RICHARD SÖRMAN: Din viktigaste insats kan vara att ta hand om dig själv

IDÉ OCH KULTUR Under min militärtjänstgöring fick jag veta att min främsta uppgift som soldat i fält var att ta hand om mig själv. Det var jag som ansvarade för mitt vapen, min utrustning, min hygien. Ingen annan gjorde det åt mig. Jag fick också veta att jag i ett krisläge i första hand skulle sköta min egen uppgift och min egen utrustning. Efter det skulle jag ha koll på närmsta stridskamrat: var är han? är han stridsduglig? Och först i tredje hand var det gruppen som gällde: var är de andra? var är chefen? fungerar fordonen? Allt detta skulle naturligtvis praktiseras utifrån vad varje unik situation krävde: en uppenbart sårad kamrat går före den egna vattenflaskan. Men regeln gällde i alla fall och den var viktig.

Vad det handlade om var att en hel organisations operativförmåga ofta beror på de olika delarnas enskilda funktionalitet. Om varje soldat sköter sin egen utrustning och fokuserar på sina egna uppgifter blir gruppens samfällda styrka mycket större. Styrkan byggs alltså underifrån genom att varje individ tar hand om sig själv och gör just det som han eller hon förväntas göra. Vissa personer i organisationen har ett mer övergripande ansvar. Då ska de ta det ansvaret. Inga andra.

Vi kan försöka ta med oss lite av det här tänkandet när vi nu befinner oss mitt uppe i en samhällsfarlig epidemi. Alla kan inte ansvara för allt, men alla kan välja att ta ansvar för just den lilla del som de kan bidra med. Och många människor i Sverige har idag bara en huvudsaklig uppgift: försök se till att inte bli smittad! Jag säger inte att det alltid är enkelt, men alla kan försöka.

De som jobbar inom vården, omsorgen och kanske polisen har sina viktiga uppgifter. Politiker och ansvariga tjänstemän har sina. Vi andra ska först och främst försöka hålla oss friska. Svårare än så är det inte. Att hålla sig frisk är också att ta ansvar, det är också att göra en insats. För många är det det enda de kan göra. Men om alla försöker är mycket vunnet. Och när man har gjort vad man kan för sin egen säkerhet ska man vända blicken mot dem som står en närmast. Hur är det med familjen? Hur är det med de gamla föräldrarna? Mina sjuka släktningar? Ska jag ringa och höra hur de mår? Ska jag handla åt dem?

Det jag försöker beskriva handlar alltså om att komplexa organisationer bara fungerar om alla i organisationen ser till att sköta sina uppgifter, att fylla sina funktioner. Men det handlar också om en ganska enkel princip som säger att om alla tar hand om sig själva behöver ingen ta hand om någon annan. Om alla åtta soldater i en stridsgrupp håller reda på just sina ammunitionsmagasin behöver inte de andra hjälpa till att leta när en har slarvat bort dem.

Det här är en princip som vi ofta tappar bort när vi diskuterar motsättningen mellan att tänka på sig själv och att tänka på andra. Vi har levt så länge i ett vänsterparadigm där offerskap och omhändertagande stått i centrum att vi glömt bort att den som får lära sig att klara sig själv också kommer att bidra till den gemensamma helheten genom att inte ligga andra till last.

Jag har tidigare försökt påvisa hur principen att man först ska tänka på andra och sedan på sig själv är omöjlig att praktisera konsekvent. Man måste också få tänka på sig själv och få ta hand om sitt. Och vad Coronakrisen så tydligt visar är att ett samhälle inte består bara av politiker som tar ansvar för andra, men också av individer som i första hand tar ansvar för sig själva. Självklart är det så att alla inte gör det. Därför behövs restriktioner och gemensamma insatser. Men det är inte fel att många tänker: ”jag ska göra allt jag kan för att just jag och mina närmaste inte ska drabbas”. En sund egoism får här massor av positiva effekter. Ingen annan blir lidande av att jag tar ansvar för min egen hälsa. Precis som ingen annan blir lidande av att jag tar ansvar för min ekonomi. Tvärtom: ju fler som tar ett sådant ansvar i ett samhälle desto fler får vi som klarar sig själva och som kan bidra till det vi måste ha gemensamt.

De flesta svenskars stridsuppgift just nu är att försöka undvika att bli sjuka. Är man gammal och ligger på ett äldreboende bestämmer man inte själv om man ska bli smittad men det är ett annat problem. Självklart ska de äldre skyddas av den personal som ansvarar för dem. Och personalens uppgift är förresten också att se till att själva inte bli sjuka. Genom att ta hand om sig själv tar man ansvar för andra.

Efter att under några dagar ha legat i respirator och svävat mellan liv och död sa den brittiske premiärministern Boris Jonson igår till det brittiska folket: ”Jag tackar er för att så många miljoner och miljoner människor över hela det här landet har gjort det rätta, har gått igenom den hårda självisoleringen, troget och tålamodsfullt och med tankar och omsorg om andra likaväl som om dem själva.” Det vill säga att om var och en ser till sin egen säkerhet är vi bättre rustade att hantera krisen i dess helhet. Gör en insats: ta hand om dig själv.

Richard Sörman