LARS HÄSSLER: Är Sverige helt Amerikafrälst?

Sverige lär vara Europas mest amerikaniserade nation. När en ny amerikansk produkt eller tjänst skall säljas/marknadsföras i Europa lär man testa den först i Sverige. Hela vårt lands utblick riktar sig mot den anglosachsiska världen, inte mot det kontinentala Europa.

Trots detta verkar vi i Sverige ha glömt bort att det kontinentala Europa, framför allt den tysktalande germanska delen (Tyska riket bildades först 1871), har varit vårt primära intresse och föredöme under 100-tals år.

En bra mätare är hur antalet nobelpris i naturvetenskaperna kemi, fysik och medicin har fördelat sig före respektive efter andra världskriget. De första nobelprisen delades ut 1901 och fram till 1939 hade Tyskland, inklusive Österrike, en förkrossande ledning med drygt 40 pris i dessa tre discipliner. Frankrike, UK, USA, Italien och även Sverige var alla omsprungna av Tyskland. Efter andra världskriget är det USA som är helt överlägset vad gäller antalet nobelpris.

Ser man på litteraturen finns det en uppsjö av välkända kontinentaleuropeiska filosofer i Tyskland (Kant, Hegel, Marx, Weber, Nietzsche) och Frankrike (Descartes, Pascal, Montesquieu, Voltaire, Sartre, Camus). Naturligtvis finns det även framstående filosofer i den anglosaxiska världen; i UK (Hobbes, Hume, Burke, Bentham, Russel) och USA (Adams, Jefferson och Franklin).

Men det är på musikens område som det germanska inflytandet utmärker sig mest. I boken ”Classical Music”, av Phil G. Goulding är det frapperande hur de tysktalande kompositörerna är i förkrossande majoritet. De tre främsta, enligt Goulding, är Bach, Mozart och Beethoven. Därefter följer kompositörer som Wagner, Haydn, Brahms, Schubert, Händel, Mendelssohn, Mahler och Strauss, alla tysktalande

Enligt Gouldings lista är nio av de tio främsta kompositörerna tyska och bland de 30 främsta är nästan hälften tyskar.

Bland de 30 främsta icke-tyska kompositörerna finns bland annat ryssarna Tchaikovsky och Stravinsky, ungraren Liszt, polske Chopin, italienska Verdi och Rossini. En norrman, Grieg, och en finländare, Sibelius, har lyckats ta sig in på listan, men ingen svensk. Noterbart är också att inte en enda anglosaxisk kompositör förekommer bland de 30 främsta kompositörerna (däremot en bland de 50 främsta).

Goulding behandlar alla kompositörers liv och verk. Den mest frapperande beskrivningen är den av Wagner. ”Richard Wagner var en vedervärdig människa. Han ljög, bedrog, stal andras fruar, bröt sönder familjer, svek sina vänner, han avskydde judar och katoliker och hatade allt franskt. Han var omoralisk och ohederlig. Ingen i musikhistorien har haft större ego, och han hör med rätta hemma högst på listan över världens otrevligaste män. Han var också ett fantastiskt musikaliskt geni. Det är omöjligt att tycka om Wagner men nästa lika omöjligt att förneka hans snille. Wagners ego var sådant att man inte går för långt om man säger att han i hemlighet ansåg sig var gud. Han lät uppföra ett tempel i Bayreuth där hans verk kunde hyllas och han själv dyrkas”.

När jag som 40-talist gick på gymnasiet var det engelska, tyska och kanske franska språken som gällde. Idag är det i första hand engelska och eventuellt andra språk som t ex spanska, kinesiska eller japanska. Det engelska språket har, efter andra världskriget, totalt dominerat genom att vi fått livsstilsinflytande från USA via underhållning som filmer, popmusik, TV, men även Internet och företags/managementkultur.

Svenska medier och politiker verkar vara helt besatta av vad USA:s Trump och UK:s Johnson gör och säger. Inte mycket om vad Europas politiker som Merkel, Macron eller de andra ledarna, förutom Ungerns Orbán förstås, gör eller inte gör. Hur många följer med vad som händer i Europas starkaste och viktigaste ekonomi Tyskland eller näst största ekonomi Frankrike på originalspråken?

Vi borde inte glömma vårt kontinentaleuropeiska arv, det är därifrån de flesta av oss en gång kommit, det är mot kontinenten vi har vänt oss, rest till, lärt oss av och det är därifrån våra influenser kommit.

Lars Hässler