MOHAMED OMAR: Är coronaviruset rasistiskt?

Man kan undra om coronaviruset är rasistiskt. Det är nämligen så att i Storbritannien drabbas minoritetsgrupper med utomeuropeisk bakgrund hårdare än den vita majoritetsbefolkningen. Den brittiske YouTubern Sargon of Akkad (Carl Benjamin) skojade i en video nyligen (9/4 2020) om att viruset faktiskt kan vara rasistiskt eftersom det kommer från Kina och kineser ju kan vara ganska rasistiska, särskilt mot svarta. Västvärlden är sannolikt den minst rasistiska delen av världen.

I Sverige visar statistik att det invandrartäta utanförskapsområdena i Järva i Stockholm har stor smittspridning. Rinkeby-Kista är den stadsdel som har flest covid-19-smittade i relation till befolkningen. Många av dem som dött av sjukdomen är så kallade svensksomalier.

Jihan Mohamed från svensksomaliska läkarföreningen sa så här till SVT: ”Samtidigt vet vi också att folkhälsan generellt sett är sämre i utsatta områden som Järva”.

Wikipedia läser jag att medellivslängden i Somalia är 55 år, i Sverige är den 83 år.

Statistik från Storbritannien visar att så kallade BAME-grupper (black, Asian and minority ethnic) är starkt överrepresenterade bland de coronasjuka. 35 procent av de två tusen svårt sjuka coronapatienterna var icke-vita, dels svarta och dels ”asians”, alltså folk med ursprung från den indiska halvön. Dessa svarta och bruna människor utgör samtidigt bara 13 procent av befolkningen. Läs artikeln ”BAME groups hit harder by Covid-19 than white people, UK study suggests” i The Guardian (7/4 2020).

Siffrorna har skapat en debatt i Storbritannien om vad det här kan bero på. Man är överens om att svarta och bruna ur BAME-gruppen har generellt sämre hälsa den vita majoritetsbefolkningen. De lider i högre utsträckning av övervikt och diabetes. Eftersom det, liksom i Sverige, inte är politiskt korrekt att peka på kulturskillnader och eget ansvar, klandrar man majoritetsbefolkningen. Det är helt enkelt ”de vitas fel” – de är rasister som diskriminerar och delar ut för lite pengar.

När jag var muslim tillbringade jag mycket tid i Storbritannien, särskilt i London. Jag turnerade runt i brittiska städer där jag sov på golvet i moskéer, koranskolor och hemma hos ”pakis” (”pakis” är ett vanligt slangord i Storbritannien för att beskriva muslimer från den indiska halvön). Muslimer från den indiska halvön har en kultur som innebär att äldre människor ska uppträda ”värdigt”. De ska alltså inte jogga eller spela basket eller liknande saker.

Däremot ska de, farbröderna alltså, sitta i moskéerna. Ju mer de sitter i moskén, desto mer respekterade blir de. Det finns pensionerade och sjukskrivna gubbar som kan sitta i moskén från morgon till kväll. De missar inte en bön – och de gör flera extraböner. I moskéerna dricker gubbarna gärna te som består av kokt, fet mjölk och massor av socker. I detta te doppar de söta kakor. Gubbarna går bara hem för att äta – och maten hemma består ofta av ris med oljig curry och oljestekt bröd. Måltiden avslutas ofta med något sött då det sägs att profeten Muhammed gjorde så.

Mitt intryck var att så gott som alla imamer var överviktiga på grund av för mycket stillasittande och ätande av dålig mat. Jag har för övrigt iakttagit samma sak i svenska moskéer. Kanske i hela världen? När man googlar på imamer hittar man många bilder på tjocka gubbar.

Fastemånaden ramadan torde också vara skadlig för hälsan. Man avstår från mat och dryck under dygnets ljusa timmar för att sedan äta under natten. För många blir nätterna en slags frossarfest. Det går knappast att sova normalt.

Hur är det med kvinnorna? Bland ”pakis” ska kvinnor synas så lite som möjligt. De sitter hemma och täcker sig när de går ut. Extremt få deltar i idrott. De har samma kost som gubbarna – mycket olja och socker. Eftersom många inte jobbar behöver de heller inte ta sig till och från arbetet.

På Wikipedia läser jag att medellivslängden i Pakistan är 67 år, i Storbritannien 81 år.

Som sagt, dessa kulturskillnader ska man helst inte tala högt om i Storbritannien. I stället försöker man hitta olika svepskäl som alltid mynnar ut i att de ”rasifierade” är offer för de vitas rasism. I brittiska etablissemangsmedier sprider man, liksom i Sverige, myten om hur sjukvården skulle vara beroende av invandringen för att fungera. Återigen, liksom i Sverige, ser verkligheten annorlunda ut. Faktum är att massinvandringen från tredje världen, både i Sverige och Storbritannien, har belastat snarare än hjälpt sjukvården.

I en nyligen publicerad artikel tog den granskande bloggaren Rebecca Weidmo Uvell fram siffror som visar att den svenska vårdpersonalen framför allt består av ”svenskbakgrundare” och folk från andra ”vita” EU-länder: ”Flyktinginvandring räddar inte vården” (6/3 2020).

Statistik (se ovan) som jag hittat på den statliga, brittiska sjukvårdens egen hemsida (National Health Service, NHS) visar att bara 21 procent av personalen kommer från icke-vita minoritetsgrupper. Det råder alltså samma förhållande där som här: många fler personer med utomeuropeisk invandrarbakgrund bland de vårdbehövande än bland vårdpersonalen.

Det hade så klart varit smartare om vi, både i Storbritannien och Sverige, satsat på sjukvården i stället för att belasta den genom massinvandring av vårdbehövande från Afrika och Mellanöstern. Då hade vi stått bättre förberedda när krisen kom.

Trots hög arbetslöshet, bidragsberoende, bostadsbrist, låg utbildning, islamisk fundamentalism och kriminalitet inom våra invandrargrupper från Afrika och Mellanöstern har vi fortsatt att ta in fler. Problemen har ständigt förvärrats och assimilationen blivit allt svårare. Man skulle för länge sedan ha infört en mycket sträng invandringspolitik kombinerat med en sträng assimilationspolitik. De ”humanitära” politikernas ansvarslöshet har lett till en eskalerande förslumning av stora delar av Sveriges städer, något som förvärrar coranakrisen.

BILD: Ris och curry serveras i en ”paki”-moské i London (2008).

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar