Av en händelse hittade jag en bok av Václav Havel i min bokhylla. Havel var tjeckoslovakisk dissident under kommunisttiden och blev landets förste president efter kommunistväldets fall. Sedan delades landet och Havel blev president i Tjeckien. Han blev hjälte i sitt hemland och internationellt ärad.

Boken heter Sommartankar och består av en massa, som jag anser, alldagliga funderingar kring politiken. Men plötsligt bränner det till när Havel börjar formulera sina tankar kring politiska partier.

Det handlar inte om Sverige, men det känns som en dolkstöt i det svenska politikerväldets hjärta. ”Jag är naturligtvis inte emot partier”, säger han, ”jag är bara emot partidiktatur, det vill säga ett orimligt starkt inflytande från partiernas sida”. Så fortsätter han:

Att lägga alltför stor vikt vid politiska partier leder till mycket ont. Till exempel: politiska karriärer avgörs i högre grad av lojaliteten mot partiledningen eller till och med partiapparaten än av väljarnas önskemål och politikernas kompetens. Valaspirationer eller kampanjmanövrer blir viktigare än samhällets påtagliga intressen. Alltför stort spelrum ges åt makthungriga människor, som under vissa omständigheter med hjälp av partitillhörighet, karriärbefrämjande servilitet mot partiledarna och ett skickligt duckande bakom partiets vapensköld kan nå en ställning och ett inflytande som inte alls motsvarar deras kvaliteter… Samhället lever till slut från val till val; allt politiskt beslutsfattande är helt överskuggat av partiernas valtekniska manövrerande och kalkylerande; ingen tänker på något annat än hur det egna partiet skall placera sig i nästa val.

På pricken, eller hur? Framför mig ser jag rader av politiska ledare för vilka jag helt saknar förtroende, inte minst från regeringen: Ygeman, Johansson, Hallengren, Lövin, Lind, Lindhagen och de andra också, ty ingen av dem har övertygat mig om att jag kan lita på dem. Med tanke på deras och deras kollegors misslyckanden – se Stefan Hedlunds redogörelse i ärendet – känns de snarare som mina fiender.

Själva beviset på att vi har partidiktatur är att det statliga partistödet går till partierna snarare än till de ”förtroendevalda”. Det säkerställer partiernas makt över de individer som är landets beslutsfattare i Riksdagen. Havel fortsätter:

Överallt där det politiska systemet – och alltså staten själv – är alltför underordnat partierna eller beroende av dem, överallt där det är så ställt har det gått illa.

Så hur tycker Havel att det borde vara?

I princip [betyder det] att väljarna borde välja konkreta personer. Helt enkelt dem som de känner, det må vara från teve eller från ett gatumöte, och som de har förtroende för. Tvärsöver alla partigränser – utan hänsyn till dem – eller efter partitillhörighet; det är deras sak. Men bara att väljarna inte är dömda att välja enbart efter partitillhörighet. Samtidigt betyder det att valda ombud blir ansvariga inför sina väljare och inte inför de partier som satt dem på sina kandidatlistor.

Vilken lisa för själen om vi haft en sådan ordning i Sverige! I stället för alla dessa pladdrande och mediatränade bondfångare skulle vi kunna skicka personer som vi kan ha förtroende för till de politiskt beslutande församlingarna, sådana som Lotta Gröning, Leif Östling, Theodor Kallifatides, Assar Lindbeck, Widar Andersson och ytterligare kanske 10 000 personer av samma kvalitet som behövs för att bemanna Sveriges valda offentliga beslutande organ.