungera bättre.

Brottsligheten kommer att fortsätta försvåra vardagen och förstöra liv. Alltså flyttar de som kan till tryggare områden.

Invandringen kommer att fortsätta försämra samhällsmiljön på ett sätt som de flesta motsätter sig, även om inte alla vågar uttrycka sin oro och sin motvilja på annat sätt än genom att flytta.

Hela den offentliga sektorn – kanske framförallt sjukvården – utsätts för allt större stress som en följd av invandrarnas allt större vårdbehov. Vissa av dem har också ofta lättare att få vård än de svenskar som betalat för vårdens uppbyggnad och drift.

Den allt mer svårtillgängliga sjukvården får allt fler grupper att skaffa privata försäkringar.

Hela denna utveckling leder till att allt fler utbrister: Vad fan får vi för pengarna!

Misstänksamheten mot det offentliga ökar och viljan att betala skatter minskar. Så fortsätter utvecklingen i självförstärkande, ond riktning,

Det är mycket enkelt att se detta mönster. Det ser också våra ledande politiker. Det är därför de beväpnar sig med alla sina undanflykter.

Men så finns det de som ser ett annat mönster, som söker mer grandiosa förklaringar. En sådan är Leif Lewin. Här är hans beskrivning av vår särställning:

I Sverige har vi valt en mjuk linje med färre förbud och mindre nedstängningar och mer upplysning och information än andra länder, därför att vi hyser större tillit till människornas eget omdöme. Med andra ord kan vi förklara vårt handlande med teorin om det sociala kapitalet: hög tillit, därför mjuk strategi.

Så får han besvär med att förklara de andra nordiska ländernas handlande. De har ju också stor tillit mellan medborgarna och mellan dem och de styrande. Detta bortförklarar han med att de andra skadades av kriget, inte vi. Det är mycket krystat, särskilt vad gäller Finland. Skulle inte de har någon stolthet över sitt motstånd? (Det lilla Finland kom in som god tvåa, skrev Väinö Linna). Skulle inte de behöva och lita till sina styrande för att få skydd mot Sovjets fortsatta påtryckningar? För ett tjugotal år sedan hade Yle, finsk TV, ett reportage från ett konvalescenthem för veteraner. De satt där alla i bastun utan ett ben, utan en arm och med andra, stora skador och förklarade, alla skrattande, att det var motståndet värt.

Denna tillflykt till vår höga tillit för att ursäkta våra myndigheters och vår regerings passivitet är patetisk – och oförskämd. Den är oförskämd mot medborgarna i deras utsatthet och i deras otillfredsställda behov. (Vad har vi våra statsvetare till: Skall de skydda och ursäkta den makt de skulle granska?)
Förklaringen är ju så mycket enklare. Regeringen är förlamad av dubbelt korstryck: Det MP vill, vill inte S, det vänstern inom S vill, det vill inte gråsossefalangen. Och så kryper man bakom ryggen på experterna och inga beslut fattas.

Widar Andersson uttrycker en förhoppning: … ta inte uppgången i Sifo som ett budskap om att invandringsproblemen (och SD) ska försvinna bort från politikens centrum. Det kommer de inte att göra. Däremot finns nu en chans för Socialdemokraterna att ta sig an problemen mer på sitt eget sätt. Som det var tidigare. Där en stram och reglerad invandring inte var ett eget ämne. Utan en självklar del av partiets ekonomiska politik.

Tyvärr tror jag att hans förhoppning kommer på skam. Jag hoppas att jag har fel.