BITTE ASSARMO: Varför hålla sig till fakta när man kan skambelägga och ställa grupper mot varandra?

På grund av coronavirusets ekonomiska effekter har regeringen föreslagit ett förstärkt ekonomiskt stöd till mediebranschen. Aldrig är en saklig nyhetsrapportering så viktig som i kristider, menar man. Det verkar alltså som om de fina journalisterna slipper bli swishhoror, när allt kommer omkring. Bidragshoror, möjligen, men inte swishhoror, pris ske Gud.

De kan alltså i lugn och ro fortsätta att kränka kollegor som klarar sig utan bidrag från staten. Men när det gäller den där sakliga nyhetsrapporteringen lämnar de bidragsbehövande medierna en hel del övrigt att önska. En påfallande stor del av den fina journalistiken handlar nämligen om att skrämmas, skambelägga och ställa grupper mot varandra.

Skrämseljournalistiken i samband med sjukdomar av olika slag är väl känd, och beskrivs träffande av Mohamed Omar här på Det Goda Samhället. I texten redogör han för hur medierna (och kom nu ihåg att det är de ”fina” medierna som avses – de där som anser sig stå som en moralisk barriär mot fejk news och ondska) agerade skrämselverktyg under svininfluensan och fågelinfluensan. Överdrifterna och domedagsprofetiorna avlöste varandra, och skapade nära nog panik i hela Sverige.

På samma sätt förhåller man sig till coronaviruset. Braskande rubriker i extra fet fetstil, och artiklar som spelar skamlöst på människor rädsla. Ett exempel är en artikel i Dagens Nyheter nyligen, om en födelsedagsfest som ägde rum i början av mars, innan de nuvarande restriktionerna infördes. 70 av 100 gäster blev sjuka, får vi veta, och rubriken ger en fingervisning om hur artikeln är utformad: ”Känns som att vi var på coronans ground zero i Stockholm”.

”Niklas, 47, känner sig inte helt hundra när han vaknar. Han är inte sjuk, men han har den där känslan av att något håller på att bryta ut. Han berättar det för sin man Peter, sedan biter han ihop.

Det är ju dags i kväll. 60-årsfesten Niklas har planerat för sin make i veckor ska utspela sig i deras villa i en förort till Stockholm. Maten är fixad, gästerna är på intåg.

Och Niklas är faktiskt inte sjuk. Än.”

Wait for it, liksom..

Hela artikeln är uppbyggd så här, som en billig TV-thriller. Budskapet är att alla de 70 som insjuknat efter festen har drabbats av just corona. Sanningen, att endast ett fåtal av de sjuka testats positivt för coronaviruset, framkommer inte förrän i slutet av artikeln. DN strävar helt enkelt efter att skapa en så kallade ”superspridarhändelse” av en händelse som inte alls behöver vara det. Det är sjukdomsporr när den är som mest snaskig.

De fina medierna ägnar sig dessutom ivrigt åt att ställa grupper mot varandra. Ända sedan coronakrisen startade har det varit fokus på att stockholmare utgör det största problemet, och det har bara blivit värre. Varje dag ser vi rubriker i stil med ”Stockholmarna: Därför är vi på stan – trots coronasmittan” och ”Stockholmare åker till skärgården – trots avrådan” . Inför påsken informerade Aftonbladet om att det var ”Mycket trafik från Stockholm – trots råden” och det skrivs spaltmeter om att stockholmarna trängs på uteserveringarna precis som vanligt, med provocerande bilder av unga sorglösa 08-or som gladeligen sitter i klungor på Medborgarplatsen.

Att Medborgarplatsen inte är direkt representativ för Stockholm i övrigt, och att det faktiskt inte är någon trängsel alls på majoriteten av krogarna och kaféerna i staden just nu, underlåter de fina medierna att rapportera om. Varför hålla sig till fakta när man kan skambelägga och ställa grupper mot varandra?

Det här är alltså vad vi får i de fina medierna idag: Sensationsjournalistik. Och med ökade bidrag från staten blir det mer av den varan framöver. Oerhört viktigt – dock ej för demokratin utan för mediehusens möjligheter att upprätthålla ofta undermålig journalistik trots dåliga tider. Själv hade jag hellre sett att det där extra stödet gick till andra yrkesgrupper i samhället.

Bitte Assarmo