BITTE ASSARMO: Från påskrisning till påskris

KULTUR En av våra mest utbredd påsktraditioner är att pynta hem och trädgård med påskris. Men varifrån kommer seden?

Att pynta med påskris är en av våra vanligaste seder kring påsk. Björkris prytt med fjädrar, små prydnadsägg och påskkärringar är en kär tradition som förekommit i delar av Sverige ända sedan 1700-talet, även om det var först på 1930-talet det blev riktigt vanligt över hela landet. Från början var dock inte påskriset en prydnad – utan något man använda för att piska sig med.

Seden med påskrisning har flera tänkbara anor. Vissa anser att det är en mycket gammal, förkristen tradition. I boken Majstång och julgran skriver Vera Forsberg:

”Bakom seden [påskrisning] ligger en uråldrig förkristen tradition att om våren slå varandra med ett grönskande ”livsspö” till lycka och fruktsamhet”

Vanligare är kanske att härleda seden till den kristna traditionen, och det lidande som Jesus utsattes för innan sin död – som enligt traditionen inträffade på långfredagen. Risningen var en symbolisk påminnelse och en del av det allvar som präglade långfredagen. Nils-Arvi Bringéus skriver i Årets festdagar:

”Att seden har sitt ursprung i den kyrkliga liturgin – och inte kan tolkas som ett slags livsspö – är uppenbart.”

Oavsett ursprung har risningen gamla anor. De äldsta dokumenterade uppgifterna om påskrisningen är daterade 1703 och omtalas redan då som ”en gammal sed”, vilket fått de flesta forskare att dra slutsatsen att det förekommit åtminstone sedan 1600-talet.

Själva seden gick ut på att far i huset piskade barn och tjänstefolk, sannolikt för att påminna om Kristi lidande. Under 1700-talet övergick det hela till en mer lekfull variant där även barnen kunde risa sina föräldrar – om de kom upp först på morgonen, vill säga. Sjusovarna däremot kunde räkna med en rejäl risbastu.

Redan vid den här tiden använde man främst björkris, och den traditionen stod sig även när påskriset blev en prydnad. Visst används idag även andra kvistar i påskriset – till exempel vide – men björkriset är det mest populära.

Redan på 1700-talet började man i vissa delar av landet, främst Stockholm och östra Svealand, använda björkris som påskprydnad. Men prydde det med färgglada band, pappersblommor och inte sällan små remsor med rim eller allehanda visdomsord. Ända in på 1960-talet såldes påskris med sådana remsor, i synnerhet i Stockholm.

I slutet av 1800-talet infördes också seden att pryda det med färggranna fjädrar. Anledningen var lika enkel som genial: blommor gick ju inte att plocka utomhus kring påsktid, innan allt börjat blomma, men hönsfjädrar fanns att tillgå i snart sagt var mans hus och gick lätt att färga.

På 1930-talet hade seden med färgade påskfjädrar spritt sig över hela landet och idag finns inte en blomsterhandel, eller välsorterad stormarknad, som inte saluför både fjädrar, ris och även färdigklädda påskris kring påsk.

Oavsett varifrån vi fått seden med påskris kan vi alltså njuta av den, pryda våra björkris med fjädrar och andra prydnader. Och vi som vill sova länge på långfredagens morgon kan passa på att ägna en tacksam tanke åt att seden med piskning numera somnat in.

BILD: Kristus Jesus gisslas. Målning av William-Adolphe Bouguereau (1880).

Bitte Assarmo